Grundad av Lars Johan Hierta 1830 Arkiv signerat Leif Blomberg är död (3/3) Vad får en ren kosta? (2/3) Nu ska kyrkan bli grön (25/2) Dagens huvudledare

Alla dessa ombudsmän Finns det något svenskare än en ombudsman? Det är ett av de få ord som Sverige exporterat till andra länder. I boken ”Det fackliga förtroendet” beskriver sociologiprofessorn Inga Hellberg ombudsmannakarriären i fackföreningsrörelsen1950-1991.  För att bli effektivare i kampen för arbetarnas rättigheter krävdes högre kompetens inom facket. Samtidigt hotade professionaliseringen att vidga klyftan mellan ledarna och medlemmarna. Skulle man satsa på att själv professionaliseras eller anlita expertis utifrån?  Svensk fackföreningsrörelse har aldrig satsat på ”spetsutbildning” av ledarna utan i stället utbildat på bredden i egen regi. Ombudsmannakarriären utgör basen, men tidigt insåg man att det behövdes experter inom särskilda områden, som juridik och statistik. Experterna har dock inte tilldelats positioner i ledningen. Lojaliteten med rörelsen och dess värderingar är viktigare än särskilda färdigheter. ”Kunskapskapitalet, och särskilt det vetenskapliga kapitalet, har fått stå tillbaka för vad man skulle kunna kalla förtroendekapitalet. Detta gäller både ombudsmännen och experterna”, skriver Inga Hellberg.  Hellberg har studerat hur fackliga ledare rekryterats inom Metall, Kommunal och LO. Metall var det största fackförbundet 1950, medan Kommunal var störst 1990. Ombudsmannatätheten har ökat kontinuerligt inom LO och Metall. Inom Kommunal har den tvärtom minskat. Det gick 11 000 metallmedlemmar på en metallombudsman 1950 och 5 000 kommunalare på en kommunalombudsman. År 1990 var förhållandet det omvända.  Det stora tillskottet av kvinnliga medlemmar har inte påverkat rekryteringen till den fackliga eliten. Den typiska ombudsmannen är en svensk man i 35-40-årsåldern som började arbeta tidigt inom storindustrin. Men ombudsmannatiteln som belöning för lång och trogen tjänst fungerar inte längre. Dagens ungdomar börjar arbeta betydligt senare i livet (om de alls får jobb). Livstidsyrkets tid är förbi. Projektanställningar blir allt vanligare. När samhället snabbt förändras är det dessutom problematiskt med ett förtroende som grundar sig på erfarenheter för 20-30 år sedan. Av alla som Hellberg studerat finns det ingen som slutat som ombudsman och gått tillbaka till sitt gamla yrke.  Mellan 2002 och 2005 går emellertid var tredje anställd på LO i pension. Kanske kan 2000-talets ombudsman bli en kvinna med invandrarbakgrund?

Aftonbladet på internet distribueras via