Hon tycker att det är en fröjd att vakna varje morgon.
Nya skivan har hon och maken Micke gjort tillsammans.
Sorgsna Marie Fredriksson har hittat hem.
”Det är härligt att jobba med den man älskar”

Foto: BÖRJE THURESSON Vinn en cd! Nu har du chansen att vinna Marie Fredrikssons nya cd ”Äntligen - Marie Fredrikssons bästa 1984-2000”. Vi lottar ut 20 stycken och det enda du behöver göra är att svara på frågan: I vilken film sjunger Marie Fredriksson låten ”It must have been love”? Skicka svaret senast den 25 april till: ”Äntligen”, Aftonbladet/kvinna.

Om man ska förstå Marie Fredriksson ska man nog gå utomhus. Ut i naturen, där månvarven bestämmer takten. Där vinden blåser och vågorna slår, där det leker solkatter och doftar kärlek. Och där en Sparvöga prövar om vingarna bär. Det har de ju verkligen gjort. Marie Fredrikssons vingar har burit långt. Ända till världsberömmelse med Roxette. Samtidigt har hon hela tiden skrivit sina egna låtar, ofta tankfulla, stillsamma naturlyriska låtar där man har svårt att låta bli att tolka in henne själv. Och där det nära tilltalet och den nordiska naturen blir som en kontrast till den glittrande dansen i det internationella stjärnljuset.
  Nu kommer Marie med samlingsalbumet som många väntat på, och de gamla pärlorna inramas av en hyllning till våren.
  - Jag vaknade mitt i natten, och då sjöng låten i mitt huvud, säger Marie när vi träffas. Jag visste precis hur den skulle låta, hur den skulle rama in alltihop. Det blev en balans, en trygghet. Det är väldigt sällan någonting sådant händer, och då kände jag att det är någon mening med det här, jag måste göra det.
  - ”Äntligen” handlar också om kraften och lyckan i att hålla ihop ett långt förhållande. Det är den känslan jag kan få just på våren, när allt känns lättare, man andas friare, man känner lust och att man orkar vad som helst. Det gäller att ta vara på den känslan.
Låten omsluter hela dygnet, med en morgonversion och en kvällsversion, dessutom börjar den och slutar albumet. Du har ett cykliskt sätt att se, som naturen själv.
  - Mitt humör och hur jag är följer verkligen årstiderna och naturens växlingar. Därför har jag undrat en del hur det skulle vara att bo utomlands, se vad som händer med mig, säger Marie. Det skulle jag vilja göra.
Det finns en rolig hemsida på internet där en tjej som heter Rebecka har räknat hur många gånger vissa ord förekommer i dina texter under åren som har gått. Liv 24 gånger. Tid 18 gånger. Natt 16 gånger. Kärlek 15 gånger. Vind 15 gånger.
  - Vet du vad jag tycker är bäst med den? Att ordet sorg bara förekommer en eller två gånger. Jag fick en aha-upplevelse, tänkte att det är inte så mörka låtar jag gjort ändå. Det blir också soligare och gladare låtar med åren.
Det måste kännas speciellt att komma med sina greatest hits, att titta tillbaka.
  - Det har varit en stor önskan en tid, eftersom det ändå är 16 år sedan ”Ännu doftar kärlek” kom, och jag var en helt annan person än den jag är i dag. Sedan har det ju hänt väldigt mycket i min karriär, dels i mitt eget skrivande, dels i och med de enorma framgångarna för Roxette.
  - De sista två åren har jag känt en allt mer pockande känsla som sagt mig att: ”nej, nu måste jag göra det”, annars går det för lång tid. Annars glömmer jag bort det gamla. Jag måste kunna ta in det igen, lyssna igenom alla de gamla vinylerna och minnas just precis hur det var.
Du är 41 år. Har möjligen det här retrospektiva behovet haft att göra med en eftersläntrande 40-årskris?
  - Nejdå. Jag tycker att det var mycket svårare att komma in i 30-åren, än i 40-åren. Då började jag hitta en bra väg att komma in i mig själv, hittade sätt att ta hand om mig själv när jag mår dåligt. Jag kan ta hand om mig själv bättre i dag.
  - Jag har ju en familj, ett helt liv att landa i efter att ha jobbat. Man kan nog säga att jag är en annan person i dag, det är skönt att det går på det hållet. Jag har en mycket bra period i mitt liv nu.
Du tog en timeout i flera år för att bygga upp det livet, och du har fått två barn, Oscar och Josefin.

