POLITIKER SÅR OCKSÅ FRÖN
Politiker har en idé, ett frö som rotar sig, växer, sprider sig. Så formas en vision, reformer, politik. Så förändras samhället och byggs framtiden, skriver Lena Askling.
Foto: JOACHIM LUNDGREN
Politiker är som bönder
Pingst. Hänryckning. Men kallt.
Hemma på Uppsalaslätten kämpar häggen och liljekonvaljen om doftherraväldet. Men när jag far norrut kommer en helt annan odör från fälten: koskit. Lukten av dynga river i näsan och kontrasterar mot ögats vila i slöjorna av vitsippor som fortfarande breder ut sig i dikeskanterna.
I trädgårdar påtas och planteras det. Järnnätterna har spelat mig spratt som vanligt. Pelargoniorna strök med, margueriterna och, värst, löjtnantshjärtat kroknade. Jag borde veta bättre.
Vårbruket är snart över även om våren själv dröjt. Traktorer drar som flitiga myror över åkrarna och jag faller i stilla beundran för bönderna, dessa optimister. Varje år plöjer, harvar, välter, sår – och väntar de.
Väntar på bättre väder. Väntar på skörden, på bättre skördar. Snart ska sommarens hö bärgas i väntan på att vetet ska böja tunga ax för vinden och rapsen slå ut i ett fyrverkeri av gult. Dag efter dag, i veckor, år ut och år in väntar och hoppas de. Att det inte ska bli för torrt. Inte för blött. Inte för kallt. Inte för varmt.
Månskensbönder, småbrukare, storbönder – tålmodigheten har de gemensamt. Det blir en skörd också i år. Och det kommer alltid en ny vår.
Politiker påminner en smula om bönder. De har en idé, ett frö som rotar sig, växer, sprider sig. Så formas en vision, reformer, politik. Så förändras samhället och byggs framtiden. Men vägen är mödosam.
”Du vet”, sa Bert Lundin, mäktig Metallbas på sjuttiotalet, ”med politik är det ofta så att det börjar med en motion i Metall. Så hamnar den i LO och så går kravet till partiet. Så växer förhoppningsvis opinionen och till sist är det Sträng (den gamle finansministern Gunnar Emanuel Sträng) som ska övertygas. Och sen ska han få folket med sig. Ja, det tar sin tid. Tio år, kanske femton. Sån är politiken.”
Den finlandssvenske författaren Claes Andersson, tidigare partiordförande, riksdagsman och kulturminister, skrev i sin bok Mina tolv politiska år:
”Politik är inte bara kompromissernas konst utan också i högsta grad långsamhetens konst.”
Är det därför politiken fångar allt färre i höghastighetssamhället? Det går för långsamt i en tid där kvartalsresultaten piskar oss. Demokratin är långsamhetens process, förankringen, delaktigheten. Det tar tid att vinna folkflertalet. Men utan tid, utan legitimitet och folkflertal blir det ingen demokrati.
Jag undrar vad Göran Persson tänkte när han valdes till partiledare 1996 och i jungfrutalet lanserade sin vision om Sverige som det första ekologiskt uthålliga samhället i Europa. Han sådde ett frö.
”Jag vill att vi till nästa generation ska lämna över ett samhälle där miljöproblemen är lösta”, sa han.
Lösta? Tänkte han att det skulle ta tio år? Femton?
Nu, fem år senare, vid det stora FN-mötet i Stockholm om kemikalier, sa han:
”Om vi misslyckas i miljöarbetet blir allt annat politiskt arbete värdelöst.”
Det lät lite uppgivet. Kanske har Bush och USA som vägrar underteckna det viktiga Koyotoavtalet om klimatpolitiken fått honom att tappa sugen.
USA svarar självt för 25 procent av jordens utsläpp av växthusgaser men vägrar att skriva på för att minska växthuseffekten, den som får temperaturen att stiga, polarisarna att smälta och leder till väldiga förändringar med stormar, översvämningar och torka – om man får tro FN:s experter.
Och vem ska man annars tro?
George W Bush tror inte på minskade utsläpp. Han tror på ekonomismen.
När man ser den svenska våren, ljuset, grönskan som varje år tar sig ur vinterns gastkramning och stela pansar och visar oss naturens under, är det ofattbart att vi kan blunda för förödelsen och bara lugnt köra vidare i materialismens gräddfil.
Göran Persson har insett det ödesdigra.
Han vet. Jag vill att vi bygger det gröna folkhemmet, sa han 1996. Och sådde ett frö.
I Göteborg, på EU-toppmötet om ett par veckor, har han chansen att så några frön också i Europapolitiken och börja avliva heliga kor i stället för galna. Då kanske han till sist får se miljöproblemen lösta och Änglamarken segra.
Publicerad: SÖNDAG 3 JUNI 2001