|
Att kalla sig feminist har blivit något för de fina, intellektuella och högutbildade Så har 8 mars kommit och gått och kvinnofrågan fick sina fifteen minutes of fame igen. Det är för tragiskt att vi ska behöva fira att kvinnor faktiskt är människor, med rätt lika värde och villkor som män. Men obegripligt nog finns det fortfarande kvinnor som inte fattar detta. Som inte erkänner att kvinnor fortfarande är andra klassens varelser i vårt samhälle. Som inte ens fattat det som FN slog fast på den stora kvinnokonferensen i Peking på hösten -95: Överallt, i alla samhällen på jorden idag, finns en könsmässig underordning av kvinnor. FN:s handlingsplan, som antogs enhälligt av 189 länder, bestämde att alla regeringar i världen ska verka mot denna könsdiskriminering.
Ändå finns det svenska kvinnor som säger att de minsann aldrig har blivit diskriminerade på grund av sitt kön. De behöver ingen solidaritet, de är inte feminister, kommer aldrig att bli feminister. Att kalla sig feminist har blivit något förbehållet de fina, intellektuella, högutbildade och märkvärdiga. Man ska röra sig i de rätta kretsarna och ha de rätta åsikterna. Man ska ingå i mer eller mindre hemliga nätverk: ett Systerskap för de invigda. Att uttalat kämpa för kvinnors rätt till lika villkor räcker inte alls. Inte ens att skriva feministiska böcker eller utföra feministisk forskning kvalificerar en till detta Systerskap. Jag känner kvinnliga, feministiska forskare som blivit regelrätt motarbetade bara för att de inte ingår i Systerskapet. Själv kommer jag aldrig någonsin att räknas dit, jag är alldeles för kommersiell.
Tjejerna bakom det senaste årets mest uppmärksammade, feministiska debattbok, Fittstim, har upplevt något liknande. I senaste numret av den feministiska tidskriften bang skriver Belinda Olsson om sin besvikelse över att de etablerade feministiska debattörerna med få undantag brydde sig om Fittstim.
Nej, tricket måste vara att nå ut. Som jag sa, obegripligt nog, har miljoner svenskar missat vanliga basfakta: Det finns inga jämställda äktenskap, åtminstone inte där det finns barn. Vår arbetsmarknad är djupt könsdiskriminerad. Kvinnor tjänar mindre än män. Vill man avancera är en av de viktigaste egenskaperna att vara man. Jag hittar inte på det här. Det är råa fakta. De finns drivor av den här typen av konkreta uppgifter på våra universitet. Akademikernas arbete är oerhört viktigt, men lika väsentligt är att få ut slutsatserna till vanliga människor.
Sedan är givetvis debatten om mainstreaming och den egentliga effektiviteten kring 3R-metoden (ett verktyg för att mäta och väga jämställdhet) ur ett feministiskt perspektiv också väldigt viktig. Det är den typen av diskussion som är spjutspetsen, den som för oss in i framtiden. Det innebär inte att vi kan glömma resten av skaftet (man kastar inte särskilt långt med bara spetsen). Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|