Aftonbladet kultur: culture

Måndag 17 augusti 1998

Tätt om Bror Blixen

Lennart Hagerfors
Drömmen om Ngong. En roman om Bror Blixen
Norstedts

Jag får känslan av att det måste ha känts både skönt och befriande för Lennart Hagerfors att i romanform ta tag i Bror Blixens öde. Detta efter det misslyckade försöket att skriva en (politiskt korrekt) samlevnadsroman häromåret.
   Här behöver han inte ålägga sig några sådana hämningar. Följaktligen lever också hans språk upp igen. Blir rikt, saftigt, nyansrikt.
   Baron Bror von Blixen-Finecke (skånsk adel), på 10-talet gift med Karen Blixen, född Dinesen (dansk adel), är så långt från det politiskt korrekta som tänkas kan: suput och fruntimmerskarl, lägrar alla damer i sin närhet. En charmfull slarver som så småningom tillägnar sig rykte som framgångsrik storviltsjägare.
  Paret Blixens historia är ju välkänd, finns t o m på film: Mitt Afrika, från 80-talet. Hur de emigrerade till Kenya, misslyckades med kaffeodlingen, att Bror gav Karen syfilis, hur äktenskapet krackelerade och Karen skaffade sig en engelsk älskare, den odräglige snobben Denys Finch-Hatton som senare flög ihjäl sig, i likhet med Brors Blixens tvillingbror Hans.

Det är en dramatisk tid Hagerfors skriver om, där avstampet tas i en undergångsdömd kultur: det genomesteticerade överklasslivet, där den yttre formen är allt. En livsform på väg över ättestupan, och där en äldre generation desperat klamrar sig fast vid avgrunden. Karens och Brors äktenskap, ogillat av båda släkterna, sker i en sorts protest, likaså flytten till Afrika. Karen bryter sig loss från kärringregementet och skräcködleterrorismen som härskar på arvegodset Rungstedlund sedan hennes far hängt sig. Bror Blixen, ständigt i skuggan av tvillingbrodern Hans, vill visa att han duger något till.
Den sortens revolt var inte unik. Tvärtom var detta en tid när just det fysiska utlevelsen upplevdes som inkörsporten till en ny livskänsla. Vissa, som baron de Coubertin, hängav sig åt idrott. Torsten Tegnér har i det sammanhanget myntat uttrycket ''snobbarnas revolt''. Andra, som paret Blixen, gav sig äventyret i våld. I Afrikas koloniserade vildmark fanns farligare djur att ta nappatag med än Skånes hjortar. Och infödingarna var ännu just ''infödingar'', naturgivet till för att betjäna det vita herrefolket. Den respekt som visas ''naturfolket'' är den patriarkala. Deras självbestämmande är ännu långt borta.
Drömmen om Ngong skildrar ett sökande efter något ursprungligt som för en del av aristokratin var något av en söndagsutflykt till äventyret. I periferin visar romanen upp Afrika som mötesplats för internationell adel: här saknas varken prins Wilhelm eller Edward, prisen av Wales, på utflykter i den afrikanska bushen.

Vad som börjar i en lite naiv upptäckarglädje och entreprenörsanda kraschar så småningom mot den hårda verkligheten: missväxt, konkurs, ekonomiska falsarier. Bror Blixen vidtar alltmer desperata mått och steg medan Karen till synes oberört och stilenligt lever vidare i aristokratisk upphöjdhet. Hon har gett honom ''carte blanche'' för privata äventyr, de är ju ''moderna, fria människor'' men blir ändå rasande inför bevisad otrohet. Så möter hon sin engelske adelsman, och då är allt med ens förbi nästan innan det börjat.

I skildringen av Bror Blixens afrikanska strapatser är Drömmen om Ngong något av en pojkbok: slitsamma marscher över många mil, närstrider med lejon och noshörningar, andlös väntan i mörkret på krokodiler som möjligen anfaller, malaria som slår honom till marken men går över på några dar. Det är uppenbart att Hagerfors haft roligt när han skrivit, och som läsare rycks åtminstone jag med av denna också språkligt intensiva exotica.
Samtidigt lyckas han förmedla bilden av Bror Blixen som en tragisk hjältefigur, för vilken den riktiga livsglädjen aldrig infinner sig. De förhoppningar han en gång haft tycks slutgiltigt dö när Karin verkar finna den erotiska glädje på annat håll som hon aldrig fann hos honom. Vad som återstår är festerna, supandet, nya kvinnor, jaktsällskap som alltmer desperata försök att fylla ett inre tomrum.

Det är en tät och sammansatt roman Hagerfors skrivit, även om jag kan tycka att den svackar lite mot slutet. En gestaltning av ett på många vis tragiskt livsöde. Men samtidigt, paradoxalt nog, en äreräddning av en man fått ett lika endimensionellt som orättvist eftermäle: det var den fan som gav Karen Blixen syfilis.

Gunder Andersson

Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Har du frågor som gäller tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!