K G Fredriksson
Närvarande tid och förfluten tid är kanske närvarande i kommande tid

En kriminalroman handlar ju nästan alltid om sökandet efter en identitet. I sin naivaste form kan frågan formuleras som "Whodunnit?" (Vem gjorde't), medan den i mer sofistikerade psykologiska kriminalromaner kan anta formen av djuplodande undersökningar av en människas psyke.
Jag vet knappt någon kriminalförfattare som mer konsekvent än

Jean Bolinder </PLAINTEXT> pejlat dessa djup. Så gott som alla hans romaner förmedlar en stark känsla av att tillvaron flyter, av att inte ens vår personlighet är något absolut säkert. Detta aktualiseras i hög grad i den nyutkomna Tack snälla döden (Carlssons Bokförlag). Men Bolinder förmedlar denna känsla redan i tidiga romaner som Skulle jag sörja då... (1967) och Högsta rätt (1970), där han låter historiska gestalter som <PLAINTEXT>Lasse Lucidor </PLAINTEXT> och <PLAINTEXT>Axel von Fersen </PLAINTEXT> "dubbelkopieras" med moderna gestalter. Han gör det på ett än intrikatare sätt i Livet är långt (1973) där personligheten hos liftarflickan Ulrika på väg till Lund glider samman med en annan flicka som Ulrika en gång sett ligga mördad i ett rum i Lund. På ett sällsamt sätt är också denna intrig i sin tur "dubbelkopierad" med <PLAINTEXT>Strindbergs </PLAINTEXT> Påsk, där Ulrika nyligen har medverkat. En detektivroman (1979) handlar bokstavligen om en flickas sökande efter sin identitet efter en minnesförlust i samband med en traumatisk händelse; detta händelseförlopp är överlagrat med Alice i Underlandet, så att alla händelser och gestalter har motsvarigheter i <PLAINTEXT>Lewis Carrolls </PLAINTEXT> odödliga berättelse om en människa som söker sin identitet i en värld som ständigt förändras. På ett annat plan handlar det naturligtvis om Jean Bolinders sökande efter sig själv, ett sökande som hos honom till exempel tar sig uttryck i att romangestalternas namn ofta är anagram på Jean Bolinder, t.ex. "Erland Noijbe" eller "Jan Lerbodine", för att inte tala om hans (anti)hjälte i de tidiga romanerna, Jöran Bundin, delar initialer och delvis levnadsbana med författaren. I Bolinders senaste roman Tack snälla döden! förekommer en advokat Rednilob och en Dan-Eje Rolbin, och även här handlar det om sökandet efter en identitet. Romanens titel är ett citat ur Strindbergs lilla pjäs Kasper Fet-tisdag. En av skådespelarna har schizofrena drag och han tycker sig i en annan av ensemblems medlemmar se Djävulen; han måste oskadliggöra honom. Samtidigt som Bolinder mycket fint speglar relationerna inom det säregna slags av mänsklig gemenskap som ett teatersällskap är: motsättningarna och attraktionerna, kamratandan och svartsjukan, käbblet och gemenskapen, så skapar han en intensiv spänning kring de båda huvudkontrahenternas identitet: Vem är Djävulen? Vem är den som skall döda honom? Skickligt vävs den schizofrenes sjukdomsbild, respektive den förmente Djävulens förmåga att dupera, ihop med identitetsproblematiken, liksom med rollgestalternas karaktärer. Denna identitetsproblematik är hos Bolinder också förbunden med ett annat motiv som går som en röd tråd genom hans författarskaps labyrinter. Det är hans tidsuppfattning. Det förflutna är nästan alltid närvarande i hans romaner; episoder ur det förflutna och det närvarande varvas på ett intrikat sätt. Inledningsvis nämndes hans teknik att dubbelkopiera skeenden från förfluten tid. I Tack snälla döden! spelas det Fersenska mordet upp på nytt då huvudpersonen i sitt sjuka sinne får en vison av sin egen död i Fersens gestalt, söndersliten av mobben på Riddarhustorget. I Trollsländan (1982) är det händelser från flygningens barndom och Stockholmolympiadens Maratonlopp som utgör grund för den nutida intrigen. I Tio till, att följa dig...(1974) är det Stockholmsutställningen 1930, och i fjolårsromanen Berättelser för Herr Hugo får händelser i en ung kvinnas liv på 30-talet sin upplösning när hon är en döende kvinna mer än ett halvsekel senare. Vid andra tillfällen används denna teknik på ett än mer intrikat sätt, som i Fiktionen (1980) där en och samma kvinna synes bli mördad tre gånger. I andra fall, som när det gällde liftarflickan i Livet är långt..., är gränsen mellan förfluten och närvande tid, kanske också kommande tid, helt upplöst, liksom gränsen mellan fantasi och verklighet. Längst driver Bolinder det kanske i För älskarens och mördarens skull där själva lösningen av mordgåtan står att finna i relationerna mellan romanens skickligt sammanvävda tidsplan. Sättet att använda tidsmotivet i förening med identitetsmotivet är så konsekvent i Bolinders författarskap att det är svårt att tro att det inte speglar en livssyn hos författaren, ett sätt att se på historien som ständigt närvarande, ungefär som den formuleras av <PLAINTEXT>T S Eliot</PLAINTEXT> i Burnt Norton i Four Quartets och som Bolinder låter huvudpersonen i Tack snälla döden citera: <CITE>Närvarande tid och förfluten tid är kanske båda närvarande i kommande tid och kommande tid inrymd i förfluten tid... </CITE> K G Fredriksson <hr><a href="Home.html">Home Page</a>

K G Fredriksson Närvarande tid och förfluten tid är kanske närvarande i kommande tid

K G Fredriksson
Närvarande tid och förfluten tid är kanske närvarande i kommande tid