Marie tillsammans med maken Micke.

  - Jag behövde det där uppehållet. Det var ju en enorm omställning att få barn, men allra mest fruktansvärt roligt förstås. Jag är glad att jag verkligen varit ledig mycket eftersom tiden rusar iväg. Oscar är tre nu, och Josefin blir snart sju och ska börja skolan till hösten.
  - Varje morgon jag vaknar är en fröjd. Det spelar ingen roll om jag har sovit dåligt eller det har gått åt pepparn med jobbet. När de kommer in är det som balsam. Man är tvungen att leva i nuet när man har barn.
  - De kan säga mig sanningar också, eftersom de ännu inte är formade och inte har anpassat sig till vad man bör säga. Häromdagen frågade till exempel Josefin mig om jag inte skulle sluta färga mitt hår eftersom hon ville se hur jag såg ut när jag var liten (skratt). Det är det ingen annan som har sagt.
Jaha, har du övervägt att skaffa tillbaka ditt bruna hår?
  - Nej, jag älskar det här. Jag trivs så bra med att vara korthårig blondin och jag har ju varit det i så många år nu att jag har identifierat mig med det. Sedan är det otroligt lättskött. Däremot måste jag klippa det rätt ofta för att frisyren ska hålla stilen. Och det glömmer jag bort ibland när jag jobbar mycket.
Din röst är en av våra mest kända och omtyckta röster. Är du rädd att skada din röst, har du försäkrat den?
  - Det är klart att jag är rädd om den men om min röst inte mår bra, så beror det på mig själv, att jag inte mår bra och inte har skött mig. Man är den man är, och har den röst man har. Rösten har också förändrats genom åren, och blivit lite mörkare. Jag har också andra erfarenheter, och det märks i rösten, och ska göra det.

Nya skivan handlar om kraften att hålla ihop ett förhållande

  Marie kommer från början från en arbetarfamilj i en liten by i Skåne. De var fem barn från början, men den enda som håller på med musik av syskonen är Marie. Pappan spelade fiol, dragspel och munspel och hade sångröst. Att han sjöng och var en inspiration för Marie har hon tidigare berättat. Tyvärr fick han inte vara med om hennes framgångar. Låten ”Om du såg mig nu” är tillägnad honom.
  - Varken min mamma eller min pappa lever längre och en syster är död, så nu är vi fyra kvar. En bor i Danmark, två i Skåne och så jag häruppe i Stockholm. Vi lever helt olika liv och har inte mycket kontakt annat än vid födelsedagar och så.
Du är den i din familj som har brutit dig ur cirkeln?
  - Det kan man säga. Jag bestämde mig väldigt tidigt för vad jag ville. Jag kände en så enorm kraft inne i mig, det var en kreativ kraft som bara vällde fram och det såg jag som en sorts tecken på vilken väg jag skulle gå. Brinner man för något så måste man verkligen göra det, vad det än är.
  - När jag var liten stod jag framför en tredelad spegel, och låtsades att den ena delen var filmen, den andra musiken. Där kunde jag stå och välja vilken jag trivdes bäst i. Jag drömde mycket, och fantiserade, gjorde mig föreställningar om hur det skulle bli.
   - Min familj stöttade mig så gott de kunde, men de tyckte också som de flesta andra i den miljön, att det vore bäst om jag skaffade ett riktigt jobb.
Samtidigt hade du den turen att växa upp i en omvälvande tid i samhället när det öppnades möjligheter att få göra andra saker än de traditionella. En skomakare behövde inte längre bli vid sin läst på 70-talet.
  - Absolut. Musikrörelsen betydde jättemycket. Alla kan spela-inställningen. Punken, new wave. Slutet på 70-talet, allt det hade stor betydelse. Men det var ju mer så att man byggde upp ett intresse, lyssnade mycket på musik, lärde sig, träffade andra. Men mitt eget musikskapande kom först senare. Det tog ju väldigt lång tid för mig att hitta min egen grej, och se vad jag kunde göra. Jag var 25 bast då.
  Marie träffade Per Gessle när hon flyttade till Halmstad 1977. Där var hon med i olika band, till exempel MaMas barn, som delade replokal med Gyllene Tider. Per och hon fick väldigt lätt kontakt och upptäckte snart att de gillade samma skivor.
  - Vi hade båda singlar med Small Faces och alla gamla Kinks-låtar hemma.
  - Sedan stöttade Per oss när vi skulle ut på turné. MaMas barn fick bland annat spela på Ritz i Stockholm. För mig var det en enorm upplevelse att komma från lilla Halmstad och få spela på en riktig rockklubb, och inte vilken som helst. Jag minns att Ted Gärdestad var i publiken och kom fram och tackade oss efteråt. Det var stort, han var ju idol, och man hade ju alla hans plattor hemma och kunde sångerna utantill.
  I samma veva ville EMI göra en soloplatta med Marie.

