Miljonärerna, en liten men växande klass, i vilken en var av oss kan kastas in i morgon genom någon av förvärvslivets olyckliga tillfälligheter, är kanske den klass i samhället, som är mest försummad. Så vitt jag vet är detta den första essay, som någonsin skrivits för miljonärer. I fabrikanternas annonser finner jag allt upptänkligt framställas för miljonerna men ingenting för miljonärerna. För barn, gossar, ungt folk, gentlemän, damer, hantverkare, arbetare, ja, till och med för lorder och kungar sörjes det, men att ha miljonärerna till kunder lönar sig uppenbarligen icke; det finns för få. Medan de fattigaste ha sin lumpmarknad, en vederbörligen organiserad och livlig marknad, där man kan köpa ett par skor för 10 öre, söker man förgäves i hela världen en marknad, där man i parti kan köpa skor till 1,000 kronor paret, särskilt fasonerade 1800-kronorshattar, i guld vävda cykelkostymer eller Cleopatravin med fyra pärlor per flaska. Så bär den olycklige miljonären ansvaret för en oerhörd rikedom utan möjlighet att roa sig mer än en ordinärt rik karl. Ja, i många fall kan han icke njuta livet mer än den fattige eller ej ens så mycket.
En tamburmajor har vackrare kläder, en tränares stallknekt rider ofta en bättre häst, kontorister åka i första klassens ekipager, då de fara ut med sina damer om kvällarna, den förste bäste, som reser till en badort, sätter sig i restaurationsvagnell, och vad tjänar det till att man kan betala en smörgås, med påfågelshjärna som pålägg, då ingenting annat finnes än skinka eller stek? Orättfärdigheten i detta tingens tillstånd har aldrig tagits tillräckligt i betraktande. En man med 500 kronors årsinkomst kan öka sin bekvämlighet över all beräkning, om hans inkomst fördubblas. En man med 1.000 kronors inkomst kan allra minst fyradubbla sin komfort, om han får dubbel lön. Ungefär upp till 5.000 kronors inkomst om året betyder dubbelt stora inkomster också dubbelt stor bekvämlighet. Därefter ökas livets behag mindre i förhållande till inkomstens ökning, ända till dess en punkt är uppnådd, där offret är mätt, ja övermätt på allt! som kan skaffas för pängar.
Att vänta sig av honom att han skulle njuta av ytterligare ett par miljoner av det skälet, att människor tycka om pängar, vore precis det samma som om man väntade att en sockarbagarelärling skulle njuta av två timmar mera arbete pr dag, emedan pojkar tycka om sötsaker.
Vad kan den olycklige miljonären företaga sig, som kostar en miljon? Behöver han en hel flotta av jakter eller tusen ekipage eller en armé av betjänter eller en kontinent till jaktpark? Kan han under en kväll besöka mer än en teater eller på en gång bära mer än en dräkt eller smälta flera middagar än sin hovmästare? Är det en vällust att ha omsorg om mycket pängar eller att läsa många tiggarbrev eller att vara avstängd från dessa förtjusande Alnaschar-drömmar, i vilka den fattige glömmer sina försakelser, då han sitter och tänker efter vad han skall göra i det alltid möjliga fallet, att någon okänd släkting efterlämnar en storformögenhet åt honom? Och likväl märker man aldrig någon sympati för dessa plutokratins hemliga sorger. Endast den fattige har man medömkan med. På alla håll och kanter skjuta föreningar upp för att hjälpa alla möjliga sorters jämförelsevis lyckligt folk, från lössläppta fångar i deras första hänryckning över återvunnen frihet till barn, otyglat hängivande sig åt lyxen av en obegränsad aptit. Men ingen hand utsträckes mot miljonären utom för att tigga. I alla våra förbindelser med honom ligger underförstådd den villfarelsen att han ingenting har att knota över, och att han borde skämmas att vältra sig i pengar, medan andra förgås av hunger.
