|
|
|
|
|
Elian, 6 – ett offer för
vår dubbla bokföring
Slumpen, ödet, försynen, en gnutta flax – gör att sexåringen oskadd kravlar sig över Muren. Pojken förenas med de familjemedlemmar som redan tidigare flytt till väst. I Östtyskland ställer statschefen till ”spontana” demonstrationer och kräver att sexåringen ska skickas tillbaka till öst och återförenas med sin pappa. Handen på hjärtat. Skulle ni velat, att pojken skickades i retur över Muren och att Honecker och hans Stasi skulle få fira en dag av triumf?Ni ser likheterna med fallet Elian Gonzales. Elian är den sexårige pojke som med sin mamma och sin styvpappa flydde från Kuba, vilket är ett Östtyskland i tropikerna. Under flykten drunknade mamman och styvpappan i det sexton mil breda Floridasundet, som är ”Muren” mellan Kuba och Förenta staterna. Elian klamrade sig fast vid en uppblåst bilring och flöt i land vid Miami. Hans farbror lovar att ge honom ett gott liv där. Den den amerikanska justitieministern och landets invandrarverk har bestämt att Elian ska förpassas tillbaka till Fidel Castros Kuba. Medier världen runt och den allmänna opinionen i de flesta länder applåderar detta beslut med det känslomässiga argumentet: ”En pappa är ändå alltid en pappa.” I så fall: varför hör vi inte samtidigt världen samfällt och sentimentalt kräva, att Indien skickar tillbaka den 14-åring, Karmapa Rinponche, som dådkraftigt och halsbrytande över Himalayas snöfyllda pass flydde det totalitära kinesisk-kommunistiska förtrycket i Tibet?I fallet Karmapa hörs människor i den demokratiska världen inte ens ställa frågan: ”Tänk om grabben har en pappa hemma i Tibet som längtar efter honom...” Karmapa är fjorton år och enligt sin religion en levande Buddha. Pojken har nu anslutit sig till Dalai lama i dennes exil och kan i framtiden bli den som leder de tibetanska självständighetssträvandena. Pojken beskrivs som ”gladlynt, energisk och ibland en aning vild”. Det låter som rätta virket för en befrielseledare och det är för många skäl nog att fröjdas över flykten. Vad gör vi med Peking och pappan? Svar: Vi skiter i dem. Sentimentaliteten får inte fira samma triumfer som i Havanna och Miami. Det finns nämligen i flyktingfall alltid flera olika bedömningsgrunder. Dubbel bokföring tillämpas. Trots likheterna i fallet mellan pojken som tack vare försynen överlevde flykten från Kuba och pojken som tack vare sin dådkraft klarade sig ut ur Tibet, finns det skillnader.Åldern är en skillnad. Den tibetanske pojken är fjorton, den kubanske är sex. Är sex år för låg ålder för att en pojke ska kunna avgöra var han vill vara, hos sin farbror i Florida eller hos sin pappa på Kuba? Är fjorton år tillräcklig ålder för en pojke att avgöra var i världen han vill vara? Den apologetiska synen på Kubas diktatur är en annan skillnad. I en tid när nästan alla gamla kommunist– och fascist-regimer i världen vittrat samman och ersatts av demokratier känns det inte längre så viktigt att de få återstående – Kuba, Nordkorea, Irak, Burma och några till – ska befrias. De betraktas med samma nostalgi som en utrotningshotad panda. I Västeuropa ses Castro som ett benigt mysmonster. Svenska UD har gått längst och karakteriserat honom som ”en renässansmänniska”. Cast-ro blev nästan trodd, när han hävdade att Elian kidnappats. Det förstärks av en antiamerikansk faktor. Hade pojken flutit i land i Mexiko eller Dominikanska republiken hade han lämnats i fred. Nu används han för att angripa de kubaner som de senaste fyrtio åren flytt förtrycket och skapat sig nya rejäla liv i Florida. Låt dom jävlarna känna att de är ”reaktionära element”.Jag tror att vi mår bättre om vi slutar med dubbel bokföring. Låt oss ha en moralisk kompass för mänskliga rättigheter. Samma kompass för Kuba som för Tibet. Generellt är det bra ju färre som lever under totalitärt förtryck. Varje gång är valet lika lätt som vid Muren. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