Nu när vi bägge två har familjer tycker till och med Per att man inte kan jobba hela nätterna

  - Jag ringde hem till mamma och frågade om de tyckte att jag skulle skriva under skivkontraktet och hon satt därhemma i den lilla byn och sa: ”Det blir säkert bra, bara du inte hamnar i något sånt där knarknäste” (skratt).
  - Det var väldigt gulligt sagt.
Du har ju gjort en lång resa, på många sätt. Nu bor du i Djursholm, en av överklassens verkliga stamorter i Sverige.
  - Ja, verkligen. Nu bor vi där, men jag ser det inte som särskilt märkvärdigt. Jag har egentligen aldrig vetat innan vad Djursholm var, det har aldrig varit någon laddad plats för mig. Jag är ju inte heller från Stockholmstrakten. Micke är däremot från Danderyd, andra delen av kommunen, så han har en massa vänner kvar från den tiden. Vi förhåller oss ganska neutrala skulle jag vilja säga.
  - Att vi hamnade just där berodde väldigt mycket på att vi hittade just det här fantastiska huset. Det råkade ligga där det ligger, och det fanns inte så många hus där man kunde bygga en riktig studio, och ha en rejäl, ostörd tomt, någon annanstans.
Djursholm är Elsa Beskows hembygd med stora gamla fruktträdgårdar, krattade gångar och gamla stora hus. En idyllisk plats men ändå ett reservat, på grund av att man måste ha höga inkomster för att kunna bo där. Du kallar dig fortfarande vänstermänniska. Vad innebär det för dig i dag?
  - Först och främst är det så enkelt: Mitt hjärta klappar för folk som har det väldigt svårt, och jag vill arbeta för att de ska få det bättre. Jag gör det också, på mitt sätt. Hur jag gör det tycker jag inte att jag behöver redovisa, och jag tycker inte att jag behöver be om ursäkt för hur jag själv bor med min familj.
  - Sedan har jag varit i konflikt med mig själv de senaste åren. Jag har inte haft något riktigt att tro på, och jag tycker inte att jag ser några verkliga resultat av den traditionella vänsterpolitiken. Många reagerade väldigt negativt och attackerade mig när jag berättade att jag inte röstade i senaste valet, men jag tyckte bara att det var en röra av intriger och personlig makthunger.
  - Bara för att jag har haft framgång och tjänar pengar betyder det inte att jag slutar bry mig. Jag har inte förändrats i grunden. Jag är fortfarande Marie, men om jag vill bo på en vacker plats eller köpa en båt för att jag tycker om den så gör jag det. Jag kan väl ha mina åsikter ändå.
  - Jag skänker pengar till olika organisationer, och jag deltar i faddergalor, Europridegalan eller jobbar gärna för Röda korset eller Amnesty. Men bara för att du har tjänat mycket pengar så ska man visst inte få lov att leva bra? Det är en så konstig puritansk inställning. Jag tycker det handlar mer om att göra någonting än att babbla så mycket.
  - Ibland kan jag känna: har vi inte kommit längre? Kan vi inte utvecklas och gå vidare?

