  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
”Mitt område är ju ingen- ting” Reklambild över soligt villaområde. Där: ett Gunnebostängsel. Några män står vid det. En har pipa. En annan keps. En tredje håller i en gräsklippare. Ja, oj oj, vad de är lyckliga. Ser ni komiken? De konstnärliga möjligheterna? Hans brorsa gillar att rota efter gamla tidningar i antikvariat. En dag för sådär 15 år sen var Jan Stenmark på besök hemma hos honom och fann gamla 50-talsnummer av Allt i Hemmet. Han bläddrade i dem med stigande fascination. Särskilt minns han Gunnebostängslet. En aha-upplevelse. – Det var som om det fanns en osynlig text under bilden. Samtidigt som Gunnebostängslet annonserades ut stod det: Det här stämmer inte. Det var som ett slags fasad och det fascinerade mig. Även rent estetiskt kändes det som nåt jag kunde jobba med. Essensen av 50-talet på nåt sätt. Det kändes hemvant. Sen dess har Jan Stenmark blottat vad som ligger bakom fasaderna i otaliga bilder på Aftonbladets kultursida - hans första scen mot den större publiken - samt i fem böcker. Ja, inte bara det förstås, men rätt mycket handlar om det, att med några få och väl valda ord öppna nya ingångar till bilderna. Avslöja dem. Återhämtningen tar tid Den som betraktar faller hastigt och landar i skrattkramper. Det kan ta tid att återhämta sig. När det väl skett brukar folk fråga sig: Va fan är det här för snubbe egentligen? Jan Stenmark är speciell, men han går till jobbet som alla andra, i bästa fall redan på morgonen, han tar lunch och återvänder sen till sitt lilla arbetsrum på några få kvadratmeter på Söder och jobbar vidare fram till kvällen, stimulerad av kaffe, te och hemrullade John Silver. Det är så det är. Inspiration får man inte. Den arbetas fram. – Jobbar jag inte eller har semester kommer inte speciellt mycket. Då kopplar jag bort det. Det är i själva arbetet, i tidningarna och böckerna jag finner idéerna, de är nödvändiga bollplank, jag har ingen Tage Danielsson vid min sida, jag har bilderna, genom dem dyker tankar upp i huvudet som aldrig skulle infinna sig annars. I de tätt packade bokhyllorna i arbetsrummet står Allt i Hemmet, tidskriften Till Rors, inbundna halvårgångar av Populär Mekanik, National Geographic, turistföreningens årsskrifter... Det är i dessa publikationer han finner material till sina collage. Det ena ger det andra – Bilden är oftast grunden. Men ibland har jag en textidé och börjar i andra änden och letar efter passande bilder. I och med att jag jobbar primitivt och bara klipper och klistrar och inte förstorar nånting så är jag tvungen att leta efter rätt storlek till mina collage, därför blir det mycket letande och det är bra. Jag hittar andra bilder medan jag letar. Jag är inne på en tankegång men nya dyker upp på grund av letandet, det ena ger det andra. När han blir riktigt nöjd känner han sig som Ray Davies eller John Lennon. – Kinks är mitt ideal. Så vill jag att mina bilder och texter ska vara. Som låten "You really got me". Kort och bra. Eller som nåt av Beatles. Stenmarks humor kan vara rå, brutal och sjuk. Men också poetisk och svårfångat mystisk. Det är mycket sex och relationer mellan könen. Mycket död. Gott om män som inte har ett dugg gemensamt med Brad Pitt. Gott om ögonblick som avidealiserar livet och lyckan. Svanar dyker upp både här och där. Liksom kopplingar till brittisk 60-talspop. Den röda tråden, den minsta gemensamma nämnaren, är svärtan. Svärtan tröstar 
Den rumänske författaren och aforistikern EM Cioran är en inspiratör. En pessimist och misantrop. Han skrev böcker med titlar som "Om olägenheten i att vara född". Han kallade mänskligheten för "jordens cancer".– Där ligger man i lä när det gäller svärta... Men jag blir glad av honom, uppmuntrad, han är ganska drastisk, en ravin öppnar sig och man får en härlig svindel... En del blir tröstade av idyller och såna grejer. Jag har svårt att blir tröstad av det. Det är det svarta som tröstar. – Men det jag gör grundar sig ännu mera på Monty Python. Har precis sett om deras grejer och man märker ju hur revolutionerande de var, de uppfinner nästan allting i de där sketcherna från 70-talet. Jan Stenmark vill inte kalla sig deppig. Inte jätteglad heller. Han gillar, som han säger, både tidiga Beatles och den mörkare stämningen i en senare låt som "Strawberry fields forever". Hans verk är inte strikt självbiografiska. I slutändan lever de sitt eget liv. – Kan tänka mig att det känns deppigt och så där. Samtidigt ligger också komiken i det. Men jag säger inte att jag lever så. Ingången är ofta självbiografisk, man tar nån upplevelse, lycklig eller otäck, men sen förändrar formuleringen innehållet, det blir ett koncentrat av ett arbete, nånting nytt uppstår. Jag vill bli överraskad själv och inte bara skriva det jag haft i huvudet. Jag vill att nåt ska hända på vägen. Minnena väcks Så här kan den kreativa processen gå till: Stenmark köper en bok som avhandlar varje steg Beatles tog i Sverige på 60-talet. I den finns bilder från en konsert. Minnen och associationer väcks till liv. Publiken skriker i hysterisk extas. Han kommer att tänka på en textrad av John Lennon: "God is a concept by which we measure our pain". Själv känner han så här: Beatles is a concept by which we measure our success. – Ja, de är ju däruppe... Så jag ser bilden, hur publiken skriker på sina idoler, men bredvid föreställer jag mig en mera kufisk figur som står och tänker: Herregud, så där populär kommer jag aldrig att bli! Och sen börjar personen skrika av smärta, hahaha... En oerhörd loser... Miljontals människor gillar Beatles. Men hur många av dem har tänkt i de banorna? Jan Stenmark är unik. Det han gör fanns inte innan han uppfann det. – Det är inte teckning, inte serier, inte litteratur, inte konst. Mitt område är ingenting. Det känns bra. Har aldrig känt mig bekväm i rollen som konstnär. |
