Vilken sida av skärmen står du på?

På konsert med tyska Kraftwerk , datapopens pionjärer: hitparad med Autobahn, Computerlove,Pocketcalculator. Och i låten Robot genomför Kraftwerk den stora ironins triumf: robotar framför musiken så stiltroget att publiken jublar av osäkerhet. Under fyra minuter tangerar Kraftwerk de fyra modeorden: cyberspace och virtuell verklighet (VR), icke-linjär termodynamik och fjärrnärvaro. Vid ett annat konserttillfälle spelar Phil Collins trummor på en scen i USA via satellit från Australien. Han deltar fjärrartat i konserten, han syns i bild och trummorna låter äkta. Men han är alltså tusen mil därifrån. Steget ut i skrämmande rymd tar filmen Gräsklipparmannen - efter Stephen Kings novell - där huvudpersonen, trädgårdsmästarbiträdet, i en blandning av medicinsk och elektronisk terapi lärs upp till övermänniska och till slut assimileras av tekniken. Han blir teknik. Och självklart skenar situationen iväg, den cyberintelligente Gräsklipparmannen börjar pulverisera sin omgivning, han äter virtuellt, har sex virtuellt och slutar som maktfullkomlig befälhavare över cyberspace.

Bryter mot lagarna om tid och rum

Sedan några årtionden existerar en konstgjord verklighet parallellt med den naturliga verklighet där vi sover, äter, arbetar och älskar i kontakt med markplanet. Om den naturliga verkligheten kan sägas att den är analog och linjär och tickar framåt i sekunder, medan den virtuella är digital och vertikal och bryter mot lagarna om tids- och rumssymmetri.
Det blir allt svårare att veta om man står i den ena världen eller den andra, den konstgjorda, där allt är statt i ständig förvandling: vad som helst, när som helst, var som helst.
I den konstgjorda världen omsluts användaren av ljud och ljus och kan tränga in i information som med gammalt bondförnuft förefaller klart oförnuftig. Utrustning mäter rörelser, temperatur, lukter och spelar upp dem inför användarens ögon i den konstgjorda världen.
Naturlagarna är satta ur spel. Former och tingens storlek kan manipuleras efter önskemål.
Med en "VR-strumpa" över kroppen och en bildmonitor framför vardera ögat ersätts tangentbordet av kroppen.
I framtiden kan man klä in rummet där användaren befinner sig med sensorer som med ultraljud eller fiberoptik förmår att mäta rörelserna - och tankeverksamheten. Då behöver användaren inte bära mätutrustningen.
Målet är en virtuell kropp som smidigt färdas i hårddiskarnas landskap, en kropp med hörsel, syn och känsel under kontroll - en total synkronisering av den konstgjorda och naturliga verksamheten. Målet är att hjärnförstärkningen ska göra människan markant "bättre" och "lyckligare". Involveras även lukt och smak och balanssinne i VR-tekniken kan, om 10-20 år, flera virtuella kroppar mötas i ett nätverk.
Kan man också simulera ett samlag? Det tror i alla fall pornografins VR-förespråkare. Sex är en vara som blir alltmer virtualiserad och om uppskattningsvis 30 år har man kostruerat den första kärleksmaskinen där två kroppar vidrör varandras virtuella hud.
Vad blir nästa pryl på VR-marknaden: bildbanker inopererade i hjärnbarken? Är människan en maskin, eller har maskinen börjat anta mänskliga beteenden?

En pol av kreativitet och kaos


Till denna pool av kaos lockas konstnärer och tekniker att bryta föråldrade jämviktsvallar och expandera snabbare. Det är en form av kreativ historielöshet, och en form av historiefrihet att ta för sig av de bästa bitarna, t ex att låna de bilder och ljud man behöver i ett speciellt syfte. Kan också tolkas som en ny konstriktning som förespråkar multimedial frihet.
Inom de kulturella presentationsformerna kommer virtual reality sannolikt att behålla konstarternas fördelar och samtidigt tillföra dem något nytt. VR kommer nog alltid att vara en blandning av filmad/inspelad och simulerad verklighet och det konstnären har att se fram emot är graden av interaktion verkligheterna emellan.
Flera stora centrum för virtualiseringar är på gång. Bland annat har musikern Peter Gabriel planerat bygga en Virtual Reality-Fjärrnärvaro-Nöjespark i Spanien. Företaget VPL i samarbete med Universal Pictures är i färd med att etablera två liknande parker i Hollywood och i Tokyo. Vid Ars Electronica-centret i Österrike lägger man upp en virtuell databas för ett elektroniskt museum i den konstgjorda verkligheten.
På bildkonstens områden har gruppen Art+Com redan genomfört ett antal installationer där åskådaren kan gå in i konstverket och vara en del av det. Luftgitarristen Thomas Zimmermann är också dataprogrammerare och konstruerade en datahandske med vilken han kan spela sina idolers gitarrsolon när han svingar armen.
Först kom cyberpunkaren, ett laglöst barnbarn till Blixt Gordon , och herre över samtliga datorfiler. Snart kommer cybercowboysen och cybernauterna. Cyberfolket rör sig i mäktiga kulvertar där "information vill ha sin frihet".
Omställningen för att delta och inte förkasta VR-tekniken på grund av oinsikt beror säkert både på generationstillhörighet och grundläggande världsuppfattning. Eftersom snart sagt allt som utgör grunden för mänsklig kommunikation flyter i den virtuella verkligheten måste användaren ta ställning till en rad omständigheter - och när jämviktsrubbningen väl har fått fäste sker förloppen rasande snabbt i en öppen rymd mellan slump och nödvändighet.