”Per är lite av en bror till mig” Foto: ANDREAS LUNDBERG

Newsweek och andra amerikanska tidningar har nyligen beskrivit Sverige som det nya heta landet inom IT, mode, design, mat och musik. Där kan ju naturligtvis Roxette ta åt sig av äran. Vad beror alla svenska framgångar inom musik på?
  - Jag kan bara svara för oss och vår framgång. ABBA hade ju berett marken internationellt och visat att det verkligen kunde komma något stort ifrån Sverige, och Europe var strax före oss. Det Per och jag gjorde var bra och kom i rätt tid. Vi fick en hit med ”The Look” som gick upp på första platsen på USA-listan. Jag tror det var en mix mellan tur, timing och oss själva.
  - Börjar snöbollen att rulla så ger det ju självförtroende till nya som orkar gå vidare och så blir det ännu fler. Framgång smittar.
Nästan samtidigt med att din samlingsplatta kommer är du och Per igång med arbetet på en ny Roxetteplatta, som kommer till hösten.
  - Förhoppningsvis i höst, skulle jag säga. När vi drar igång våra projekt så har vi så mycket låtar så det tar tid att bara sålla ut dem. Men det är kul, jag försöker skriva låtar på engelska också.
När det är som mest intensivt med Roxette träffar du väl Per nästan mer än Micke, din egen man?
  - Inte riktigt ändå. Nu när vi bägge två har familjer så tycker ju till och med Per att man inte kan jobba hela nätterna.
Är Per lite av en bror för dig?
  - Ja, det kan jag nog säga. Vi har ju känt varandra nästan hela livet känns det som. Vi är väldigt olika, men det är nog därför det har funkat så bra att arbeta.
Du och Micke har också jobbat tillsammans, med din samlingsplatta. Hur var det?
  - Vi producerar ihop, kan man säga, även om Micke har huvudansvaret för det här med att arrangera och mixa. Det har varit ett stort nöje. Första gången vi gjorde det var med förra soloplattan och då var det spännande att se hur det skulle funka överhuvudtaget, men nu har vi verkligen fått smak för det.
  - Det är fantastiskt att kunna styra så över sin tid tillsammans, vi gick upp i vår egen studio utan spilltid för resor, ibland var barnen med.

Namn: Marie Fredriksson. Född: 30 maj 1958. Familj: Mikael Bolyos, musiker och producent, barnen Josefin, 6, och Oscar, 3 år. Bor: Djursholm. Aktuell: Med nytt samlingsalbum.

  - Det är härligt att kunna dela viktiga gemensamma intressen med den man älskar. Man förstår ju varandra så bra. Micke skriver en del själv också. Det är så schyst att vi kan sitta därhemma vid frukosten och jag kan fråga honom om hur det gick med det där ackordet på det sticket. Han vet ju precis vad jag menar. Om jag skulle prata med någon annan om det skulle de inte ha en aning. Och när man är mitt i arbetet med en platta så är ju arbetet uppslukande, och det kan vara sårande för den som är utanför.
Era barn då, tänk om de blir vansinnigt trötta på musik och börjar på skattemyndigheten i stället?
  - Ja, man vet ju inte. Då får de göra det, om det är deras intresse. Men hittills verkar det som om Oscar skulle bli världens bästa gitarrist.
  - Han har både gitarr och trumset och håller på i ett, och Josefin hon dansar och spelar piano.