|
|
|
|
|
Anteckningar om en hädanfärd
Jag samlade på mig ett antal nummer, ibland hela årgångar, genom att i början av 70-talet köpa lösnummer för en krona styck på Lengertz antikvariat i Lund. Jag var tämligen fattig, men med planekonomisk struktur på tillgångarna kunde jag med tiden få ihop några försvarliga buntar. Jag läste litteraturvetenskap, bit för bit öppnade studierna dörrarna till litteraturen. Samtiden, det som rörde sig i 1900-talet, kom alltmer att bli målet för sökandet. Jag upptogs också alltmer av drömmen om att bli författare och ville komma nära, så nära det gick, ögonblicken av skapande, de ögonblick, nanosekunderna då verken fullbordades. Det var med en känsla av andlöshet jag öppnade nummer där Ekelöf eller Lindegren eller Aspenström publicerat enskilda dikter, eller där Karin Boye eller Harry Martinson eller andra visade sitt. Eller där det blänkte till av en ny författare som så småningom kom att lysa allt starkare eller sedan aldrig mer hördes av. Det gick inte att se själva ögonblicket, det är sant. Men man kan se att något hänt från det att en författare publicerat en dikt i tidskriften och till dess att den dyker upp, förändrad, i en samling. Att ett par decennier efteråt sitta med de två versionerna utlagda på bordet och liksom läsa tomrummet, se det ingenting där det hemligaste skett.
Naturligtvis kan se en tidskrift som BLM som otidsenlig. Den skapades visserligen i vad som med lite god vilja kan kallas samtiden, men nu när man kan säga att 80-talet i många fall ligger närmare 20- eller 30-talet än det sena 90-talet förstår man är ”samtiden” ett ganska tänjbart begrepp. BLM skapades för ett oändligt mycket långsammare kretslopp, vars aktörer nöjer sig med att ta del av det nya endast genom några få kanaler, ett kretslopp som inte kräver daglig (eller kanske ännu oftare) uppdatering. BLM:s förste redaktör Georg Svensson skrev under rubriken ”Anmälan” i det första numret från februari 1932: ”Händelserna i litteraturens och idéernas värld följa en långsammare rytm än dagshändelserna. De böra helst behandlas i ett isolerat samband, sådant som endast en tidskrift förmår erbjuda. I en litterär specialtidskrift erhålla bidragen större livslängd, och författaren är säker på att komma i kontakt med den publik han främst söker.” Vari består då det otidsenliga? Finns det inte längre behov av den ”långsammare rytm” Georg Svensson talade om, eller är det något annat som fattas? Längre fram i anmälan talas det om allt vad tidskriften ska innehålla: förutom ren skönlitteratur, essäer, reseskisser, bibliografiska notiser, tidskriftsklipp, bildreportage, intervjuer, notiser enkäter, kåserier, utlandskorrespondens. Mycket av detta försvann med tiden – man kan med ett visst vemod (och vemodet gäller kanske både namnen och minnet av en tid vars outtalade självbild var att den var gripbar) slå upp ett nummer från 1955 och finna både en genomgång av Åke Janzon av teaterlivet i Stockholm och en filmkrönika av Harry Schein – men kärnan har ständigt varit att sträva efter en form av universalitet, bildning och folkbildning i förening, fri från bindningar. Varje nummer skulle inte kunna innehålla allt, men sammantaget skulle speglingarna i BLM som helhet och BLM som begrepp kunna berätta en värld. VI Jag bläddrar, fiskar fram årgångar och enstaka nummer, läser Lars Gustafssons avskedskommentar i nummer 2:1972, där han, efter att Delblanc ett par år tidigare jämfört tidskriften vid en katedral, själv liknar den vid en landsortskyrka med en sliten pastorsadjunkt och stadigt minskande församling: ”ylleluktande gummor trycker vid hörapparaterna och några stojiga konfirmander