Aftonbladet puls: Ett riktigt skit-skivår

FREDAG 11 DECEMBER 1998

Ett riktigt skit-skivår
Bjurman tycker Puls Per Bjurman om hyfsade och lite bättre plattor under året som gick
1961, 1975 och 1988.
De årtalen brukar räknas som pophistoriens allra sämsta.
Nu kan ytterligare ett bindas vid samma skampåle:1998.

Gomez – nykomlingar som ger lite ljus i skivmörkret.

Cardigans levererade en av årets singlar ”My favorite game”.

Ett kalasår för Olle Ljungström
– ett undantag bland etablerade.

The Jesus and Mary Chain låter som de ska, men förändrar inget.

Hole – ett av de band som inte fick nog uppskattning 1998.

Årets...
...retro: Dylan live från 1966, Van Morrison-rariteterna, Stiff-samlingen, Jackson Browne, retron och de matiga boxarna med Ebba Grön, Springsteen, Burt Bacharach, Joy Division och – inte minst – Nuggets-banden.

...live-akt: Elliott Smith (när han var på Studion), Spiritualized, Orup, Olle Ljungström, Rolling Stones och Kent.

...nykomling: Gomez och Mojave 3
...mest underskattade:
Hole

...mest överskattade: Pulp och Fastball

...video: Massive Attacks, den med bebisen

...omslag: Victoria Williams

...besvikelse: Whitney Houston

...cover: Titiyo & Lisa Nilsson ”A change is gonna come” , Sheryl Crows ”Mississippi” och Rod Stewarts ”Rocks”.

...tv: Dancing in the streets, George Costanza och Musikbyrån

...film: ”Den där Mary” och ”Harry bit för bit”

....soundtrack: Velvet goldmine

...läsning: Victor Bockris nya Patti Smith-biografi.

....mest saknade: Zeb Macahan

...övriga: Rockjournalistkavajer, vodka & juice, Argentina mot England, blandband, Och stora havet, Nice Guy Freddy, Leksand & Brage, La Quinta Inn, Fanclub-festen, Las Vegas, cheeseburgers, 800 mil på raka freeways, Kent på Bowery, Andrea & Viktor, ett helat hjärta..

   Jo, jag menar faktiskt det.
  1998 var ett av de verkligt klassiska skitåren.
  Det präglades av precis samma tendenser som miserabla trojkan -61, -75 och -88:
  Stagnation, trötthet, tristess och ett överflöd både av pretentiösa dönickar och pellejönsiga clowner.
  Särskilt deprimerande har det varit att följa utvecklingen i Storbritannien.
  Efter förra årets peak, med slutgiltiga segrar som Verves ”Urban hymns” och Oasis ”Be here now”, känns det som att hela britpoprörelsen – nittiotalets viktigaste väckelse – lagt sig ner och självdött.
  Den är slut, helt enkelt.

Trip hop-scenen likaså, verkar det som. Med några månaders perspektiv känns exempelvis Massive Attacks ”Mezzanine” oerhört passé.
  Och i dess ställe kommer... ja, vad?
  På något obehagligt vis känns det som att Radiohead fortfarande sätter den dystra dagordningen.
  I USA har en effektsökande pajas som Marilyn Manson, mycket symptomatiskt, regerat sida vid sida med en allt mer introvert och tråkig Billy Corgan.
  Som om grungen aldrig hände.
  Såvitt jag förstår har det stått still även inom områden som hip hop och techno.
  Bra amerikansk countryrock (och annan närbesläktad musik) har det däremot producerats en hel del – av exempelvis Golden Smog, Neal Casal, Lambchop, Handsome Family, Lucinda Williams och Vic Chesnutt.
  Och sånt gillar jag. Men så värst ungt, piggt och spännande känns väl inte det fenomenet.
  Sverige?
  Sverige reflekterar, i alla fall när det gäller ung musik, händelserna i Amerika och – framförallt – England så det var helt logiskt förfärande dött här också.

Inte en enda debutant har slagit i genom.
  Inte ett enda etablerat namn – med undantag för Olle Ljungström och möjligen Bear Quartet – har ens varit i närheten av klassen på storverken från året innan, som Kents ”Isola”, Weeping Willows ”Broken promised land”, Popsicles ”Stand up and testify”, Wannadies ”Bagsy me”, Eric Gadds ”The right way” och TPD:s ”C-60”.
  Och i frånvaron av kvalitativa alternativ tog klåparna över. Ni kanske minns sommaren?
  Smurfar tävlade med gamla Freestyle-covers och Einstein-metal från Mockfjärd.
  Att vissa artister och band – som Jesus & Mary Chain, Hole, Madonna, stenhårde Johnny Dowd och nämnde Ljungström – lyckats göra starka skivor är trevligt, men ändrar i sak ingenting.
  För de skivorna var ingen tydlig del av en större helhet. De var snarare undantag.
  Den som – till äventyrs – tycker hela denna årsanalys är galen kan ju betänka det faktum att många av de stora och viktiga skivsläppen de facto var samlingar och återutgivningar.
  Ebba Grön-boxen, Dylan-liven från 1966, Joy Division-lådan, Van Morrison-rariteterna, den fantastiska Nuggets-kartongen, den genomgripande Burt Bacharach-inventeringen, Stiff-samlingen..

Det är ett symptom så gott som något.
  Man får försöka trösta sig med att den här typen av svackor alltid följs av mer eller mindre revolutionära epoker.
  Efter Bobby Vees 1961 kom Beatles och Stones, efter Genesis 1975 kom Sex Pistols, efter INXS:s 1988 kom Stone Roses och acid house.
  Och efter Billy Corgans 1998 kommer någon ungjävel som blåser oss rätt in i 2000-talet på ren hunger, ren energi och ren kåthet.

Årets plattor
1 . Mercury Rev: Deserter’s songs,
2. The Jesus & Mary Chain : Munki,
3. Lauryn Hill: The miseducation of...
4. Hole: Celebrity skin,
5. Elvis Costello with Burt Bacharach: Painted from memory,
6. Mojave 3: Out of tune

7. Madonna: Ray of light,
8. Johnny Dowd: Wrong side of Memphis,
9. Olle Ljungström: Det stora kalaset,
10. R.E.M: Up,
11. Golden Smog: Weird tales,
12. Jeff Buckley: Sketches,
13. Beastie Boys: Hello nasty,
14. Sonic Youth: A thousand leaves,
15. Neal Casal: The sun rises here,
16. Johnny Adams: Man of my word,
17. PJ Harvey: Is this desire?,
18. Lucinda Williams: Car wheels on a gravel road,
19. Nick Lowe: Dig my mood,
20. Fatboy Slim: You've come a long way baby

Bubblare: Dr John, Victoria Williams, Billy Bragg & Wilco, Bear Quartet, Gang Starr, Bob hund, Elliott Smith, Dr John, Space Age Baby Jane, Faith Evans, Jennifer Brown, R. Kelly, Handsome Family, Ulf Lundell, Gomez, Sunhouse.

Årets singlar
1. The Jesus & Mary Chain: I love rock’n’roll,
2. Fatboy Slim: Gangsta’ trippin’,
3. R Kelly & Sparkle: Be careful,
4. Manic Street Preachers: The everlasting,
5. Cardigans: My favourite game,
6. Bob hund: Nu är det väl revolution på gång,
7. Lauryn Hill: Doo wop (that thing),
8. Hole: Celebrity skin,
9. Space Age Baby Jane: Electric light parade,
10. Madonna: Frozen