|
Sångmässigt bra men tröttsamt lång
Musikaliskt är den säkert ett intressant förstudium av kompositören, då den pekar fram mot mogna stordåd som Don Giovanni. Som musikdramatik betraktad är dock denna förväxlingskomedi väl tramsig, tillika svår att sätta upp. Operans nya sidoscen Vasan erbjuder hänsynsfullt riktiga förhållanden för elevproduktioner. I den intima salongen har Karin Lind gjort ett smart och snyggt scenbygge av glasmoduler med stora röda blommor i. De bildar en rakt igenom kärleksröd trädgård. Mot den monokroma bakgrunden kontrasteras kostymerna, frossande i teatralt 1700-tal: puder, peruker, rysch och hav av tyg allt benvitt. Rött och vitt, mer dramatiskt än så blir det inte. Kostymerna visar knappast skillnad på herrskap och tjänstefolk, vilket avhändar uppsättningen den potentiella kittlingen att se en dam av börd, Markisinnan Violante, klä ut sig och förvandlas till trädgårdspiga. Visst är det opera buffa, men för att renodla den krävs ett på en gång stramare och lättare handlag än det som Benny Fredriksson haft. Uppsättningen blir tröttsamt lång (inte minst på grund av att Mozart är mer repetitiv än i sin senare musik), och skjuter över ansvaret påsångarna, vilkas artisteri naturligtvis inte är redo att hålla en tretimmarsföreställning under armarna. Sångmässigt ligger ensemblen på en hög och jämn nivå. AnnLouice Lögdlund, som gör Arminda till en matrona med muskulös lust till kärlek, utmärker sig särskilt genom att vid ett par magnetiska tillfällen samla musiken i sin imposanta och balanserade sopran. Karl-Magnus Fredriksson, Nardo, bekräftar att han är något av en svensk barytonkronprins.
Kulturens webredaktör Peter Holmlund |