|
|
|
|
|
M annen som samlar på slängskopor trodde att den gamla livbåten eventuellt hade hängt på ”Stockholm”. Han hade hört det, sa han. Jodå. Nu ville han bara ha bort båten från marken han hyrde, för att få plats med fler maskiner. Livbåten var byggd i nitad aluminium. Den var blästrad, och de hade rivit ut lufttankarna. I linjerna såg den ut som om den faktiskt hängt i ett par dävertar på ”Stockholm”. Bänkar och åror var ruttna nu, det växte mossa här och där och så var hon fylld med det vanliga skräpet. En liten skylt förkunnade måtten: ”8,8 2,75 1,15 56 pers”. M otorn gick inte runt, förmodligen ihoprostad för att det runnit vatten genom den trasiga presenningen som en gång täckt den. Det sa alltså bara klick. Ni vet hur det är – man blir alltid lite extra kåt på aluminium. Och att hon en gång hängt på ”Stockholm” gjorde inte saken sämre. Svenska Amerika Linien hade sammanlagt fyra fartyg som hette ”Stockholm”. Det sista blev världsberömt efter kollisionen med den italienska Atlantångaren ”Andrea Doria” den 25 juli 1956. Skeppen kom gående mot varandra i tät dimma, nära Nantuckets fyrskepp, lite mer än 200 sjömil från New York. Båda hade naturligtvis radar, och de såg varandra på skärmen cirka 20 minuter före kollisionen, som alltså borde varit mycket lätt att undvika. Men båda gjorde fel. Exemplet används än i dag som avskräckande exempel i den nautiska undervisningen. Händelseutvecklingen finns till och med torrt beskriven i Nationalencyklopedin: ”På Stockholm tolkade man fartygens parallella och motsatta kurser som en normal babord mot babord-passage men på Andrea Doria som passage styrbord mot styrbord. Ingen radiokontakt togs. Båda fartygen gjorde först små, sedan större korrigeringar av kurserna för att något öka avståndet, med kollision som följd. Andrea Doria träffades i sidan och sjönk efter 11 timmar på 70 m djup. Från Andrea Doria räddades 1 660 personer. 51 passagerare och 5 besättningsmän omkom. Den uppmärksammade rättegången slutade med förlikning.” Om moderna sjöfarare inte hade känt till det förut, så lärde de sig det 1956: det gäller att göra tidiga, och framför allt mycket tydliga manövrer vid radarnavigering i dimma. ”S tockholm” reparerades i docka i USA och kunde segla vidare åt Svenska Amerika Linien ända till 1960 då hon såldes till Östtyskland. Därifrån gick hon på kommunistiskt ordnade kryssningar för – som det hette – vänskap mellan folken. Jag fick tag i killen som ägde livbåten. Han var arkitekt och galen i livbåtar. Han hade varit manisk med just den här livbåten för tolv år sedan och hållit på med den till isen lade sig, det var därför han aldrig fick den i sjön. Sedan hade den blivit liggande. Jag förstod precis. Vi pratade ganska länge om båtar. Arkitekten trodde nog inte att livbåten hängt på ”Stockholm”. Vi kom överens om priset, och mannen med slängskoporna tog sin stora trailer och körde ut båten till mig. Det var rätt mycket besvär med att få den ända fram. Flera grannar kom och tittade och skakade på huvudena. Men sådant avskräcker inte, det stärker. Det var vevstart på motorn, som saknade backslag men tycktes gå att frikoppla. Hur vi än slet i veven så vägrade maskinen att gå runt. Vi skar av en vattenslang, lossade fyra muttrar som höll motorn vid bädden och lyfte in skönheten i verkstaden. Den såg fräsch ut: en encylindrig, tiohästars Bukh från 50-talet, modell EV 100. D et fanns en tid då de byggde motorer i lador över hela Sverige: Säffle, Lidan, Göta, Albin och så vidare. Om man säger att den tidens motorbyggare inte sparade på vikten och kvaliteten, så måste man nog konstatera att danskarna vid Bukh-fabriken faktiskt slösade. Jag har aldrig sett en så stor liten maskin. Det är mer gods i den, och den är grövre byggd, än vilken motsvarande tändkula som helst. Vi lossade toppen, fick bort vattnet i cylindern, värmde kolven ordentligt med svetsen och hällde i rostlösningsolja. När det gått ett par supar gick jag ut i verkstaden igen och knackade på kolven. Den släppte! Och maskinen gick runt! Det spelar ingen roll att de andra projekten gått i stå. Det kanske kan bli något av dem också en dag, trots att motorerna är i delar. Snart är våren här. Nu är det den här maskinen som ska igång och det här skrovet som ska fräschas upp. Hon har kanske aldrig hängt i Svenska Amerika Liniens dävertar. Men vad gör det? 90 procent av det som kallas båtliv är ju ändå bara drömmar. 
Vi säger så här: om hon flyter ska hon heta ”Stockholm”.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
