Aftonbladet  
Aftonbladet  

Lördag 28 februari


Foto: MATS STRAND
Suzanne Osten om att växa upp med en psykiskt sjuk mamma:

Vi åt alltid direkt ur burkarna

Det var skräpigt och ibland fick de inte mat.
  Men kaoset var inte det värsta.
  – Det var när mamma grät hejdlöst eller gick till angrepp, säger Suzanne Osten, som skrivit ”Flickan, mamman och soporna” – en bok om att växa upp med en psykiskt sjuk mamma.

  Tusentals barn lever med föräldrar som är psykiskt sjuka, missbrukar alkohol, droger eller lider av svåra depressioner.
  Ändå fortsätter vi att beskriva barndomen som en lycklig frizon, med smultron och slangbellor.
  – Livet är skrämmande. Barn ser på nyheter och går till skolan, där det finns mobbing. Men vi tror att vi skyddar dem genom att berätta om gulliga barndomsvärldar. Vi skyddar bara oss själva från att slippa ta ansvar, säger Suzanne Osten.

Både bok och pjäs för barn
Själv söker hon sig medvetet till ämnen man inte ”bör” tala med barn om.


1982 gjord Suzanne Osten filmen ”Mamma” om sin begåvade men sjuka mor Gerd Osten, filmrecensent på tidningen ”Vi”.
  ”Flickan, mamman och soporna” handlar om Tis kärlek till sin galna mor, som samlar på tidningar och styrs av demonerna Polter och Geist.
  Den 12 mars har Unga Klara premiär på pjäsen med samma namn. Boken har dramatiserats av Erik Uddenberg. Osten har regisserat.
  Suzanne Osten är inte Ti, men växte själv upp med en mor som blev schizofren. Mamman var en språkbegåvad, intellektuell frilansjournalist från överklassen.
  Sjukdomen började efter skilsmässan från Suzannes far. Mamman blev allt mer paranoid och trodde sig vara förföljd.

”Hon höll mig hemma från skolan”
– Det besvärliga för barn är bristen på ordning, hungern och kaoset. Själv minns jag inte några frukostar – vi åt alltid direkt ur burkarna, säger hon.
  – Riktigt jobbigt var det också när hon höll mig hemma från skolan. Hon kunde ringa och säga att jag var sjuk.
  Värst var dock maktlösheten inför mammans sinnestämningar.

Namn: Suzanne Osten Ålder: 53 år. Tjänar: 580 900 kronor, taxerad inkomst 1997. Aktuell med: Boken ”Flickan, Mamman och Soporna” och pjäsen med samma namn på Unga Klara, Stockholm. Viktigaste kvinnofrågan just nu: Våld och misshandel mot kvinnor, det är det synliga kvinnohatet. Favoritkroppsdel: Näsan, den har alltid varit stor, men jag är stolt över den, den påminner om mammas.
  – När mammans ångest är stark kan hon inte se barnets behov. I värsta fall kan hon döda barnet, eller se det som en fiende, allierad med yttervärldens onda avsikter.
  För att överleva reagerade Suzanne som andra barn i liknande situationer.
  – Man gör en split. Barnet delar upp mamman i två fantasifigurer, en god och en ond. Som liten klarar man inte att se båda samtidigt. Men barnets fantasi är frisk, till skillnad från mammans.
  Utsatta barn sänder alltid ut signaler till omvärlden.
  Suzanne skickade flaskpost, både på lek och på allvar. Och hon blev ett stökigt barn.

”Jag låg på sjukhus 20 gånger”
– Jag slogs något vansinnigt, var elak och stacks med nålar. Andra barn kan bli helt osynliga, eller är alltid hungriga. Då bör man som vuxen förstå att det är något skumt, säger Susanne.
  – Och jag låg på sjukhus 20 gånger. Det var ett rop på hjälp. Men mamma tolkade det som att jag ville ha uppmärksamhet.
   Ingen i Suzannes omgivning ville se vad som pågick.

  • Hur bröt du dig loss?
      – Jag hade kamrater och såg hur andra hade det. Vi flyttade runt i hyresrum, ibland hade vi ingen mat. Det var ren materiell misär. När jag var 13 år insåg jag att klockan var slagen.
      Suzanne kontaktade barnavårdsnämnden.
      Hon och modern fick hjälp.
      – Då däckade mamma ihop. Demonerna fick fritt spelrum och hon togs in på psyket. Hon åkte in och ut och dog när jag var 30 år.
      Suzanne var duktig i skolan och fann sin identitet i teatern. Hon har också en storasyster som betytt mycket.
      – Hon var min mamma. Vi människor är byggda för att överleva. Psyket är stabilare än man tror. Finns det bara någon som ser barnet är det OK, säger Suzanne.
      Men i kaoset fann Suzanne också mycket positivt.
      – En känsla för utanförskap. Och frihet. Jag romantiserar inte kaos, men jag är inte auktoritetsbunden eller lättchockad. Helt enkelt den perfekta middagsgästen, skojar Suzanne Osten.