|
|
|
|
|
Detta skrivs från ett hotellrum i en mindre stad i södra Tyskland. Det är egentligen inget märkvärdigt, bara ett stopp för natten. Men ändå – jag befinner mig ”nere på kontinenten”. Säger folk ”nere på kontinenten” nu för tiden? Förr sa dom det ständigt och jämt. ”Nere på kontinenten”, sa dom på ett sätt som antydde att den där kontinenten inte var vilket skräp som helst. Sättet att säga ”på kontinenten” förstärkte min nyfikenhet. Ändå visste jag inte vad det betydde. Ett ögonblick i början av sextiotalet vilade mina ögon på ett litet askfat med texten ”Nizza” och en handkolorerad bild på en strandpromenad – och genast var jag fast. Jag måste till kontinenten. Askfatets ägare var en granne ute på vischan där vi bodde, men med askfatet förvandlades vederbörande från nyss hemkommen charterresenär till ett högre stående väsen. Jag var så imponerad. Jag vred och vände på askfatet, njöt av de grälla färgerna och mumlade ”Nizza”. Det var ett centralt ögonblick i byggandet av min personlighet. Dragningskraften var enorm, och min längtan bortom hembyn fick blodet att koka. Jag ville dit. Till kontinenten.Ni som varit med ett tag minns ju Hobbex-katalogen, denna ungdomsbibel från postorderhimlen. Där beskrevs varje produkt i översvallande och oemotståndliga ordalag. Vissa prylar förklarades vara ”mycket populär bland ungdomen på kontinenten”. Jag läste, köpte och drömde. En varm sommar när Monkees regerade satt vi några stycken nere vid järnvägen och planerade hur vi snart skulle resa ut och bort. På den franska landsbygden skulle vi träffa flickor som arbetade ute på fälten. Dom skulle ha blommiga kjolar. Och vi skulle vara spännande vikingar på fri resa genom kontinenten. Det dröjde ytterligare några år innan jag kom i väg, med ett av de första tågluffarkorten i en påse innanför t-shirten. Jag reste ensam och satt mestadels vid fönstret och slukade kontinenten i stora tuggor. På den tiden var tågen fortfarande bruna, och barska tullare slog i dörrarna mitt i natten och skrek efter passet. Och en vacker dag gick jag där, mitt på mina drömmars askfat längs Promenade des Anglais i Nice (”Nizza”), medan Medelhavet brummade in över klapperstensstranden. Sedan dess har det bara fortsatt, utforskandet av kontinenten. Souvenir-askfatet finns där fortfarande någonstans i bakhuvudet, liksom fascinationen inför begreppet ”på kontinenten”. I vuxen ålder kan jag fortfarande tycka att uttrycket ”på kontinenten” är smått absurt, särskilt i bestämd form singularis. Det bidrar till känslan av upphöjdhet och mystik, ungefär som äventyrslitteraturens svepande ”i Orienten”.Uttrycket ”på kontinenten” användes friskt i sammanhang där man ville åstadkomma lite extra attraktion, till exempel i damtidningarnas modereportage eller i den svartvita tv:ns underhållningsprogram. Anita Lindblom var ofta ”just hemkommen från en turné nere på kontinenten”. Kontinenten – det var underförstått att det mesta var bättre och finare där. Mer spännande, elegantare och smartare. I slutet av 80-talet infördes uttrycket ”i EG”, vilket ersatte ”på kontinenten” men med ungefär samma innebörd: något att se upp till för oss backstugusittare. Först sedan EG efterträtts av EU har den okritiskt beundrande känslan dämpats. Sverige påstås ibland ha blivit mer ”kontinentalt”, något som förmodas vara eftersträvansvärt även om definition oftast saknas. Ibland tror jag att det innebär ökad vinkonsumtion senare på nätterna, eller kanske annorlunda sorter av kaffe. Lössläppt umgängesliv med färre konventioner anses också vara ett bevis för våra mer ”kontinentala vanor”. I verkligheten tror jag att kontinenten är på väg i rakt motsatt riktning. De bohemiska antydningar som vi gärna lägger in i begreppet är sällsynta ”på kontinenten”, där det mesta sker ganska stramt, reglerat och behärskat. Det är överraskande hur lite man ser av den mañana-attityd som vi präktiga svenskar så gärna inbillar oss råder söder om Danmark. Mest överraskande ändå var den trippel-cd-box jag hittade på en bensinmack i Österrike: ”52 Deutsche Trucker und Country Hits”. Bara att läsa låttitlarna sög musten ur mig, och ungefär där försvann de sista spåren av barndomens romantiska vision av den fantastiska kontinenten. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