Var god besinna, att hans belägenhet blir sämre och sämre med civilisationens tillväxt. Kapitalet, företagsamheten, det konstnärliga sinnet, som förr utbildades för rika människors behov av vackra ting, inrikta sig nu på att tillgodose behoven hos vår tids gigantiska proletariat. Det är mera vinstgivande att sätta upp en järnkramhandel nu än det var i det femtonde århundradet att vara florentinsk vapensmed. Miljonären själv, om han blir järnvägsdirektör, är tvungen att vända ryggen åt sin egen klass och medgiva, att det är tredje-klass-trafiken som betalar alltihop. Om han intresserar sig i ett hotell, lär han, att det är rådligare ur affärssynpunkt att kasta en lord med följe på porten än att stöta en handelsresande eller cyklist i någon småsak. Han kan icke utan besvärliga provningar och förändringar få en välsittande rock, såvida han icke går till en billig konfektionsaffär; dessa ha nämligen lagt beslag på alla verkliga experter bland tillskärarna, emedan deras kläder ofelbart måste passa vid första provningen, om de låga priserna skola ge vinst.
Den gammalmodige affärsmannen, servil för den rike och oförskämd mot arbetaren, är nu slagen ur brädet av varuhuset, som passar upp 50-öres- eller 1-kronas-kunden mera omsorgsfullt än direktörsfrun, vilken seglar in för att beställa tre stora flyglar och fyra franska guvernanter. Kort och gott: de butiker, där "den rike mannen" väntas och räknas på, finnas numera endast i några få specialindustrier, som sällan beröra en människas liv. För vardagsbruk är den kund, som begär mera än andra, lika ovälkommen och lika litet värd uppmärksamhet som den kund, vilken begär mindre än andra. Miljonären kan få det bästa av allt, som finnes i marknaden, men denna har upphört att leverera honom någonting bättre än innehavaren av beskedliga 50,000 kr. om året.
Det finns endast en sak, som han ännnu kan ordna godtyckligt, så pompöst och slösaktigt som han vill, och det är sin begravning. Men även denna melankoliska utväg blir förmodligen snart stängd. Jättelika begravnings- och likbränningsbolag skola avvisa nämnvärda avvikelser från klass I, klass II o. s. v. precis som ett spårvagsbolag skulle avstå från att anordna en första-majdemonstration. Den stora massan skall behärska marknaden så komplett, att miljonären, redan nu tvungen att till nio tiondelar leva sitt liv som andra mäniskor, skall klämmas in i leden även vad den återstående tiondedelen beträffar.
Att vara miljonär är alltså att ha mera pängar, än man kan spendera på sig själv, och dagligen lida under sådana personers taktlöshet, för vilka en dylik ställning synes ytterligt tillfredsställande. Vad skall då miljonären göra med sina överflödiga tillgångar? Det vanliga svaret är: "Sörja för sina barn och ge allmosor." Dessa tvenne utvägar äro, förstådda på vanligt sätt, precis samma sak och därtill mycket fördärvliga. Ur social synpunkt är det blott en hårfin skillnad, om den person, som genom en miljonärs välgörenhet befrias från nödvändigheten att arbeta för sitt uppehälle, är hans son, hans måg eller blott en tillfällig tiggare. Miljonärens privata känslor må i första fallet bli mera tillfredsställda, men skadan för samhället och mottagaren är lika stor. Om man vill förstöra en ung mans karriär finns ingen säkrare metod än att skänka honom, vad man kallar "oberoende", varmed förstås ett uselt och totalt beroende av andras arbete. Var och en som iakttagit världen intelligent nog att kunna jämföra den "oberoende" genomsnittsmannen, som nyss slutat sina universitetsstudier, med samme man tjugo år senare, då hans levnadsvanor blivit så schablonmässiga, att jämfört därmed brevbärarens rund liknar en upprörd virvel och gatupolisens vakt ett kapitel ur en roman, måste någon gång ha sagt sig, att det varit bättre för den mannen, om hans fader slösat bort varje öre av sin förmögenhet eller kastat den i Themsen.
