Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
SÖNDAG 9 JANUARI 2000
  

Kära Man, varför vill du komma hem – egentligen?

Edvard Derkert
Illustration: Edvard Derkert

Petra Ulmanen skriver brev till det första könet
Nytt millennium. Vad gör vi nu då? Mansrörelsen är här på allvar, men det är något som inte stämmer, menar Petra Ulmanen. ”Ni talar inte om skyldigheter, bara rättigheter. Framförallt era egna”.

Kritikern och författaren Klara Johanson skrev i början av seklet: ”En ny epok i världshistorien inträffar den dag då mannen vågar uppfatta sig själv som ett diskussionsämne.”
  Nu är denna nya epok här, så till den grad att Landstingsförbundet lånar Johansons utsaga som en hypotes för sin senaste jämställdhetssatsning. Nu vill man inte längre bara tala om kvinnor, utan öka kunskapen om män.
  Många av er, dagens män, har utan tvekan börjat uppfatta er själva som ett diskussionsämne. En del av er har också organiserat er i någon form av mansrörelse. Och det är onekligen ett framsteg, men inte utan komplikationer.
  Genom historien har kvinnorörelsen inte bara arbetat för kvinnors rättigheter, utan också för andra gruppers, framförallt barns, men även för en rad viktiga frågor som fred, miljö och internationell solidaritet. Kvinnorörelsen har inte bara fokuserat det privata utan också det offentliga.
  Dagens gryende mansrörelse utgår mest från frågor där ni upplever er förfördelade, kanske till och med förtryckta. Ni diskuterar främst det privata, sällan det offentliga. Och ni talar nästan aldrig om skyldigheter, bara rättigheter. Framförallt era egna.

Jag har då aldrig hört krav framföras från manligt håll på att få dela på dammsugningen, tvätten och matlagningen, eller för all del lönen eller chefspositionerna.

Den största frågan gäller faderskapet. Se bara på mansjourer och kriscentra för män som ger hjälp och stöd till män i vårdnadstvister runt om i landet. Eller regeringens egen pappagrupp, den enskilt mest betydelsefulla påtryckargruppen bakom de nya vårdnadslagarna som stärkt fäders rätt till sina barn efter skilsmässa. Ett annat exempel är USA-exporten PromiseKeepers, som på kristna konservativa grunder vill stärka faderns auktoritet i familjen. Eller ta den betydligt mer radikala Grupp 9, som bildats av Manliga nätverket i Stockholm. De arrangerade historiens första pappa-barn-demonstration för några veckor sedan. Kravet var maxtaxa på dagis, inte minst för att avlasta mannen i sin familjeförsörjarroll så att han kan vara mer hemma med barnen.
  Även om spännvidden är stor inom mansrörelsen – Manliga nätverket har till exempel inte mycket gemensamt med de revanschistiska ”fadersrättarna” som huserar på vissa mansjourer – får ni i och med fokuseringen på faderskapet rejäl draghjälp av jämställdhetspolitiken. Att pappa ska komma hem är ju en förutsättning för att mamma ska kunna gå ut. Dagens problem formuleras ofta som att kvinnorna har uppfyllt sin del av ”överenskommelsen” – de har gått ut i arbetslivet på bred front – men att ni män ännu inte har uppfyllt er.
  Varför vill ni egentligen komma hem? Vad ingår egentligen i ”överenskommelsen” för er del? Jag har då aldrig hört krav framföras från manligt håll på att få dela på dammsugningen, tvätten och matlagningen, eller för all del lönen eller chefspositionerna. Nej, istället gäller kraven rätten till barnen.
  En snäll och väl omhuldad tolkning är att ni börjar inse att livet håller på att springa ifrån er. Det borde rymma mer än detta eviga råttrejs med övertid, ryggdunk i bastun och hjärtinfarkt. Plötsligt var barnen stora utan att ni märkt hur det gick till. Ett sug efter att uppleva närhet, empati och förståelse har vuxit fram. Något som kvinnor hoppas ska leda till att ni bättrar er, tar mer ansvar hemmavid och släpper förbi kvinnor i karriärtrappan.

En mer utmanande tolkning är att ni har insett att ni förlorat era privilegier i offentligheten i takt med kvinnors frigörelse. En maktförlust som ni, medvetet eller omedvetet, försöker kompensera i det privata.
  Er patriarkala makt baserades länge på äktenskapet; en institution som gav er nästintill total bestämmanderätt över fru och barn, ekonomiskt såväl som kroppsligt. Har kanske faderskapet tagit över äktenskapets gamla roll som den institution som kan ge er makt över kvinnor och barn? Därmed inte sagt att ni behöver använda den på ett destruktivt sätt.
  Ett exempel är det ökande bruket av gemensam vårdnad. I början av nittiotalet slutade 82 procent av skilsmässorna med gemensam vårdnad, samtidigt som barnen i 91 procent av dessa fall huvudsakligen bodde hos modern. Vi måste fråga oss om skevheten i dessa siffror enbart är en rest av gamla roller och traditioner.
  Eller kan det vara så att ni gärna vill ha del i den juridiska vårdnaden – som i praktiken ger er vetorätt i viktiga frågor som val av skola, bostadsort och semester – medan det tidskrävande omsorgsarbetet och huvudsakliga ansvaret fortfarande ligger på mödrarna? Vad är det som är så jämställt med det i så fall?
  Jag är fullt medveten om att jag nu drar er alla över en kam, precis som ni har gjort med kvinnor i alla tider. Men nu när ni släppt ert tidigare privilegium att utgöra normen för mänskligheten och hävdar speciella krav utifrån er könstillhörighet, får även ni lov att finna er i detta kategoriserande. Annars är det nästintill omöjligt att föra en klargörande debatt.

Kom igen män, var inte så enkelspåriga och självcentrerade! Om ni nu menar allvar med jämställdheten och håller fast vid fadersrättslinjen, så tycker jag att ni är svaren skyldiga en rad frågor. Hur ställer ni er egentligen i pigdebatten? Hur ska hemarbetet organiseras, vare sig det är betalt eller obetalt? Och hur är det med sex timmars arbetsdag, ska hon göra de återstående timmarna i hemmet? Hur kan ni bli bättre på att upptäcka och finna bevis för mäns övergrepp inom familjen? Hur kan ni förmås att ta ut föräldraledighet annat än en ynka pappamånad i samband med semestern och älgjakten? Hur ska ni förmå er själva att släppa ifrån er makten i offentligheten?
  Och när ska ni frivilligt greppa dammsugaren utan att spricka av självbelåtenhet?

  Petra Ulmanen var tidigare redaktör för tidskriften bang och vikarierar numera på Aftonbladets kulturredaktion. Hennes debattbok (s)veket mot kvinnorna och hur högern stal feminismen kom ut 1998.
  
  Tidigare artiklar: Maria-Pia Boëthius: Upproret har redan startat (3 jan), Christina Claesson: Går dom att äta (4 jan).




 ÅRTUSENDETS LISTOR
Läs och bli upprymd, upplyst, förklarad och förströdd. Alla årtusendets listor från januari till i dag.

 SURFGUIDEN
Tips från läsarna

 BOKBANKEN
Sök bland hundratals bokrecensioner

 
 VECKANS SIDOR


 TIPSA OM NÄTKULTUR
Skicka dina bästa kulturlänkar till oss

 REDAKTIONEN
Kontakta medarbetarna på kulturredaktionen


Kulturens webbredaktör Pia Nilsson

Upp Till toppen av sidan