Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
ONSDAG 22 MARS 2000
 
 

Text: Anita Goldman
Tyck till om Anita Goldmans kolumn
– Det är magstarkt att be offren om förlåtelse
I går anlände den katolska kyrkans överhuvud till Det Heliga Landet. En av de viktigaste punkterna på påvens program blir naturligtvis besöket i Gravkyrkan. Det var här hans trosfränder, utskickade av hans kyrka för tusen år sedan, sjöng och jublade till Herren, sedan de befriat Den Heliga Staden från de otrogna – saracenerna (araberna) och judarna.
   Det gick till på följande vis enligt Fulcher av Chatres nedtecknade minnen: ”Frankerna tågade in i staden magnifikt nog vid tolvslaget på fredagen, den dag då Kristus frälste hela världen på korset.” Man dödade alla stadsbor som kom i ens väg, tills ”saracenerna i ett sista desperat försök att rädda livet hoppade från stadsmurarna”. ”Innanför templet halshöggs omkring 10 000. Om du varit där, så hade du smutsats upp till anklarna av de dräptas blod. Vad kan jag mer berätta? Ingen av dem tilläts leva. Inte ens kvinnor och barn.” Sedan snittade man upp offrens magar, för att ta tillvara det guld som de sluga infödingarna svalt.
  
Judarna drevs in i synagogorna, som man sedan antände. Denna slakt på judarna markerade slutet på deras närvaro i Jerusalem för flera århundraden framåt. Men den var att vänta, sedan korstågsriddarna på sin väg genom Europa, övat upp sig på judemassakrer när de passerade genom Tyskland och Frankrike. För den europeiska judenheten blev korstågen startsignalen för århundraden av massakrer, förföljelser, tvångskonventeringar och förödmjukelser.
Allt detta känner Johannes Paulus II naturligtvis till och därför tajmade han sin stora ursäkt för den katolska kyrkans handlande till strax innan besöket i Det heliga Landet.
   Judiska ledare uttryckte ”frustration” över att påven inte mer specifikt nämnde den katolska kyrkans tystnad och passivitet under förintelsen.
  
Den intressanta frågan är dock inte vad exakt påven bad om ursäkt för (korstågen – ja, förintelsen – nej, ursprungsbefolkningarna – ja, de homosexuella – nej) utan vad denna typ av uppifrån dirigerade och kollektiva ursäkter egentligen innebär. Att de blivit alltmer populära får vi ständigt nya bevis för.
  Samma dag som påven bad om ursäkt i Rom framförde biskop Martin Lind i Linköpings domkyrka Svenska kyrkans ursäkt till det så kallade resandefolket (”tattarna”) för den diskriminering de tidigare utsatts för. Förre jordbruksminister Annika Åhnberg bad häromåret samerna om ursäkt och vi minns Margot Wallströms ursäkt till de tvångssteriliserade.
Visst är det bättre att ursäkter framförs än att man inte alls vidgår sin skuld. Ändå kan jag inte hjälpa att jag upplever alla dessa kollektiva ursäkter – särskilt när de inte framförs av utövarna själva, utan av ”oskyldiga” efterföljare – som otillfredsställande och vilseledande. Som Hannah Arendt skriver i boken Om våld: ”Bekännelser om en gemensam skuld är bästa möjliga garanti mot att ingen verklig skyldig avslöjas och skuldbördans själva omfattning blir bästa ursäkten för att inte göra ett dugg.” Ursäkten måste alltså följas av handling, av kompensation, av upprättande (där detta är möjligt). Problemet är att det för det mesta är omöjligt. För sent. Det namnlösa lidandet kan inte omintetgöras. Utrotande av kulturer och folk är oåterkalleligt. Och viktigast: viljan att i nuet handla annorlunda, saknas ofta.
Dessutom bör man betänka sig innan man ber om förlåtelse. Efterföljarna kan erkänna brottet, uppvisa ånger och försöka kompensera. Men att be om förlåtelse... Det är väl magstarkt. I de flesta fall är offren mördade och ingen annan än de själva kan utdela en sådan nåd. Och där offren är vid liv – innebär framställan om förlåtelse en slags uppmaning till offret. Att han eller hon skall förlåta. Men offret som tvingades till passivitet när brottet begicks skall inte i efterhand utkrävas på någon form av aktivitet. Han skall upprättas, hedras, kompenseras. Det är allt.
  ”Detta är en minnets renlighetsakt”, förklarade påven i Rom. Men minnet kan aldrig tvättas rent. Och ursäkten ligger, som alltid, i framtiden.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER