|
|
|
Naket, säkert och utan åthävor
Linda Boström
Gör mig behaglig för såret
Wahlström & Widstrand
|
”Det hypnagoga seendet är ett slags mer eller mindre automatiskt seende av drömbilder, som hos många människor inställer sig vid övergången till insomnandet” säger Gunnar Ekelöf i noten till dikten Den hypnagoga i diktsamlingen Vägvisare till underjorden. Det är något vi alla känner igen, flödet av bilder, röster, ansikten som strömmar över en strax innan sömnen kommer. Det finns en ljuvlighet och förförelse i detta, men inte sällan blandat med det oroande, med mardröm eller erotik. Man - är det kanske själen? - är mycket nära tillstånd där endast tunna gränser skiljer en från varelser, verkliga eller mytens, varelser vars kroppar återfinns i trakterna mellan medvetandet och sömnen.
Linda Boström debuterar med diktsamlingen Gör mig behaglig för såret. Den är en mångtydig och vacker bok, ett strängt hållet kammarspel för en roll. I sju sviter där miljön skiftar mellan bädden och andra platser berättas om en ung kvinna som just är på väg att somna. Hon faller som i svindel, från det vakna ned mot sömnen. Det är som att hon då, i själva övergången, besöker ett annat land. Det är sensuellt, erotiskt, präglat av alldeles vit oskuld, och på en och samma gång av erfarenheter som ger denna oskuld djärvhet och sätter henne i förbindelse med något mycket äldre.
Linda Boström skriver naket, säkert, utan åthävor. Detta innebär ett risktagande, varje rad måste bära stora bördor av betydelse och det finns enskilda dikter som känns tunna om de läses ensamma. Men jag uppfattar boken som tämligen fast komponerad till en större helhet, och så läst försvinner invändningarna.
I insomnandet kommer kvinnan nära stora, långsamma djur, de som rör sig över havsdjupen, hon svävar i sitt medvetandes världar, då och då nog så realistiska, dock: äventyr på NK:s damtoalett eller på italienska barer.
Hon är en individ, enskild person, men också en som likt figurer i en förvandlingsmyt är alla - hon är den som gör allt detta i vilsenhet eller för att pröva gränser, och hon är den som föres mot medvetandets och livets yttre gränser, mot insomnandet som vore det hennes öde. Det är en berättelse om en bergtagen och bortförd, en Persefone, ensam, hypnagog, på väg nedåt med endast själens skuggbilder som sällskap.
Arne Johnsson
Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Har du frågor som gäller tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!
|
|
