Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
FREDAG 17 SEPTEMBER 1999
  

Historier, lögner och sannolikheter

Bengt Anderberg.
Foto: Anders Roth
roman
Bengt Anderberg
AMORINA
Bonniers

"Nu är jag 80, en massa tillfälligheter har kommit mellan döden och mig
  Men liksom ett gammalt ångtåg närmar den sig."
  Så lyder slutstrofen i dikten "Ett minne av ett minne", som inleder Bengt Anderbergs roman "Amorina".
  En gammal mans tack och farväl alltså? Ingalunda! Finns här ett ångtåg, så är det snarare författaren själv, som verkar ha suttit där på Bornholm i decennier och laddat upp sig med språklig energi för att sedan bara kunna vräka fram denna veritabla tour de force av fritt uppdiktade minnen, egna fantasier och andras historier, lögner och sannolikheter. Själva sanningen finns enbart i berättelserna och dess förhållande till stamtavlor och historieböcker saknar betydelse.
  Inledningsvis finner vi en liten gosse, förslagsvis Bengt Anderberg, bosatt hos sina farföräld-rar, tid: tjugotal, plats: Hisingen. Och detta Hisingen före Volvo-epoken blir också ett slags återkommande geografiskt centrum för allt vad som sedan väller fram. Varifrån det väller blir väl aldrig riktigt klarlagt, men pojkens egen sällsynt konstruktiva fantasibegåvning förenas lyckligt med hans anförvanters uppenbart stora talang för skrönor och färgstarka förstoringar av forna släktingars öden, företrädesvis under artonhundratalet. Olika historier går i varandra, och det är knappast möjligt att få klarhet i vilket samband huvudpersonerna i dessa fantastiska berättelser om kärlek och död har med varandra eller med författaren. Inte förrän vi kommer fram till det sista kärleksparet, Jänken och Amanda, berättarens föräldrar, en lika vacker som sorglig saga.

Innan vi kommit så långt, har man gång på gång överväldigats av den rena vitaliteten i Bengt Anderbergs berättande och dessa svindlande kast mellan jublande kärlekslycka och mörkaste tragedi. Den glada frodigheten och bejakandet av de köttsliga lustarna, som en gång gjorde Anderberg så berömd och beryktad, har inte falnat det minsta, och lusten i språket har bara stigit med åren, en lust, som förmedlas till läsaren på var och en av de femhundra sidorna.
  Amorina är ett ymnighetshorn, fyllt av historier om kärlek och död, men Anderberg är bland mycket annat också en lika spränglärd som kättersk kyrkohistoriker, och plötsligt befinner man sig utan att riktigt förstå hur mitt inne i långa diskussioner mellan bl a fan, påven, den onda anden Bafomet och männi-skan Boman kring livets mening och Guds eventuella existens. Detta långa meningsutbyte är lika roligt att ta del av som de mer jordnära historierna. Bengt Anderberg kan nämligen inte vara abstrakt, hans fantasi skapar ständigt konkreta bilder. Gud t ex kan han inte få syn på, men i stället målar han snabbt upp en vision av alla dessa pretendenter, som i himlen slåss om den åtråvärda titeln.

Vill man möta Viktor Rydberg, så gör man det också på ett högst charmerande vis i Amorina, medan den författare, som var först ute med denna romantitel, dyker upp som den skumme Almgren, en bondfångartyp, som lurar pengarna av en av berättarens alla förfäder vid ett besök i Bremen.
  Hur den här romanens alla delar egentligen förhåller sig till varandra mäktar jag inte reda ut, men det bekymrar mig heller inte särskilt. Bengt Anderbergs förmåga att språkligt gestalta livsglädje är bokstavligen betvingande, och glädjen blir så mycket mer övertygande och substantiell som den inte skyggar för all den nattsvarta sorg, som också hör till livets ofrånkomliga villkor.




 DEBATTER
Läs alla artiklar i debatten om vänstern och pressen
Våra artiklar om kriget i Kosovo

 SURFGUIDEN
Medeltiden och nätet

 BOKBANKEN
Sök bland hundratals bokrecensioner

 
 VECKANS SIDOR
Måndag, Tisdag, Onsdag, Torsdag, Fredag, Lördag, Söndag

 TIPSA OM NÄTKULTUR
Skicka dina bästa kulturlänkar till oss

 REDAKTIONEN
Kontakta medarbetarna på kulturredaktionen


Kulturens webredaktör Mats Holmlund

Upp Till toppen av sidan