Tyck till om Herman Lindqvists kolumn

Det är fascinerande att studera Sveriges historia, stundtals till och med gastkramande, i synnerhet avdelningen om krig och fred. De politiker som skött Sveriges kort i detta internationella maktpolitiska pokerspel, har sedan början av 1900-talet varit blåögda drömmare, och detta sagt utan ironi, uppriktigt naiva personer, alltså människor med en genuin tro på medmänniskornas godhet.

Tyvärr har de haft fel varje gång. Men med rejäl tur har vi klarat oss. Hittills i alla fall.
  I början av 1900-talet trodde de liberala och socialdemokratiska politikerna att krig var omöjliga i Europa, eftersom människorna blivit så förnuftiga. Dessutom fanns det en fredsrörelse och Arbetarinternationaler. Arbetarnas solidaritet över gränserna skulle förhindra framtida krig, på samma sätt som norska och svenska arbetare hade vägrat skjuta på varandra vid unionsupplösningen 1905. Så skulle Europas arbetare också göra. Självklart.

Sverige skar därför kraftigt ner på försvarsbudgeten. Avrustningen pågick fram till dagarna innan det första världskriget bröt ut. Då började vi rusta upp igen. Vi klarade oss igenom det kriget genom att böja oss för tyska krav, skeppa oxar, hästar, järnmalm och marschkängor till de kejserliga armeerna och nobba engelska krav. Så vände krigslyckan i Europa och det var bättre för oss att lyssna på England och slå dövörat mot Tyskland. Under tiden fick vi ett starkt försvar, som var klart då kriget tog slut.

Kom strax andra världskriget. Vår beredskap var ett skämt. Då tyskarna promenerade in i Danmark och Norge, kunde de ha avslutat övningen med en pick- nick på Djurgården i Stockholm. Ingen hade kunnat hindra dem. Än en gång klarade vi oss genom att sälja järnmalm och noga följa alla tyska direktiv, tyskarna drog ju segrande fram överallt. Då tyskarna började förlora, morsknade vi till. De tyska tågen genom Sverige stoppades, exporten skras ner och vi bytte snabbt till engelska som första främmande språk i alla skolor (1944) Usch för tyskan! Under tiden genomfördes den kraftigaste upprustningen i svensk historia. Chefsplanerare: Per Albin Hansson.
  Kom freden och strax efteråt hade vi ett av Europas starkaste försvar med världens fjärde största flygvapen. Nu var det kallt krig.
  Tog kalla kriget slut. Människan hade blivit god igen. Ondskan var borta. Svenska politiker andades ut. Nu är nya krig fullständigt uteslutna, för nu har vi FN och EU och NATO och hur många bokstavskombinationer som helst på förbund, allianser, unioner och fördrag. Framförallt har vi datorer med internet. Där kan man följa demokratin i Ryssland. Eller i alla fall nästan.

Alltså genomför Sverige en ny historisk avrustning. Försvaret halveras.

Det seklet visade sig också bli det blodigaste i mänsklighetens historia. Aldrig utkämpades så många krig med så förödande konsekvenser.
  Nu är vi i 2000-talet. Vi är trygga och litar på godheten. Ondskan är avskaffad. Precis som förr. Och dessutom; nu har vi ju nätet.
  Sett så här i historiskt perspektiv kan man bara upprepa den gamla pålitliga parollen: Bättre att tänka efter före. Det gäller i synnerhet i spelet om krig och fred. Man måste skydda sig.