I Irland smädas den icke på godset boende godsägaren bittert för att han ej personligen förvaltar sin egendom. Man framhåller, riktigt nog, att "den frånvarande" är en ren parasit på sitt lands idoghet. Det oundvikliga minimumet av uppmärksamhet åt egendomen är förvaltarens eller det juridiska ombudets sak. Dessas motstånd mot hans renodlat parasitiska verksamhet stärkes av det faktum, att egendomen vanligen till större delen tillhör inteckningsinnehavare och att den nominelle godsägaren är så okunnig om sin egen affär, att han intet annat kan än skriva tiggarbrev till sin forvaltare. På dessa gods ha bönderna (och förvaltarna) i generationer fört ett hårt men drägligt liv, medan genom dem damer och herrar med god uppfostran och naturliga fattningsgåvor förstöras, bli slösare, dagdrivare, drinkare, väntare på släktingars död, vrak av alla slag, som leva sitt liv utan mål och ofta dö en snuskig och tragisk död. Men finns ett enda land, där sådant förstörande ej påträffas? Den typiske modärne egendomsherren är icke en irländsk godsägare utan en kosmopolitisk aktieägare. Och att aktieägaren är "en frånvarande", det är en helt naturlig sak. Om än hans egendom därför förvaltas så mycket bättre, reduceras han själv allt mer till att bli en ren parasit på densamma, och man kan vänta att han, liksom den irländske "frånvarande" godsherren, blir ett centrum för sin släkts demoralisation.
Varje miljonär, som enligt allmän sed efterlämnar sina miljoner åt sin familj, utsätter sina oskyldiga avkomlingar för denna risk utan att tillförsäkra dem någon fördel, som de icke skulle kunna vinna mera effektivt genom eget arbete, understött av en god start i livet. Förr i tiden hade dessa hänsyn ingen betydelse för föräldrarna, emedan det ansågs vanhederligt för en gentleman att arbeta för pängar, liksom ännu i efterblivna kretsar för en dam. I alla yrken ha vi kvarlevor av gamla anspråk - den rudimentära fickan på ryggen av den engelska advokatens rock är ett exempel. I denna ficka brukade den praktiserande juristen få sitt honorar utan att behöva medge, att hans tjänster voro till salu. De flesta nu levande människor i medelåldern eller högre ålder äro behäftade med vidskepelser, som icke längre behöva räknas med hos de unga. Så t. ex. att det streck, som skiljer grossh. från detaljisten, också är ett streck, som utmärker ett trappsteg i den sociala ställningen, eller att det är opassande för en lord att begära en krona pr huvud för tillträdet till hans slott och trädgårdar eller att öppna en butik för mjölk, vilt och jordbruksprodukter, eller att en köpmansson, som får fullmakt vid ett gardesregemente, gör sig skyldig till en löjlig förmätenhet.
Till och med fördomen mot kroppsarbete håller på att försvinna. I de konstnärliga yrkena inaugurerades någonting liknande tillbedjan av detsamma, då Ruskin tog ut sina Oxfordsstudenter för att bygga vägar. Det är nu många år sedan Dickens under ett besök i ett fängelse stötte på Wainwright, giftmördaren, och hörde denne gentleman styrka sin fina börd genom att fråga sin cellkamrat (en murare om jag minns rätt) huruvida han någonsin nedlåtit sig till att rengöra sin cell eller till att begagna kvasten eller överhuvud till att göra ett arbete, som han kunde avvältra på sin kamrat.
Det medgives allmänt, att fadern, som lämnar sin son att sörja för sig själv efter att ha fullt utrustat honom med uppfostran och ett rimligt kapital, icke längre degraderar honom, icke förstör hans chanser att få en god hustru och icke förverkar familjens anseende utan tvärtom gör hans karaktär solid och ökar hans utsikter äktenskapligt, politiskt, kommersiellt och professionellt. Dessutom börjar den allmänna meningen, växande sig allt starkare mot drönarna i bikupan, att hota med och även genomföra en differentiering i beskattningen mot oförtjänta inkomster, så att den man, som trots protesterna från föräldravisdom och god medborgaranda offrar stora tillgångar för att göra avlägsna avkomlingar, för vilkas goda egenskaper samhället icke har någon garanti, rika och sannolikt förfallna, gör detta med risk att se sitt syfte slutligen tillintetgjort av skatteindrivaren. Vi ha avskurit den intelligente och allmän-intresserade miljonären från hans gamla utväg att "grundlägga en ätt". Allt vad hans barn nu kunna begära av honom, allt vad samhället väntar av honom att han skall giva dem, allt vad som för dem själva är nyttigt, det är en förstklassig utrustning, icke en "ekonomiskt oberoende ställning".
Och det finns miljonärer som icke ha några barn.
