Tyck till om Yrsa Stenius kolumn

Vad det än är som gör att tonårspojkar i grupp våldför sig på en försvarslös jämnårig flicka, så inte är det pockande lustar. Den pubertala sexualitetens bultande puls saknar säkert inte betydelse i sammanhanget men det väsentliga i dessa vedervärdiga handlingar är inte könsdriften utan begäret att kränka.

  Som de flesta av oss vet är det i flera fall invandrarkillar från utomeuropeiska länder som har gjort sig skyldiga till dessa kollektiva våldtäkter. Många förklaringar har givits och säkert är att många förklaringar behövs. Orsakssammanhangen bakom är komplexa.
  Ett påstående som omedelbart kan avskrivas är det som gjort gällande att pojkarna kommer från kulturer som godtar våldtäkt. Förvisso kommer grabbarna från kulturer med en kvinnosyn som radikalt skiljer sig från den som gäller i Sverige och i Norden men ingen etnisk minoritet i vårt land godtar våldtäkt.

Mer rätt träffar nog den invandrartjej som vid manifestationen i Rinkeby härom dagen påpekade att kulturkrocken kring kvinnosynen är problematisk: När kvinnorna i muslimska samfund förväntas vara oskulder fram till bröllopsnatten och svenska kvinnor i allmänhet förväntas vara erfarna inträffar ett slags värderingsförbistring i muslimernas sinnen. Svenska flickor blir svennehoror.

Det förklarar inte fullt ut att invandrarpojkarna ger sig på de svenska flickorna men säger något om hur snacket går också i den vuxenvärld som omger de unga.

Jag tillhör den generation som i TV:s barndom bekämpade förhärskande censurmentalitet med att bestämt hävda att människor skiljer på fiktion och verklighet och att de inte rakt av härmar något kriminellt eller stötande beteende på film.
  I princip är jag fortfarande av den uppfattningen men inte helt konsekvent.
  Psykologerna har övertygande visat att unga tar mycket intryck av beteendemodeller de ser på TV. Ungdomar med god social vuxenkontakt och stabil utveckling kan trots allt skilja på fantasi och verklighet och de vet var gränserna för härming går. Men alla kan det inte.
  Ibland blir jag faktiskt direkt mörkrädd när jag hör en mig närstående tonårspojke yttra sig om vad man gör med vissa flickor och hur - saker han och kompisarna har sett på TV och som de ältar genom den dånande technomusiken i sina omsorgsfullt tillbommade pojkrum.

Nu är denna tonåring så vitt jag kan se en mycket lyckligt lottad grabb med goda uppväxtförhållanden och jag är säker på att han vet exakt vad man gör och inte gör när det verkligen blir allvar.

Men om man har huvudet fullt av det han vräker ur sig och dessutom tampas med problem som påverkar hemkänslan i tillvaron - då kan fan vara lös.

Jo, unga män med förvirrad självkänsla, revanschistiskt behov av att förakta ''svennarna'' och en stark fixering vid sexualitetens hårda dimension inlärd från TV.
  Tillfogar vi slutligen den allestädes lika farliga gruppdynamiken - människor gör i grupp sådant de aldrig skulle göra ensamma - så har vi gängvåldtäkten fix och färdig.