för oväsen på sista bänk”. Gustafssons efterträdare Theodor Kallifatides tar upp tråden med en viss förskräckelse, ty vart ska det nu barka hän, och berättar om en sten utanför en kyrka på Fårö. Där var alla församlingsprästernas namn inhuggna med födelse- och dödstal, till och med den nu levande kyrkoherdens, med den skillnaden att hans födelsedatum åtföljdes av ett streck. ”Jag erfor en stark medkänsla med den arme kyrkoherden som varje dag skulle bese sitt streck. Allt var klart; det enda som fattades var att han dog.” Efter att ha konstaterat att det var han själv som blev den ”nye kyrkoherden i BLM-församlingen” säger Theodor Kallifatides: ”Emellertid har jag aldrig haft någon större lust att bli präst och ännu mindre biskop. Det är bl.a. därför som jag försöker leva som författare. /.../Jag ber därför att få kungöra BLM-församlingens upplösning. Jag hoppas att BLM skall bli en plats dit man kommer på ett självklart vis, oavsett om man tillhör någon rätt tro eller ej.” Och så läser man ett nummer som i en slags avklarnad enkelhet är en tidsspegel: fyra skissser av Gunnar Ekelöf, en novell av Per Gunnar Evander, Peter Hallberg om isländsk sextiotalsprosa, dikter av Paul Andersson, Gunnar Harding, Sonja Åkesson, Pentti Saaritsa, Ola Persson, Artur Lundkvist om fem böcker från väst, Jan Myrdal om Almqvist och femtitalet , Göran Palm om en arbetare på LM, och i recensionsavdelningen trängs nya diktsamlingar av Lars Norén och debutanten Johannes Göransson, Bo Setterlind, Marxistisk litteraturkritik, Ackord av Sture Källberg, Wijkmarks Jägarna på Karinhall och mycket mer. I ett slag möter man – eller återser – en hel värld, ett cluster av åsikter, infärgningar, skrivsätt. V Och då upptäcker jag att det fungerade. På något sätt fungerade det hela vägen ut, så som det kanske var tänkt: inte alltid delarna, men helheten, den större världen. VI Fick alldeles nyss den sista i min hand. Jan Henrik Swahn är sammanbitet ledsen, med ett uns av bitterhet i brygden i det sista numrets sista förord men han ger läsarna ett fylligt och kraftfullt nummer där sökarljuset sveper över mycket stora ytor. Ja, det är rymd över det, över den kalejdoskopiska värld som presenteras och för en stund görs till ett helt. Håkan Sandell gör en fin presenteration av den norske målaren Christopher Rådlund, vars bilder blir ett genomgående ledmotiv i numret, Inger Christensen skriver om språket och oändligheten, vi får möta Witold Gombrowiczs, Tuva Korsström porträtterar den franska romanförfattaren, essäisten och dramatikern Hélène Cixous, Sofia Bromee intervjuar Mare Kandre, och vi kan läsa om Eva Ribichs poetiska realism, Ragnar Strömberg med Martialis-variationer, den grekiske poeten Dimitris Houliarakis presenteras med fem dikter i tolkning av Ann-Margret Mellberg, Johan Frostegård skriver om Strindberg, Goethe och vetenskapen och mycket mer. När jag kanske om trettio år bläddrar i detta nummer skall jag då se tiden lika tydligt som i 1972:3 eller 1932:1 där Sigfrid Siwerts hyllas på 50-årsdagen av John Landquist, Marika Sternstedt publicerar en novell, liksom Sven Stolpe, där Georg Svensson skriver om Manhattan i ljud- och stumfilm...? Jag hoppas det. Och oavsett att BLM nu läggs ned och att kanske en ersättare kommer till hösten, oavsett att prenumerantstocken sjunkit, oavsett att 1999 inte är1932, ja oavsett vad som helst så har den fyllt sin uppgift. Att vada genom alla dess sextiosju årgångar är att översköljas av tid, att se hur tid, tankar, fantasi länkas i varann likt de molekyler som binder samman bränningars vatten. VII Vackert så.
 Kulturens webbredaktör Pia Nilsson Till toppen av sidan |
