Karl Vennberg
VAD NYTT UNDER SOLEN?
Jag vill minnas att Vilhelm Ekelund på något ställe med en förakt,full fnysning avfärdar den gamle Predikaren med hans trötta visdom att ingenting är nytt under solen. En så bekväm sanning kunde inte annat än stöta Vilhelm Ekelund i hans högspända andliga aktivitet. Det var andra ögonblick och syner han tog vara på. Också då han frågade hur många junimorgnar det går på ett människoliv, var det inte upprepningen han fäste sig vid utan det ständigt förnyade ljuset som aldrig är sig helt likt utan ständigt en ny uppenbarelse.
Ändå tål också Predikarens visdom att tänka pa. Den kan dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Sålunda skymtade den för en tid sen i en av de mera sevärda scenerna i vår torftiga TV, i ett samtal mellan Jonas Gardell och Harry Schein, präglat lika mycket av Harry Scheins osvikliga förnuft som av Jonas Gardells paradoxala balansgång mellan ett barns oskuldsfulla undran och en tröstlös människas förtvivlan. Ingen av dem gjorde sig några illusioner. Med säkerhet lät sig knappast mera sägas än att vi har blivit effektivare. Man kommer ingen vart genom att jämföra grymhetens olika yttringar under skilda historiska epoker. Hitler kunde ge prov på en individuell bestialitet i förnedringen och tortyren som han utsatte tjugondejulimannen för. Men inte saknade han föredömen och vederlikar i historien. Det unika i hans ogärningar låg i omfattningen och den tekniska effektiviteten.
Primitiviteten i vår mänskliga natur ligger alltid på lur. Man får vara glad så länge den bara gör sig gällande i smått, som i Gun Hellsviks kriminalpolitiska kommentarer och åtgärder. När det vill sig illa kan den blomstra upp över hela linjen som en rad praktfulla giftblommor. Vid Stig Berglings återkomst till Sverige var det inte bara Carl Bildt utan också en stor del av pressen som hängav sig åt en infantil hämndlystnad, en naiv belåtenhet med att fängelsets portar nu stängdes kring en fånge som inte kunde räkna med någon nåd. Det är en syn på brottet och brottslingen som den djupt konservative Clas Livijn gjorde upp med redan tidigt på 1800-talet. Men på TV-skärmen mumsade Garl Bildt ogenerat i sig vedergällning som om det hade varit en kokosboll. Här går rottrådarna djupt ner i den svenska folks&älen. I vissa trakter av Ble&inge hörde en halshuggningsdag till pigors och drängars förmåner långt innan det annars var tal om nåagon ordnad ledighet.
Predikaren kan i varje fall få en att undra över i vad man jämförelser är möjliga och meningsfulla. Hur konstant är egentligen människonaturen? Av en slump har jag nyligen råkat läsa så olika böcker som Conrad Ferdinand Meyers "Helgonet", Theodor Fontanes "Effi Briest" och Roger Martins du Gards "Släkten Thibault". Handlar de i grund och botten om samma djurart? Den bärande livskänslan är ju totalt olika: högmedeltid, senborgerligt 1800-tal och ett 1900-tal i moraliskt uppbrott. Hur skrämd skulle inte Effi Briest i sin instängda värld ha blivit av sprängstoffet i ett samtal mellan bröderna Antoine och Jacques i "Släkten Thibault": "Familjer, jag hatar er!"
På ännu längre håll från vår tids moral - i den mån en sådan existerar - befinner sig den fornnordiska mytologien. När ylfingen Helge prisas redan som spädbarn i vaggan därför att hans ögon gnistrade som om han hade brynja på, skulle förmodligen en socialhygienisk vetenskap snarast vara benägen att medelst genmanipulation bespara mänskligheten en storförbrytare.
Återstår till slut annat än främlingskap såväl manniskor som tider emellan? Kan en person vid mina år sitta en kväll och med parabolantennens hjälp förflytta sig mellan olika TV-kanaler utan att det slutar med samma kväljningar? Detta är inte mitt liv, inte min dröm, inte min tanke om manniskan. Jag kunde lika gärna slå upp Goethe när han börjar berätta spökhistorier och underhålla med obscena anekdoter för att slippa ta ställning mellan den åldrade ämbetsmannen som hoppas i sinom tid få se alla jakobiner hängda och den upproriske unge aristokraten som lika ivrigt hoppas att fransmännen ska ta giljotinen med sig vid den kommande invasionen. Jag kan inte tro att det bara är fråga om en trivial generationsskillnad. Och jag stärks i min tro när jag läser Göran Palms "En omodern betraktelse" och märker hur allsidigt ensam han har blivit i sin halsstarriga radikalism, medan vi andra i vår praktik mer eller mindre faller tillbaka pa det gamla cyniska receptet: "Hellre galen med alla än klok i sin ensamhet". Att den nya sköna världen skulle vara annat än galen ger i varje fall en rundvandring i TV inte belägg för. Undantagen tycks mig så få att de på sin höjd bekräftar Erich Kästners iakttagelse från Weimartidens Tyskland: "Här blev av pur perversion en och annan åter normal".
Det kan naturligtvis vara ett enkelt fall av synfel. Men sannolikare är det fråga om förändringar i den mänskliga substansen som har undgått mig. I själva verket är det ju också solens sak och inte min att stå ut med allt det nya.
Home Page