|
|
|
En noggrann beskrivning av detaljrikt och fysiskt våld
| roman | Bengt Ohlsson
VÄGS ÄNDE
Atlas
|
Sin nya roman Vägs ände har Bengt Ohlsson valt att skriva i två delar. En man i yngre medelåldern åker med sin chef och hans nioåriga dotter ut till den lilla sommarstugan på landet för att tillsammans fira en semestervecka där. De har det ganska trevligt tillsammans samtidigt som de impulser, fantasier och associationer som romanens jag meddelar vittnar om att det inte är så otvetydigt och idylliskt som det kan verka på ytan. Han är inte bara rädd för den torftighet och tomhet som ligger på lur i samvaron. Inom honom pågår en intensiv bevakning av hur repliker och åtbörder ger honom själv eller chefen övertaget. I romanens andra del spricker den skyddande ytan i ett slag upp då några främmande unga män plötsligt belägrar stugan, misshandlar och förnedrar männen och våldtar dottern till döds. Förövarnas övergrepp följs dock av männens vådliga hämnd som går än längre i brutalitet och utdragen grymhet.
Bengt Ohlsson skriver skickligt och läsaren lockas först på lågmäld väg in i huvudpersonens sätt att reagera, göra utvikningar och tänka medan andra delen blir en fruktansvärd, på samma gång fysiskt ingående och fortsatt reflekterande, skildring av våld. Med denna disposition, där andra delen ligger latent i den första, tycks Bengt Ohlsson ge Margareta Winberg rätt när hon talar om mäns kollektiva och djupt liggande attityder. Vanliga, mjuka killar kan inte bara förvandla sig till hårda. De kanske rentav bara går och väntar på att just det ska ske som gör våldet möjligt och moraliskt försvarbart.
Som i Sam Peckinpahs film Straw Dogs från 1971 är det motsättningen mellan stadens kulturmänniska och bondlurkarna som är startpunkten. På landet gäller ”en annan valuta” än i staden som det heter hos Ohlsson. De säkra hierarkierna av kulturella värden, livsstilar och politisk korrekthet är satta ur spel. Det är upp till var och en att bevisa vilken man han är.
Vägs ände sällar sig till de noggranna beskrivningar av detaljrikt och fysiskt våld som vi föreställer oss döljer sig bakom dagstidningarnas korta notiser. Samtidigt lägger Olsson ned möda på att teckna en psykologisk profil av huvudpersonen som en osäker, småaktig och samtidigt förfärande flexibel individ. Denne man vill vara andra till lags och drivs samtidigt av ett slags primitiva ekon inom sig själv. Han står mellan kultur och natur, förbjudet och tillåtet och bakom honom hör man det torrt sarkastiska raspet från författarens funderingar över ”manlighetsgrejer” vid skrivbordet. Ingenting var egentligen på allvar, så varför då slösa tid på att läsa boken. Den kommer säkert snart som film.
 Kulturens webredaktör Peter Holmlund
 Till toppen av sidan
|
|