De trångmål, i vilka miljonären rakar genom avstängandet av dessa testamenteringskanaler äro så svåra, att han ibland lämnar jättelika summor till välgorenhetskorporationer, en lika skadlig som ändamålslös historia, ty vad kunna dessa göra annat än ängsligt låta fonderna droppa bort till allmosor av ena eller andra slaget? Nu är jag långt ifrån att vilja återuppliva Gradgrinds kärva politiska ekonomi; jag skulle tvärtom, om jag kunde, i varje folkskola placera en kopia av en av Watt's tavlor, föreställande ett lakan, profilerat genom konturerna av en död man som ligger därunder,ochsomupptill bår denna inskrift: "Vad jag sparade förlorade jag; vad jag förbrukade, hade jag, vad jag gav bort, har jag'. Men ve över den man, som tar emot från en annan, vad han kan förskaffa sig själv; och likaså ve över givaren! Han kommer icke förbi det faktum, att i samma ögonblick ett försök göres att organisera allmoseutdelning genom att anförtro fonderna åt en permanent kommission av experter, så upptäckes beständigt, att tiggarnaäro fullkomligt riktiga människor, d. v. s. icke "vardiga fattiga", utan personer, som upptäckt att det är möjligt att leva helt enkelt genom att oblygt begära vad man önskar till dess man får det, vilket är tiggeriets väsen. De permanenta kommissionerna av experter, ologiskt instruerade att använda fonderna endast för värdiga fattiga, bli snart bara en poliskår för tillintetgörande av det äkta tiggeriet och följaktligen också av det äkta allmosegivandet. Deras erfarenhet under denna sysselsättning, som ursprungligen naturlig godhet ledde dem in på, kommer dem slutligen att hamna i en nästan maniakalisk individualism och i avsky för den vanliga "välgörenheten", som en av de värsta sociala förbrytelserna. Detta är måhända ingen älskvärd hållning, men ingen resonlig människa kan undgå att taga intryck av, hur ödesbestämt detta resultat synes vara såsom produkt av praktisk bekantskap med de sociala återverkningarna av tiggeri och välgörenhet.
Naturligtvis skapas denna svårighet delvis genom teorin om "värdiga fattiga". Jag erinrar mig, att en gång då jag dagligen använde läsrummet i British museum - en praktfull kommunistisk institution - gav jag ett 40-kronor avskrivningsarbete till en man, vars respektabla fattigdom kunde rört ett hjärta av sten - en f. d. skolmästare, vars kvalifikationer voro föråldrade och som, utan något särskilt fel å sin sida till sist strandat i läsrummet, liksom mindre litterära män landa i Frälsningsarméns härbärgen. Han var en mycket städad man, talade väl, helt och hållet otadlig, faktiskt förtjust i läsning och fullkomligt värd att utväljas för en tjänst av det slag, jag bevisade honom. Hans första åtgörande i saken var att utverka 5 kr. i förskott av mig, hans nästa att för 35 kr. överlämna uppdraget åt en annan person i liknande omständigheter, varefter han fördrev det ur sitt medvetande samt återvände till sina böcker. Denne andre eller rättare tredje entreprenör begärde av skolmästaren ett förskott av 1 krona 50 öre för att köpa papper, och när han fått pängarna överlät han kontraktet på en fjärde person, som var villig att göra arbetet för 33 kronor 50 öre. Spekulationen rasade våldsamt en eller två dagar, till dess arbetet passerat alla. Det nådde botten till slut i händerna på den minst kompetenta och minst nyktra avskrivaren i lässalen. Hon gjorde faktiskt arbetet för 5 kronor och lånade av mig från den tiden till dagen för sin död 50-öringar, en ändlös rad; varje 50-öring påskyndade sannolikt hennes död för 35 öre och förhalade den för 15 öre. Hon var ingen värdig person; hade hon varit det, så hade hon icke gått till denna ytterlighet. Hennes anspråk på medlidande grundade sig på, att man icke kunde