Aftonbladet. Senaste nytt. Dygnet runt. Aftonbladet kultur.
    Lördag 25 april 1998
  USA skapade Pol Pot
JOHN PILGER om en massmördare och hans medbrottslingar

”Uppgifter från tidigare hemligstämplade dokument i USA, som släpptes 1987, visar bortom allt tvivel att denna amerikanska terror var helt avgörande för Pol Pots erövring av makten.”


”Det är min plikt”, skrev The Times korrespondent i samband med befrielsen av det nazistiska dödslägret i Belsen, ”att beskriva något som ligger bortom allt vad mänskligheten kan föreställa sig.” Det var så jag kände när jag kom till Kambodja på sommaren 1979. I den fuktiga tystnaden stod bostäder, kontorshus, hotell och skolor övergivna, som om de hade utrymts samma dag. I ruinerna av centralbankens byggnad, som hade sprängts i luften av de retirerande röda khmererna, låg ett par glasögon kvar på en anteckningsbok. När eftermiddagsmonsunen kom, fylldes gatorna med pengar; tusentals nytryckta sedlar flöt bort i rännstenen. Övergivna barn samlade ihop sedlarna och torkade dem för att använda som bränsle; jag kan fortfarande höra det knastrande ljudet när pengarna brann.
  Som i en hägring reste sig ett berg av bilar på en fotbollsplan. Där låg en ambulans, en brandbil, polisbilar, kylskåp, tvättmaskiner, tv-apparater, telefoner och skrivmaskiner. Det var som om de hade svepts dit med en gigantisk sopkvast den 17 april 1975: år noll enligt Pol Pots tideräkning. Från och med detta datum svävade alla som hade ägt sådana ting, liksom alla stadsbor och alla som kände eller hade arbetat med utlänningar, i direkt livsfara. Mer än en och en halv miljon skulle mista livet - och massgravar som nyligen upptäckts av ett forskarlag från Yale University visar att den siffran kan vara en kraftig underskattning. Under de tre år och åtta månader de satt vid makten kan Pol Pot och hans medeltida anhang ha dödat en tredjedel av landets befolkning.

Det är blott alltför lätt att avfärda Pol Pot som ett unikt monster. Sanningen är att Pol Pot och röda khmererna skulle ha varit okända för historien, och oerhört många människor fortfarande vid liv i dag, om inte USA hade hjälpt dem till makten och om inte USA:s, Storbritanniens, Kinas och Thailands regeringar hade stött dem, beväpnat dem, försörjt dem och återupprättat dem.
  Att häromveckan höra USA:s förre utrikesminister Henry Kissinger, på BBC, förneka att USA, och i synnerhet Nixonadministrationen, bär något ansvar för Kambodjas lidanden, var en ren förolämpning mot både sanningen och vår intelligens. Ty Kambodjas mardröm började inte med ”år noll”. Den började i stället under upptakten till USA:s invasion av det neutrala Kambodja 1970, när president Nixon, enligt Kissingers medarbetare Roger Morris, sade till sin utrikesminister: ”Om inte det här fungerar, då är det du som åker ut med arslet före, Henry.” Men det visade sig fungera, på sätt och vis.

