|
Detta trams om primärvalets kvinnor står oss alla upp i halsen Jag kommer på mig med att för mig själv muttra: Vad som helst! Jag är addict. Missbrukare. Jag är primärvalsslav. Jag läser ALLT. Bara jag slipper den vanliga skiten om deras fruar.
Med primärval på tisdag i delstaten New Hampshire går den amerikanska valrörelsen upp på högvarv. Morgon och kväll sitter jag - till ingen nytta, jag är inte utsänd reporter på plats, jag har inte rösträtt i landet - och läser detaljerade, skarpsynta, någon gång till och med lättsamma och kvicka rapporter från uppladdningen.
En primärvalsvecka är allt gångbart. Annars svårtillgängliga kandidater opererar på gräsrotsnivå. Även för en tillrest svensk reporter brukar de vara tillgängliga för en intervju. I en värld av påtryckare, reportrar, politiska groupies, spåmän och spinndoktorer vägs de män, som aspirerar på att bli USAs nästa president. I sin ram är de lätta att skildra, ty det handlar mera om förpackningen än om innehållet. I hundra år har artikeln om presidentkandidaternas hustrur tjänat syftet 1) att sälja kandidaten som en family man och 2) att ritualmässigt ge tillbakahållna kvinnor känslan att de spelar en roll i maktens centrum. Jag har just plöjt genom två volymer First Ladies, The saga of the presidents wifes and their power av historikern Carl Sferrazza Anthony. Bara när det gäller Abraham Lincoln - han som gick i inbördeskrig för att avskaffa slaveriet och som var sprungen ur de fattigaste förhållanden - finns tecken på att hustrun, som hette Mary och kom ur burgen miljö, spelade en viktig roll för att driva ambitionerna. Därför hördes Lincoln, när valresultatet en höstdag 1860 blev känt, ropa: Mary, Mary, vi har vunnit. Tonvikt på vi.
I andra presidentbiografier finns inte mycket som tyder på att hustrun spelat en avgörande roll vare sig under kandidaturen eller ämbetsutövandet. Den så hyllade Jackie Kennedy satte sina avtryck mest genom att möblera elegant. Någon president klarade sig i Vita huset som änkeman. Elenore Roosevelt var en självständig kvinna, som tog en ledande roll inom FN, var en aktiv feminist och skrev rader av böcker men levde nästan avskild från presidenten, vilken hade ett hett och stadigt förhållande med hennes sekreterare. Färre republikaner registrerar sig än förr, likadant i det andra partiet, färre demokrater, medan i vallängderna allt fler registrerar sig som oberoende. Bara 14 procent vill höra politikerna lägga ut stora djärva idéer och planer, 81 procent vill med fötterna på jorden bara se jämna, stadiga framsteg. Harvard ger sin undersökning titeln: Den försvinnande väljaren. Kanske kan det tolkas som att realism har ersatt det politiska dagdrömmandet. Dessa siffror och attityder sysselsätter en liten sektor av Amerika - den babblande klassen med dess symbiotiska förhållande mellan politiker och politiska journalister - och resulterar i nya myriader av tidningsartiklar. Och, som sagt, jag slukar dem. Jag loggar inte ut mig från nätet förrän den oundvikliga drapan dyker upp: en psykologisk studie i skillnaden mellan Laura och Tipper, Ernestine och Cindy. En är en modern liberal kvinna, en annan påminner om Prinsessan Diana. En har tidvis lidit av depressioner, en annan har varit svår på att äta piller.
Det är ett hälsotecken att amerikanerna uppenbarligen är lika ointresserade som jag och ännu inte lärt sig förnamnen på kvinnorna, varav en alltså inom ett år bosätter sig i Vita huset. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|