lita på henne, att hon icke kunde motstå frestelsen att dricka, att hon icke kunde förmå sig att utföra sitt arbete omsorgsfullt och därför befann hon sig i en jämmerligt ogynnsam position i världen - en position, precis liknande den, under vilken den blinde, döve, förkrympte, förryckte eller på annat sätt ofärdige lider. Jag fick av henne veta, att hon en gång anbefallts till en välgörenhetsbyrå, men denna hade, efter undersökning av fallet, vägrat hjälpa henne, emedan hon var "ovärdig", varmed den menade, att hon var oförmögen att hjälpa sig själv. Här fanns utan fråga en viss begreppsförvirring. Hon var mycket förargad på föreningen och ingalunda utan skäl, ty hon visste att dess fonder mestadels tecknades av folk, som betraktade sig själva som de fattigas och fallnas välgörare. Å andra sidan hade dessa människor själva absolut begränsat användandet av deras frikostighet till nyktra, hederliga och anständiga personer, d.v.s. personer, som minst behöva den och endast kunde demoraliseras därigenom. En intelligent miljonär, som känner sig frestad att leka filantrop (under stor fara för sin egen karaktär), måste uttryckligen bestämma sina gåvor för de helt och hållet värdelösa, för de oförbätterliga lättingarna, för de ohjälpligt förfallna, för de lättsinniga odågorna. En dylik politik skulle bara snart uttömma till och med en billionärs tillgångar. Den skulle överbevisa den mest sentimentale allmosegivare,
Det är möjligt att behandla dem mänskligt, d. v. s. de kunna göras till slavar, disciplineras o. tvingas till ett minimum av arbete så milt som sakens natur och deras eget motstånd tillåter. Detta är en samhällets plikt, liksom sanitära tvångsåtgärder, och skall utföras av det allmänna. Privat underhållna kolonier av sysslolösa, såsom Frälsningsarmens i Hodleigh äro endast experiment, på vilka den oundvikliga framtida utvidgningen av fattigvådslagstiftningen skall baseras. Vad de fattiga nu mest trängande behöva är en humanisering av fattigvårdslagstiftningen, ett mål som fördröjes genom alla försök att ersätta fattigvårdslagarna med privat välgörenhet. Tag exempelvis följande svåra kasus: de gamla fattiga, som alls icke äro tiggare utan industriens veteraner, vilka i de flesta fall förtjänat en hederlig pension (som vi ohederligt nog missunna dem) på grund av ett livslångt förfärligt trälarbete. Vi ha att göra med minst 350,000 sådana varje år. Mycket litet kan genom privat verksamhet göras för att rädda dessa fördömda från de skattskyldigas barbari; här och där kunna ett par fattighus byggas. Men rätt mycket kan göras genom att väcka det offentliga samvetet och genom att invälja förnuftigt humana och upplysta människor i fattigvårdsstyrelserna.
I stället för att inspärra gamla par var för sig i sin arbetsinrättning, låter fattigvårdsstyrelsen i West Derby (Liverpool) dem bo tillsammans i små, möblerade stugor, där de, förutsatt att de hålla dem rena, icke besväras mera än i en privat stiftelse. Skillnaden i välbefinnande, bekvämlighet och självaktning mellan den lilla stugan och arbetsinrättningen är enorm; skillnaden i kostnad är mindre än 2 kronor pr vecka och par. Om en millionär måste bygga fattighus, gör han bäst i att bestrida kostnaden för en samling sådana små stugor mot villkor, att fattigvårdsstyrelsen adopterar West Derby-systemet. Detta degraderar naturligtvis den skattskyldige till allmosemottagare; men den skattskyldige är i regel en fullkomligt skamlös varelse, högljutt beskärmande sig över det omoraliska i att någon som hälst får underhållas på hans bekostnad, men låg i sitt kryperi för de rika män, som ge honom hjälp genom bidrag till nödvändiga allmänna institutioner, vilka bidrag tjäna som subsidier till skatternas lättande.
