|
|
|
|
|
Simon heter en gammal man i Los Angeles. Han är närmare 80 år och bor i en stor lägenhet i Westwood, strax intill universitetet UCLA. Simon är en god vän till mig. Jag har alltid ett sovrum med eget badrum till mitt förfogande när jag kommer till stan. Simon är jude och föddes i Polen i början av 20-talet. På hösten 1940 föstes han och hans familj 1ihop med resten av Warszawas judar i ett stort getto. Där fanns snart också resten av hans släkt, över 100 personer. En av hans systrar var gift, tillsammans med sin make drev hon ett bageri. De hade det alltså ganska bra ställt. Ändå blev tillvaron snart outhärdlig i gettot. Simon, hans syster och svåger tog sig ut ur staden och flydde mot öster. De tog sig till den sovjetiska gränsen, men där stannade de. Ingen visste vad som väntade på andra sidan. ”Hemma har vi i alla fall bageriet”, sa systern och svågern. ”Visst kan nazisterna jävlas med oss, men de lär ju knappast ta livet av oss”. Systern och svågern vände tillbaka, men Simon fortsatte. Han greps genast, fängslades och kom att dela cell med en annan jude, Menachem Begin, som senare blev israelisk premiärminister. Efter något helvetesår i fängelset tvångsrekryterades Simon och de andra fångarna till den ryska armén. Ryssarna började få ont om soldater och Simon avancerade till löjtnant. Han var med när Röda Armén tågade in i Berlin. När kriget var slut återvände Simon till Warszawa. Av de över 100 människorna i hans släkt var han den ende som överlevt. Det enda minne han har av sin familj är en gulnad, svartvit bild som hänger i det rum jag brukar få låna. En man med mustasch, en vacker ung kvinna med höghalsad klänning och en liten flicka blickar allvarliga in i kameran. Det är Simons far, mor och äldsta syster. De dog i Auschwitz. Simon är stenhård rasist mot alla som inte är judar. Jag är den enda ickejude som någonsin fått sova under hans tak. I slutet av 80-talet satt vi en gång och såg nyheter på tv, ett inslag om det palestinska upproret, intifadan. – Jag förstår inte problemet, sa Simon. Varför dödar de inte alla palestinier? Då är ju saken ur världen! Simons åsikter gör att jag i dag bor på motell när jag åker till LA. Hans förflutna förklarar hans hat och bitterhet, men det ursäktar det inte. Dessutom råkar mitt favoritland vara Libanon, och jag känner de människor Simon önskar livet ur. Jag har tänkt en del på Simon på sista tiden. Den stora konferensen om förintelsen avslutas ju i Stockholm i dag. Förmodligen var den ett bra initiativ, för nynazismen, rasismen och antisemitismen i Sverige i dag gör mig spyfärdig. Jag tycker det är utmärkt att media, myndigheter och organisationer uppmärksammar problemen och försöker gör något åt dem. Men någonstans i bakhuvudet ringer en varningsklocka. Är vi verkligen på rätt väg i vår kamp mot intoleransen och dumheten? Ska vi svara med att vara likadana? Ska vi verkligen kasta ut nazisterna ur facket, till exempel? Tillåta åsiktsregistrering av fångar på våra fängelser? Kan vi inte för en gångs skull lära av historien? För egentligen vet vi precis vad som föder nazism och fanatism: ett samhälle som är för hårt, där inte alla får plats. Jag tror att vi är inne på en farlig väg. Jag tror att vi ska akta oss för att göra monster av människor vars åsikter vi inte gillar.Intoleransen ökar överallt i samhället, värderingar och normer förändras. Det har varit väldigt tydligt i rättegången mot de misstänkta polismördarna. Jag håller med Yrsa Stenius: Varför släpptes de anhöriga in i rättssalen? De hade ingenting där att göra. Det finns andra forum för de anhörigas sorg och förtvivlan. Att sedan döma alla tre för mord, trots att man inte vet vem som dödade polismännen i Malexander, beskrivs i media som ett ”modernt” sätt att se på saken. Modernt innebär alltså att det är nytt, och det är det. Tidigare dömde man inte folk för mord om gärningen inte kunde styrkas, minns Lindome-fallet. Det ska bli intressant att se hur hovrätten hanterar målet. Vi måste besinna oss. Vi får inte låta intoleransen ta över, för då sitter vi snart där med vårt hat. Precis som Simon. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
