Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKvinna
FREDAG 10 SEPTEMBER 1999
  

våldet mot kvinnorna
Varför är ni så förvånade över morden?
Författaren och journalisten Liza Marklund har skrivit om kvinnovåld i 15 år.
Foto: LOTTE FERNVALL


Läs mer om våldet mot kvinnorna:
”Min kvinna var livrädd.” Thomas misshandlade sina kvinnor: Jag skäms så fruktansvärt.
Annelis man lät en torped slå henne. ”En natt vaknade jag av att det brann i hela lägenheten.”
Sverige, torsdag kväll den 9 september 1999: 85 kvinnor och 44 barn håller sig gömda.
”Ge polisen mera makt.” Så vill ministrarna stoppa våldet mot kvinnorna.

Tre kvinnor mördas under mindre än en vecka. Kvinnor som anmält sina exmän för hot och misshandel. Och som polis och myndigheter misslyckats att skydda.
Författaren Liza Marklund om morden på små-
barnsmammorna: Ska tre kvinnor behöva mördas under en vecka för att samhället ska reagera?


Var tionde dag mördas en kvinna i Sverige. Det är normalt, ett accepterat faktum. I de flesta fallen är det deras män som tar livet av dem, oftast efter år av misshandel, förföljelse och terror. Alla vet om det här – polisen, åklagarna, rättsväsendet, regeringen. Ändå definieras våld mot kvinnor fortfarande ofta som ”lägenhetsbråk” av polisen. Att utreda våld mot kvinnor är bland det mest oglamorösa som finns. Polisen omorganiserades för ett par år sedan och närpolisen skulle ta hand om de här fallen, vilket ledde till att hälften av tjänsterna inom närpolisen från början inte kunde tillsättas.

Nu har tre kvinnor, tre småbarnsmammor, mördats inom loppet av en vecka. Det är förmodligen deras män som dödat dem, precis som vanligt. Alla tre kvinnorna har misshandlats, förföljts, terroriserats och anmält. Polisen har, som vanligt, nonchalerat dem. Men nu råkar de dö på samma gång och för en gångs skull reagerar samhället – med bestörtning,
fasa och misstro. Hur kan detta vara möjligt? Varför gör inte polisen något?

Jag har skrivit om misshandlade kvinnor och deras barn i 15 år. Min reaktion över de tre kvinnomorden är lätt uppgiven: Varför är ni så förvånade? Ensamstående mammor är den mest hotade och utsatta gruppen i samhället. Var fjärde ensam mamma lever under hot eller våld. Den som förföljer och misshandlar är hennes förra man, barnens far. Förlorad makt över en familj är det vanligaste mordmotivet i Sverige. Det underliga är inte att kvinnor dör, utan att kvinnor faktiskt överlever – med förståndet i behåll.

En sådan kvinna har jag följt i sju år nu. Hon heter Mia, och hon är en överlevare. Född i en mellansvensk småstad, banktjänsteman, radhusägare, tvåbarnsmamma. Hennes första man kom att misshandla, förfölja och terrorisera henne och hennes nya familj till vanvettets gräns. Han krossade möbler, misshandlade, våldtog. Han slog sönder alla rutor på familjens hus. Han överföll Mias man i mörkret. Han försökte köra ihjäl Mia och barnen med bil. Han försökte skära halsen av sin och Mias dotter så att flickan blev stum.
  Myndigheterna stod handfallna. De gjorde vad de kunde, men det räckte inte. De satte galler för familjens fönster. De lät Mia ha folk från socialtjänsten med sig så fort hon gick ut. Till slut gömde de undan familjen i en rad sjaviga motellrum runt om i Sverige. Familjen fick inte gå ut, inte berätta för någon var de fanns.
I fem år levde familjen under jorden i Sverige innan kammarrätten till slut slog fast att de inte skulle kunna leva ett normalt liv i sitt eget land under överskådlig tid. De emigrerade för gott våren 1995.
  Alla resurser koncentrerades på kvinnan – inga på mannen.

När jag berättar om Mia blir folk ofta alldeles bestörta. ”Men HUR kan sånt här hända i Sverige?” undrar de, häpet, upprört, storögt. Jag undrar igen: Varför är ni så förvånade? Hade Mia dött hade ingen lyft ett ögonbryn. Hon hade blivit en pinne i statistiken, en notis i lokaltidningen. Det enda märkliga med Mia är att hon klarade sig. Hon, hennes man och barn lever idag ett bra, stabilt och välordnat förortsliv i en annan världsdel. Vi talades vid så sent som i går.
  Att media och myndigheter nu plötsligt reagerat och vaknat till var inte en dag för tidigt. Att det skulle kräva ytterligare tre unga mammors liv är fullständigt förjävligt.

30 år, två barn
Malmö
Hittades död: 7 september 1999
Efterlämnar: Två söner, 7 och 11 år
Bakgrund: Kom till Sverige 1995. Kvinnan anmälde sin man för olaga hot och misshandel när de bodde i Varberg. Åtal väcktes av åklagarmyndigheten i Malmö i april men tingsrättens brev returnerades med stämpeln ”adressaten okänd”. Försök att nå mannen med delgivningsman gjordes inte. Begärde skilsmässa
i somras.
Mördad genom kraftigt våld och knivhugg. Maken är häktad och har erkänt.

34 år, fem barn
Malmö
Hittades död: 2 september 1999
Efterlämnar: Tre döttrar och två söner.
Bakgrund: Kom till Sverige 1986. Har i polisanmälan uppgett att hon blivit misshandlad och hotad till livet av sin man sedan dess. Hoten tilltog efter att hon i våras begärde skilsmässa. Socialtjänsten har noterat att ”familjehistorien präglas av våld och otrygghet” ändå ordnades lägenhet åt kvinnan i samma trappuppgång som mannen. Polisen säger sig inte haft tid att utreda ärendet, något larmpaket fick hon aldrig heller.
Mördad genom kraftigt våld med tillhygge. Mannen häktad för mord. Han nekar.

19 år, ett barn
Jönköping
Död: 29 augusti 1999
Efterlämnar: två-årig dotter
Bakgrund: Anmälde sin expojkvän i april förra året sedan han hotat och slagit henne. Åklagaren lade ner förundersökningen. Hon fråntogs polisens larmpaket och mannens besöksförbud hävdes. Mördad genom grovt våld mot huvud och kropp. Expojkvännen häktad på sannolika skäl misstänkt för dråp.


epost: kvinna@aftonbladet.se
telefon: 08-7252330
fax: 08-56252805