Sjukhus äro favoritutvägar för rika män, vars pängar bränna hål i deras fickor. Här är dock den sunda socialekonomins dom sträng. Giv aldrig ett öre till ett vanligt sjukhus. En annan sak är experimenterande sjukhus. En miljonär som intresserar sig för att bevisa, att bruket av droger, köttmat, alkohol, operation av kräftsvulster eller något dylikt kan och bör undvaras, må för detta ändamål donera till ett tillfälligt sjukhus. Men i fråga om vanliga sjukhus betyder privat understöd och privat ledning icke endast att den skattskyldige degraderas till en allmoseemottagare utan också oansvarighet, slöseri och extravaganser - då och då avlöst av smutsig snålhet - favoritsystem, nästan otyglad frihet för vetenskapligt entusiastiska doktorer till experiment å patienter och ett system av tiggeri i och för att få plats, som skulle utdömas såsom odrägligt, om det inginge i en offentlig anstalts byråkratism. En solid regel för miljonären är att aldrig göra någonting för det allmänna, som det allmänna av sig själv utan hans inblandning skall göra (emedan det måste). Till dessa saker höra i synnerhet sjukhus. /.../
Skolorna komma närmast efter sjukhusen i den populära föreställningen såsom alltigenom hedervärda föremål för donationer. Men denna utväg är öppen för samma anmärkningar. Den privat underhållna elementarskolan är underlägsen den med skatter upprätthållna. Den är följaktligen ingenting annat än en fallgrop, i vilken barnen på vägen till samhällets allmänna skola fångas och dömas till sämre undervisning i sämre byggnader under sekteristisk ledning. Universitetsbildningen är en annan historia. Men medan det är lätt att grunda högskolor och stipendier, är det omöjligt att begränsa den nytta de skulle göra till sådana som äro oförmögna att betala för sig. Dessutom börjar man märka att akademikerna, betraktade som klass, äro speciellt okunniga och illa underrättade. Den praktiska identiteten emellan den härskande klassen och akademikerklassen i England har frambringat en särskild sorts stupiditet i engelsk politik, vars mästerstycken särdeles ofta ingenting annat äro än klass-dumheter, så att t. o. m. koloniernas mest primitivt demokratiska parlament och de värst korrumperade korridorpolitikerna i Förenta staterna äro de våra överlägsna i rättframhet och skyndsamhet, i sinne för sociala proportioner och kännedom om samtidens realiteter. En intelligent miljonär skall, såvida han icke helt öppet är en fiende till mänskligheten, ingenting göra, som kan utvidga den metod för kastinvigning, som praktiseras under masken av utbildning vid Oxford eller Cambridge. /.../
Invändningarna mot att ersätta det offentliga maskineriet med privat få icke tillämpas på privat aktion för att sätta det offentliga maskineriet i rörelse. Tag t. ex. Nationalföreningen till förhindrande av grymheter mot barn. Om denna förening företog sig att bestraffa brutala föräldrar genom att bygga privata fängelser och upprätta privata domstolar, då skulle även de tanklösaste bidragsgivare till välgörenhetsföreningar och sjukhus skaka på huvudet och hålla sina fickor tillslutna, emedan de veta, att det finns allmänna lagar och offentliga fängelser och domstolar, vilka allena böra betros med sådana uppgifter. Men det offentliga maskineriet behöver en förnärmad persons initiativ för att komma i rörelse; och om den kränkta personen är ett barn och den angripande hans "närmaste anförvant", så kommer maskineriet icke i gång. Under sådana omständigheter gör herr Waugh's sällskap mycket gott därigenom att det ingriper och tar sig an barnens sak, väl att märka icke genom att träda i statens ställe och konkurrera med den utan genom att samverka med den och tvinga den att göra sin plikt. /.../
Alla dessa betraktelser peka i samma riktning. Den intelligente miljonären behöver icke tveka att understödja varje välskött övervaknings- eller reformsällskap som erkänner det faktum att det icke kan reformera världen utan endast, i bästa fall, övertala världen att taga dess idéer i övervägande, då den reformerar sig själv. Under dessa omständigheter betyder det föga huruvida miljonären gillar sällskapets ändamål eller icke. Ingen enskild och intet sällskap kan ha absolut och fullständigt rätt. Ej heller kan någon synpunkt eller någon teori innefatta hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Den miljonär, som icke vill understödja krafter, som kunna verka skadligt, kan överhuvud ingenting understödja. Den rättvisa, som vi uppnå i våra brottmålsdomstolar, är resultatet av ett häftigt och partiskt åtal och försvar. Och all politisk sundhet är resultatet av en konflikt mellan synpunkter. Om vi