Invasionen möjliggjorde för en liten grupp av extrema etniska nationalister med maoistiska pretentioner, de röda khmererna, att driva fram en revolution som inte hade någon folklig bas bland den kambodjanska befolkningen. Mellan 1969 och 1973 mördade USA:s bombplan kanske så många som 750 000 kambodjanska bönder, i ett försök att förstöra nordvietnamesiska baser som ofta inte ens existerade. Under en sexmånadersperiod 1973 släppte amerikanska B-52:or mer bomber över kambodjanska bönder som huvudsakligen bodde i halmhyddor än som släpptes över Japan under hela andra världskriget: bombmattorna motsvarade fem Hiroshima-bomber. Uppgifter från tidigare hemligstämplade dokument i USA, som släpptes 1987, visar bortom allt tvivel att denna amerikanska terror var helt avgörande för Pol Pots erövring av makten. ”De använder [bombningarna] som det huvudsakliga temat i sin propaganda”, rapporterade en av CIA:s högsta chefer den 2 maj 1973. ”Den strategin har resulterat i framgångsrik rekrytering av ett antal unga män [och] propagandan har varit mest effektiv bland flyktingar som utsatts för bombanfall av B-52:or.”
  Det som Kissinger och Nixon påbörjade avslutades av Pol Pot. Om USA och Kina hade tillåtit det, skulle Kambodjas lidande ha kunnat upphöra när vietnameserna till slut svarade på åratal av militära attacker från röda khmererna och befriade landet i januari 1979. Men nästan omedelbart började USA i hemlighet stödja Pol Pot i exilen. Från januari 1980 finansierade USA i hemlighet Pol Pots slagna armé i Thailand. Omfattningen av detta stöd - 85 miljoner dollar mellan 1980 och 1986 - avslöjades inte förrän för sex år sedan. I november 1980 etablerades direkt kontakt mellan Reagans regering och de röda khmererna när Ray Cline, en tidigare biträdande chef för CIA, gjorde ett hemligt besök på Pol Pots militära bas inne i Kambodja. Cline var då utrikespolitisk rådgivare till den nyvalde president Reagan. Inom ett år organiserade ett femtiotal agenter från CIA och andra underrättelseorgan USA:s hemliga krig mot Kambodja från den amerikanska ambassaden i Bangkok och längs den thailändsk-kambodjanska gränsen. USA:s syfte var att blidka Kina, den stora fienden till Sovjetunionen och Pol Pots tålmodigaste uppbackare, och att återupprätta röda khmererna och använda dem för att sätta press på dem som nyligen förödmjukat USA i regionen: vietnameserna. Kambodja utgjorde nu USA:s ”sista fältslag”, som en amerikansk regeringstjänsteman uttryckte saken, ”så att vi kan uppnå ett bättre resultat” i Indokina.

Två amerikanska biståndsarbetare, Linda Mason och Roger Brown, skrev senare: ”USA:s regering insisterade på att röda khmererna skulle förses med livsmedel... USA ville att stödet till röda khmererna skulle ges trovärdighet genom att ingå i en internationellt känd biståndsaktion.” Efter påtryckningar från USA skänkte FN:s mathjälpsprogram livsmedel till ett värde av 12 miljoner dollar till röda khmererna. Det året reste jag med en FN-konvoj på 40 lastbilar in i Kambodja från Thailand, och filmade en FN-tjänsteman som överlämnade förnödenheterna till en av röda khmerernas generaler, Nam Phan, känd bland västerländska biståndsarbetare som ”slaktaren”. Det råder inget tvivel om att utan detta stöd och vapenflödet från Kina genom Thailand skulle röda khmererna ha försvunnit som politisk kraft.
  Den brittiska regeringen har också spelat sin roll. ”Vi har aldrig gett”, sade utrikesministern Douglas Hurd, ”och kommer aldrig att ge något som helst stöd till röda khmererna.” Det var inte sant. Mellan 1979 och 1982 röstade den brittiska regeringen för att låta Pol Pot behålla Kambodjas plats i FN. Dessutom röstade Storbritannien med röda khmererna i FN:s olika organ och inte vid något tillfälle ifrågasatte man att Pol Pots utnämnde skulle representera Kambodja. En sådan charad kunde naturligtvis inte fortsätta, och därför uppfann USA och Kina, med stöd av Storbritannien, ”Kampucheas demokratiska koalitionsregering”, som inte var någon koalition, inte var demokratisk, inte var en regering och inte fanns i Kampuchea. Detta var vad CIA kallar en ”master illusion”. Den landsflyktige prins Norodom Sihanouk utnämndes till regeringschef; och ingenting förändrades. Två ”icke-kommunistiska” fraktioner dominerades av röda khmererna, vars representant, Thaoun Prasith, en av Pol Pots personliga vänner, fortsatte att föra Kambodjas talan.

Om de amerikanska bombningarna utgjorde den första fasen i Kambodjas förintelse, och Pol Pots ”år noll” den andra, bestod den tredje fasen i USA:s, USA:s allierades och Kinas utnyttjande av FN som ett instrument för att bestraffa Kambodja och Vietnam. Med vietnamesiska trupper som garant mot röda khmerernas återkomst och med en Hanoi-installerad regim i Phnom Penh, utsattes Kambodja för ett FN-embargo som utestängde landet från alla internationella handelsavtal, till och med från WHO. FN nekade bistånd till endast ett land i tredje världen: Kambodja, som fråntogs möjligheten till återuppbyggnad efter åren av bombningar och isolering. För USA:s del var blockaden total. Inte ens Kuba och Sovjetunionen behandlades på det sättet.

