Strålande tider i stormens öga
GÖTEBORG. Stormbyar på 22 sekundmeter rev i går upp Västerhavet och ritade gäss på Göta älv. Men i Arkens konferenscentrum vid gamla Arendalsvarvet målades strålande tider upp för den industri som omvärlds-analytiker och kringresande debattörer nyss dödförklarade.
  Gnällspikarna var utvisade. Inte ett ord om skattetryck eller förlamande arbetsrätt. En Saf-direktör Göran Trogen berättade att 50 000 industrijobb skapats efter krisen och att kanske 70 000 till är på väg.
  En utvecklingschef från Volvo, Ray Björkner, avslöjade att bilbyggarna i Torslanda nu är effektivare än i Volvos mönsterfabrik i Gent. Produktionen i Sverige ökar från 100 000 bilar till 150 000 och på sikt 200 000. En nyckel till framgångarna är att Volvo under svackan valde att utbilda anställda i stället för att sparka dem.
  Inkörningen vid bandet av nya S80-modellen gick därför på åtta veckor och tog inte som förr halvårsvis.
  Så här fortsatte det hela dagen. Sveriges ledande IT-roll har fått omvärlden att kasta ögonen på oss. De har då funnit en industri med yrkeskunnande och största produktivitetsökningen i OECD.
  
En tidigare förhandlingshök som Heinrich Blauert från Verkstadsindustrierna hade på Arken i går uppstått som duva och prisade det konstruktiva samtalsklimat och det industriavtal som träffas mellan industrins 19 olika parter.
  Fackliga toppledare som Mari-Ann Krantz från Sif och Metalls Göran Johnsson föll in. Det var som på den gamla goda tiden när LO:s Arne Geijer och Saf:s Bertil Kugelberg var i USA och hyllade den svenska modellen.
  Industriavtalet vill både öka tillväxten, stärka konkurrenskraften och ge mer pengar i plånboken. ”Balanserat resultat” är nu ordet. Facken i industrin tog initiativet till avtalet sedan de sett hur 500 000 jobb försvunnit och löntagarna fått kollektiva lönesänkningar genom devalveringarna.
  – Dit vill vi inte tillbaka, sa Göran Johnsson. I 15 år tog vi ut löneökningar på tio procent. Det blev noll kvar när inflationen tagit sitt. Nu tog man ut runt tre procent, det blev mer än två procent kvar.
  Mari-Ann Krantz frågade varför inte andra löntagare och arbetsgivare samarbetade.

Visst finns faror. Hur klarar industriavtalet en högkonjunktur där lärarna redan krävt 15 procent mer än andra under fem år? Sådant hotar att riva upp fältet, menade Göran Johnsson, alltmedan stormbyarna utanför Arken red älven.