t. ex. försöka för oss själva upprita ett fullkomligt samhälle, uppbyggt efter linjer som strängt följa antingen Manchesterskolans eller Statssocialismens, så skulle vi bli fullkomligt rådvilla om, vilketdera som skulle vara mest outhärdligt och olyckligt. Men vem tvekar för den skull att, om han intresserar sig för sådana saker, allt efter sin böjelse, å ena sidan bistå det socialistiska Fabiska Sällskapet, å den andra Associationen till försvar för de Personliga Rättigheterna? Hela vår teori om yttrande- och tankefrihet för alla medborgare vilar icke på antagandet att alla ha rätt utan på vissheten att var och en har orätt i någon punkt, där en annan har rätt, så att det är en samhällsfara, om någon tillåtes gå ohörd. Därför synes mig varje propagandasällskap, som förstår att handskas förnuftigt med pängar, och som bidrager till att få tankarna i rörelse, vare sig det är kristet eller hedniskt, liberalt eller konservativt, socialistiskt eller individualistiskt, vetenskapligt eller humanistiskt, fysiskt eller metafysiskt, vara ett utmärkt mål för en miljonärs sparade slantar. /.../
Så finna vi slutligen att den stora uppgiften för miljonären vars sorgliga lott är att icke ha nog behov för sina tillgångar är - passande nog - att skapa behov. Den man som gör gårdagens lyx till morgondagens behov är en lika stor välgörare som den, vilken får två ax vete att våxa där förut endast ett ax växte. John Ruskin har i detta avseende givit våra rika ett vackert exempel. Han har avlagt räkenskap inför allmänheten och visat att han icke tagit mera för egen del än en anständig lön för sitt arbete att skänka Sheffield ett värdefullt museum, vilket staden icke önskar och med glädje skulle, om den kunde, sälja för 14 dagars semester med fritt öl. Var icke detta bättre än att hjärtlöst och dumt slösa pängar på tiggare, arbetsföra släktingar, de skattskyldige, tomtägarna och hela raden av sociala parasiter? Han har skapat kraft i stället för att förstöra den och skapat den på den enda möjliga vägen: genom att skapa nya behov. Hans exempel visar, vad allt som kan göras av en rik konstkännare. Och om miljonerna kunde skänka sina ägare sådant konstförstånd, då skulle jag här ovan ha talat om stadernas förskönande, om donationer till fullgod orkester och teater i varje befolkningscentrum, om byggandet av ett sunt, allvarligt och anständigt hus för parlamentets sammanträden (ädel lagstiftning är omöjlig i det nuvarande missfostret) såsom ett exempel för stadshus i hela landet och om många liknande ting. Men sadana saker vädja till en religiös och konstnärlig begåvning, som man icke kan räkna på hos miljonärer - emedan den har en bestämd tendens att hindra sin ägare att någonsin bli ens tusendär, om jag tilllåtes detta ord. Den typiska modärna miljonären vet mer om livet än om konsten. Och vad han skulle veta bättre än någon annan, om han har någon reflektionsförmåga, är att människor icke få framgång i det nutida industriella livet genom att fasthålla vid sina förfäders metoder och synpunkter. Och likväl är det icke möjligt att få en metod eller en synpunkt erkänd och inlärd i ett gammalt land som vårt, förrän den uppnått en farfars ålder. Om han bringade den industriella undervisningen "up to date" skulle miljonären vara på sin egen mark. Experiment, propaganda, forskning, upptäckter, politisk och industriell kunskap, drag försorg därom - och målningar och statyer, kyrkor och sjukhus skola dra försorg om sig själva.
Jag kan icke avsluta utan att tillkännagiva min kunskap om det faktum, att de flesta pengar, som rikt folk skänker till "kärleksverk" bestå av samvetspängar, "friköp", politiska mutor och betalning för ordnar och titlar. Man köper moralisk kredit genom att skriva ut en check, vilket är lättare än att veva runtett bön-hjul som tibetanerna göra. Jag är vidare medveten om att vi ofta ge pängar till offentliga ändamål, som vi borde helga åt lönernas höjande bland våra egna arbetare eller åt utbytet av två tolv-timmarsskift mot tre-åttatimmars. Men om en miljonär icke egentligen bryr sig om, huruvida hans pängar göra gott eller ej, förutsatt att han finner sitt samvete lättat och sin sociala ställning upphjälpt genom att giva bort dem, är det fåfängt för mig att resonnera med honom. Jag nämner honom endast som en varning för den bättre sortens donatorer om att blotta utösandet av stora summor pängar måste räknas som en avgjort misstänkt omständighet vid värdesättandet av hans personliga karaktär. Pängar äro ingenting värda för en man, som har mer än nog, och den vishet, med vilken de utgivas, är det enda sociala rättfärdigandet för att han lämnas i besittning av dem.