Drömde hela sit liv om en synthesizer


Vi är på väg in i en andra generations systemtänkande. Runtom oss finns sammanhang och mönster som bildas, växer, upplöses och övergår i annat. Inom musiken och bildkonsten märks det med all önskvärd tydlighet.
Tonsättaren Edgar Varese (1883-1965) drömde hela sitt liv om en synthesizer men hann tyvärr aldrig uppleva en sådan. I brist på musikmaskinen förvandlade han sig till en del av den musikaliska vibrationen, en svängande molekyl, och skrev elektronisk orkestermusik utan elektroniska hjälpmedel. Vareses andra dröm var en storslagen prototyp för en virtuell orkester, Espace, där världens folk i skapande förening skulle spela tillsammans via satelliter
Synthezisern eller snarare det moderna samplingsinstrumentet, som tillåter att vilket ljud som helst kan lagras och modifieras och därefter göras spelbart på ett klaviatur, är i sin konception ett VR-instrument. Synten har en närmast oroväckande makt över musikern att skriva musik utifrån syntens förutsättningar. Och för första gången i musikhistorien har man tillgång till allt tänkbart ljudande; det är på sätt och vis den postmoderna paradoxen.

Kompositionen fjärstyrs från hemmet


Dagens elektroakustiker har i virtualiseringens hast trollat bort flera led i kompositionsprocessen. Dels är han sin egen orkester, sin egen dirigent, och inte desto mindre sin egen publik som lyssnar till musiken genom tonsättarens mun, högtalarna. Nästa steg är att radera ut sin egen betydelse och med VR-teknikens benägna hjälp skapa musik inuti en dator. Eller skapa sig kompositionspartner i RB2? Kanske fjärrstyra hela kompositionsarbetet från hemmet till den kraftfulla datorstudion på andra sidan klotet?
Vad VR får för följder för musikens framtid är svårt att säga. Men idealet vore att träda in i musiken på virtuellt manér och göra sig till en del av den akustiska vibrationen. Ytterligare en möjlighet är att förstärka datorn med "levande" saker, varelser och verktyg; konstgjort liv som reagerar på kommandon och tar egna beslut.
Bland många tonsättare i slutet på 80-talet blev det mode att komponera med fraktaler, speciella matematiska formler i grafiska och ljudgenererande former som rymmer oändliga och oförutsägbara mönster. Nu riktas hoppet mot självständiga program, nästlade i datorn, som uppträder intelligent. Man kan t ex tänka sig en assistent i cyberspace som tränas att hitta en viss sorts information medan man själv går vidare någon annanstans i musikstycket.
Svensken Hasse Örn har öppnat dörren till VR och cyberspace. Från Örns hjärta går en elkabel vidare till en synthesizer, hjärtats pulsslag styr den elektroniska utrustningen. Och mer avslöjande än så kan en musiker knappast vara; minsta upphetsning, minsta klaffljud ger ett ljudligt utslag. I sitt visuella-auditiva-taktila program eftersträvar han ett så lättflytande system som möjligt. Ett levande, öppet system baserat på digital teknik. Det handlar om att tämja tekniken och utan hinder adressera information från människa och maskin, från ett instrument till ett annat, få ljudet att vandra i sidled, höjdled och djup, förvandla ljud till ljus. Meningen är att publiken ska kunna se vibrationerna, se amplitudförändringarna, se ljudvågorna.
Som en liftares guide i cyberspace visare tonsättaren Thomas Bjelkeborn runt i sin senaste skapelse ljudion: ett rum som fungerar som en elektronisk komposition i förvandling. Ljudion måste upplevas med alla kroppsdelar och sinnen. Resultatet beror nämligen på hur besökaren rör sig i rummet, apterad med sensorer kopplade till ett digitalt musikpaket (dator, synthesizer, sampler) som reagerar på rörelser. I ljudion kan man sitta musik på stolar, bryta ljusstrålar, kliva på ljudfällor i golvet, vidröra svävande pelare och höra hur det gurglar av vällust i golvet, smeka väggarnas touchpaneler med mera. Dessutom är rummet anslagskänsligt. Etappvis ska rummet förses med flera ljudredskap, bl a sjungande stavelser - en "språkmaskin" man spelar på via 128 touchpunkter - och pulsfrekvens - en anordning där man kan styra tempot för hela rummet genom mänskliga kroppsfunktioner. I ljudion glimmar slumpen mot oss som ett fludium. Det bjuder ett inferno av idéer och lämnar dörren öppen till ett musikaliskt utopia. Ännu är ljudion i sin linda, vad jag saknar är just den virtuella effekten, men ger ändå en aning om vad cybertekniken kan erbjuda i rörelsefrihet mellan yta och djup, konstgjort och verkligt.
Performanceartisten Stelarc , alias Stelius Arcadiou , jobbar med kroppskonst. Innan VR-tekniken grep tag i honom späkte han sig i rep och hajkrokar hängandes över Mexico City och New York. Han har varit avdomnad av smärta. Och han har arresterats. Även om Stelarc säger sig ta avstånd från Terminator så är det en vemodig Terminator han påminner mig om där han agerar i sitt oanständiga fysiklaboratorium. Stelarcs hjärtverksamhet, alfavågor, blodflöde, kroppstemperatur och musikelarbete överförs genom kablar, med hjälp av medicinsk och musikalisk utrustning, till ljud och ljus. Men inte är showen ett resultat av en okuvlig vilja utan snarare en simulering i den konstgjorda verkligheten.

