|
|
|
Jag har Molander att tacka
Ingrid Bergman och Georg Rydeberg, äkta par i ”Dollar”, regisserad av Gustaf Molander (1888–1973) och byggd på en pjäs av Hjalmar Bergman. Premiär den 5 september 1938.
|
Ingmar Bergman om Dollar:
Gustaf Molander gjorde över femtio filmer och att jag har valt Dollar är mest en sinkadus. Men det är Hjalmar Bergman som har skrivit den och Ingrid Bergman är så bedårande. Jag anser nog att den är ganska representativ för hans talrika komedier i sin balans och i sin perfektion. När jag började i svensk film var det bara en dramaturgi som gällde och det var den amerikanska. Jag såg en jädrans massa amerikansk film och lärde mig oerhört mycket. Dessutom var Stina Bergman, som var chef för manuskriptavdelningen på Svensk Filmindustri där jag arbetade, helt och hållet frälst på den amerikanska filmdramaturgin. Än idag beundrar jag de här amerikanska regissörerna; Billy Wilder, William Wellman och George Cukor. Det är en oöverträfflig treklöver. Det är ingen tvekan om att det var där Gustaf Molander hämtade sina impulser.
Jag kom att skriva två filmmanuskript åt honom och fick så komma in i hans verkstad och se hur han tänkte. Jag fick tillfälle att se hur han utformade det som vi gemensamt hade kommit överens om och för mig var det lärorikt. Tekniskt sett är Gustaf Molander den som har lärt mig mest av alla regissörer. Han hade dessutom en bra fotograf som hette Åke Dahlqvist. De samarbetade alltid som ett team. När jag tittade in i studion och såg på när de jobbade var det en skola för livet. Det var lite som det kom att bli med Sven Nykvist och mig. Vi behövde heller aldrig prata, aldrig diskutera utan arbetet bara flöt iväg. Och det var likadant med Åke Dahlqvist och Gustaf Molander. De var så synkroniserade med varandra, de visste precis bägge två hur de skulle ha det. Jag tycker de har gjort storartade saker tillsammans de där två.
Gustaf Molanders sentimentalitet var mig främmande, men samtidigt kunde han vara skarp. Han har gjort bra filmer som har kommit bort fullständigt i den svenska filmhistorien. När jag lärde känna honom vacklade jag omkring och svärmade väldigt mycket för fransmännen: Jules Duvivier, René Clair och Marcel Carné. Men svärmeri är en sak och faktiska förhållanden är något annat. Det är ingen tvekan om att jag har Gustaf Molander att tacka för en nödvändig grundskolning. Hans planering, hans metodik och hans precisa känsla för skådespelarna.
Och Dollar är förtjusande och underhållande. Den är naturligtvis bunden till sin tid och är väldigt mycket 30-tal. Men det är väl inget fel? Eller?
 Kulturens webbredaktör Pia Nilsson
 Till toppen av sidan
|
|
