  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
är inte så enkelt, Carola K ära Carola! Jag hade just börjat engagera mig på allvar i naturkatastrofen i Moçambique när jag nåddes av nyheten om att du och Runar ska separera. Det kom kanske inte som en blixt från klar himmel, men ändå. Phew! som det står i serietidningarna. Faktum är att jag fick koppla baksug på tårkanalerna för att inte börja lipa när du sa: ”Det är oerhört tragiskt. Det är en enorm sorg, en tragedi.” Tyngden i orden gjorde ett starkt intryck på mig. Å andra sidan kan du lika gärna gå ut på gatorna där gruset virvlar upp damm i motljuset och vårsolen bringar sitt jublande bud om en varmare framtid. Där kan du gå och börja ett nytt liv. Rensa tantkläderna ur garderoben, byt musikaliska rådgivare och låta Runar skjuta sina rådjur bäst han orkar. Du har annat att göra, ett nytt liv att sköta. Nej, jag ska inte raljera om varken dina eller någon annans äktenskapliga bekymmer. Man kan väl bara beklaga de krafter som sliter oss isär. Det lär vara 150 000 svenskar som skiljer sig varje år, och dom 60 000 som årligen gifter sig har minst sagt taskiga odds. Två av tre par kommer att skilja sig. Det är synd om människorna. Men inte nödvändigtvis om dom som skiljer sig. Åtminstone inte efter ett tag, för de flesta separatörer jag känner har faktiskt fått det bättre på egen hand än tillsammans. Äktenskapet i vår tid är ett jobb och familjen som en firma (nu är det kloka gubben som talar till dig, Carola). Det kräver strategi, planering och viss uthållighet. Några lyckligt lottade uppnår automatisk harmoni, men de flesta av oss får nog vara beredda att slita med frågan. Och vem har sagt att det ska vara så jäkla enkelt? M in fru och jag gjorde ett försök att skilja oss, men det gick inget vidare. Vi lämnade in papper hos tingsrätten, jag flyttade till en avskalad lägenhet och satt några månader med lösgodis i knät och en liten tv vars kartong fick tjäna som soffbord. Det, min vän, var inte bara oerhört tragiskt. Det var rent patetiskt. För en gångs skull höll min fru med mig. Så vi köpte ett hus och flyttade ihop igen. För att vi innerst inne hade en hård, blank kärna av gemensamhet som vi inte ville byta bort. När man borrar sig ner genom de vardagliga förtretligheter som bildar avlagringar och årsringar i en modern relation – smågräl om tandkrämstuber, soppåsar, semesterplaner, dagishämtning, släktkalas, toalettringar och dammråttor – måste man hitta fram till en kärna och den ska vara hård, blank och okrossbar. I den kärnan ligger de centrala frågorna, de grundläggande gemensamma värderingarna, de delade drömmarna och de existentiella kardborrbanden som håller oss från avgrunden när det blåser rejält. S å länge man kan hitta kärnan, så länge kan äktenskapet leva. Tricket är att med jämna mellanrum putsa den. Vilket polermedel man väljer är en smaksak. Och till syvende och sist handlar en uthållig relation om att man är överens om äktenskapets mening, nämligen att efter bästa förmåga hjälpa den andre att förverkliga sina drömmar och nå så långt som möjligt på vägen mot lyckan. Jag är övertygad om att man faktiskt kan sätta sig ner och säga: ”Okej, nu har jag teoretiskt sett 40 år kvar att leva. Innan jag dör vill jag försöka göra allt som står på den här listan. Är du beredd att hjälpa mig?” Svårare än så är det inte. Fast egentligen är jag förvånad över att inte ännu fler skiljer sig, separerar och flyttar isär. Att välja livskamrat är ju inte som att köpa en ny stereo, direkt. Snarare liknar det grisen i säcken; man går där och nojsar, tumlar runt bland lakanen några år och plötsligt en dag tänker man ”okej då”. Man slår till och först därefter börjar man lära känna varandras verkliga jag. Den urmodiga processen kommer givetvis att förändras med IT. Som när en väninna i höstas fick kontakt med en kille via nätet. Tillsammans ägnade dom flera månader åt att lära känna varann utan att träffas på riktigt. Dom jämförde allt från musiksmak till religionsuppfattning, stämde av och kalibrerade det mesta. Det enda min kortvuxna och späda väninna inte fick veta på nätet var att drömprinsen var två meter lång och vägde 130 kilo. När dom äntligen träffades blev det en oviktig bisak, eftersom förälskelsen börjat från insidan. Ett udda men lyckligt par. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