Det brittiska stödet till Pol Pot, oavsett hur indirekt det gavs, var en av de bäst bevarade hemligheterna under Thatcher-åren, trots att Thatcher själv hade gett en ledtråd när hon sade att ”de mer förnuftiga bland de röda khmererna måste spela en roll i en framtida regering...” På inrådan av USA ägnade sig i själva verket de brittiska specialstyrkorna SAS under 1980-talet åt militär utbildning av den röda khmer-dominerade koalitionen, speciellt utläggning av minor, en av SAS specialiteter. Enligt organisationen Asia Watch ”utför kirurger i Kambodja mellan 300 och 700 amputationer per månad till följd av minskador”. 1991, två år efter mina avslöjanden i press och tv, erkände regeringen den hemliga utbildningen i ett skriftligt uttalande till parlamentet.
  Om Pol Pot på sin dödsbädd kände behov av att rikta ett tack till sina västerländska, civiliserade kollaboratörer, skulle han förmodligen särskilt ha nämnt FN:s omöjliga ”fredsplan” som västvärlden och Kina drev igenom 1992.
  På USA:s och Kinas yrkande inkluderades röda khmererna i FN:s operation som en legitim ”militär fraktion”; motiveringen var att de var alltför mäktiga för att ställas utanför. Sedan dess har argumentet vänts upp och ner. Tack vare FN:s ”triumf”, påstås det, har röda khmererna ”mer eller mindre försvunnit”. 1993 visade FN:s egna militära kartor att Pol Pot hade ett militärt övertag i halva Kambodja som han inte hade haft när FN anlände två år dessförinnan. ”Du måste förstå”, förklarade FN:s talesman i Phnom Penh, Eric Falt, för mig 1992, ”fredsprocessen syftade till att ge röda khmererna möjlighet att bli respektabla.”
  Jag såg på när företrädare för röda khmererna välkomnades tillbaka till Phnom Penh av FN-tjänstemän som gjorde allt för att inte förnärma dem. Khieu Samphan, Pol Pots personlige hantlangare som sagt att det enda misstag röda khmererna gjorde var att inte döda tillräckligt många människor, hälsades som hedersgäst av brittiska, amerikanska, australiensiska och andra FN-trupper på Förenta Nationernas dag i Phnom Penh. Bredvid honom stod den australiensiske FN-befälhavaren, general John Sanderson.

Jag frågade generalen hur det kändes att befinna sig i ett sådant sällskap. Han svarade att han var ”neutral”. Jag påminde honom om att röda khmererna är ansvariga för ett folkmord. ”Det där är dina ord”, sade han. Jag citerade för honom ur rapporten från FN:s särskilda sändebud, som beskrev röda khmererna som skyldiga till folkmord ”även under striktast möjliga definition”.
  Jag sade: ”General, han talade som företrädare för den organisation du representerar, och han beskrev dem som folkmördare.”
  ”Det kan han mycket väl ha gjort”, svarade han, ”men jag tänker inte göra det.”
  Västvärlden har, med FN som sitt verktyg, infört politiska val, den ”fria marknaden”, och massiv korruption i Kambodja. Situationen påminner om de våldsamma, glansfulla dagarna i början på sjuttiotalet, när B-52:orna bombade landsbygden och röda khmererna infiltrerade städerna. Det faktum att denna infiltrationsprocess nu äger rum igen var en av orsakerna till att Kambodjas ”andre premiärminister” Hun Sen attackerade den ”förste premiärministern” prins Ranariddh, som i exil hade varit ledare för den röda khmer-dominerade koalitionen. Är röda khmererna nu slut som politisk kraft? Jag tvivlar på det. En viktigare fråga är emellertid om de utländska regeringar som stödde Pol Pot nu kommer att bidra ekonomiskt till återuppbyggnaden av det land de hjälpte till att ödelägga.

John Pilger
Översättning: Tor Wennerberg


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Har du frågor som gäller tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!