|
|
|
|
|
Synd att Bo och jag aldrig kom ”on speaking terms”
Första gången jag såg Elvira Madigan då den kom 1967 tyckte jag faktiskt inte att den var något speciellt. Jag tror nu att det hade väldigt mycket att göra med att Bo Widerberg vid den tiden inte kunde öppna munnen utan att han skulle säga några taskigheter om mig. Vi hade praktiskt taget aldrig träffats. Men han skrev en bok där han angrep mig våldsamt och jag kunde aldrig förstå varför. Dessutom tyckte jag faktiskt att han var en oerhört bra regissör, inte på teatern men för filmen. Så såg jag om Elvira Madigan förra sommaren när den nyrestaurerade kopian var färdig och såg att detta är ett mästerverk, levande i vartenda ögonblick. Den är ju vackrare nu än den var i original tack vare de nya metoderna. Och så upptäckte jag också att Widerberg hade sett någonting då som jag inte uppfattade första gången jag såg filmen. Jag tyckte då att Thommy Berggren var bedårande men att flickan, Pia Degermark, inte fungerade. Hon sjavade omkring i sina kjolar och kunde varken stå eller gå eller tala. Nu när jag såg om den insåg jag att Widerberg hade sett någonting hos henne som var mycket mera avgörande än allt det där andra. I hennes blick finns något mörkt, något gåtfullt, något djupt destruktivt. Plötsligt förstår man. Dödsdriften i berättelsen fick ett annat och nytt djup. Detta hade Widerberg sett och det är stort. Jag skulle naturligtvis kunna välja Kvarteret Korpen. Det är hans stora mästerverk. Men det blir ändå Elvira Madigan för att den är så vacker. Jag tycker det är synd att Bo och jag aldrig kom on speaking terms med varandra och att Bergman och Widerberg förblev en olöst komplikation. Fotnot: Ovanstående text är hämtad ur Bergmans 1900-tal, där Ingmar Bergman väljer sina favoriter från den svenska filmens 1900-tal. Filmerna visas på biografen Draken i Göteborg, i regi av Göteborg Film Festival, och texterna kan ni läsa varje dag här på kultursidorna i Aftonbladet.
 Kulturens webbredaktör Pia Nilsson Till toppen av sidan |