En maskinmänniska som skrattar mekaniskt


Är han en viljelös maskin, ett djur, en klok människa, en Homo Ludens? Både ja och nej. Han är en konstnär men samtidigt en framtvingad maskinmänniska som skrattar mekaniskt.
Betydligt stillsammare går utvecklingen på CD-ROM-fronten och den klassiska musiken. Likafullt kan man påstå att Beethoven har taget klivet in i cyberåldern. Multimedia Beethoven är ett dataspel med djupintelligens. Här antar bl a Beethovens 5:e symfoni formen av ett flytande, mentalt objekt tillgängligt på alla längder och bredder. Man kan lyssna till symfonin takt för takt eller dissekera den. Man kan gå ut ur Beethovens heroiska 1800-tal, ta ny fart i det digitala rummet och närma sig det i en ny vinkel, och en ny, och en ny, och en ny. I nästa version bör man kunna sitta ner och umgås med Beethoven öga mot öga, skaka hand och diskutera kompositorisk spörsmål.

Konatnärer bildade en egen stat


-Vi umgås virtuellt, säger staten Elgaland-Vargaland grundare Leif Elggren och CM von Hausswolff . Staten utropades 1992 på Galleri Andréhn-Schiptjenko. Som fysiskt territorium annekterar landet alla gränslinjer mellan övriga länder på jorden. Landet innefattar även mentala, perceptiva och digitala territorier. Alla människor som avlidit sedan tidernas begynnelse blir medborgare i konungarikena.
-Och inom kort kommer alla medborgare att kunna gå till någon av Elgaland-Vargalands ambassader som finns runt om i världen och koppla in sig på nätet så att vi kan umgås virtuellt.
FN har fått en hård nöt att knäcka. Elgaland-Vargaland är ett konceptkonstverk med cyberkarakteristik, det finns som möjlighet men existerar inte i fysisk mening, men har likväl egen tidräkning, valuta, frimärken och ambassadörer. Kan ett sådant land räkna med inträde i FN?
Ålder?
Bakgrund?
Kanske bidrar cyber och VR till framtidens mötesplats där ålder och bakgrund spelar mindre roll. 10 000 watt extas där humanister och teknologer dansar tillsammans i en glädjespiral. Eller inte?
Frågan är om cyberrörelsen och VR istället för att vara en ny verklighet blir den absoluta overkligheten, verklighetsförnimmelsens totala förfall. Är det beroendeframkallande, ett elektroniskt LSD? Finns det risk att vi blandar ihop VR-identiteten med den naturliga identiteten? Ger för höga cyberdoser schizofreni, alienation?
William Bricken ger två krokiga frågetecken som svar:
-Finns det sinnliga vägar till vanvett och extas? Vilken sida av skärmen står du på?

Mikael Strömberg

Home Page