Ozan Sunar

Hade man smakat gris var man förlorad för evigt...

Jag förlorade min fläskoskuld utanför korvkiosken i Farsta centrum en kall vinterdag 1974. Jag var frusen och hade inga vantar. Jag gick fram och tillbaka, ställde mig i kön, ångrade mig, ställde mig i kön igen. Det luktade så gott och jag var så hungrig. Varm korv! Varm korv! Djävulen ropade. Efter varje tugga så bad jag Allah om förlåtelse. Varje gång jag svalde så kunde jag känna att jag blev lite mindre muslim och lite mer kristen. Det tog mig flera dagar innan jag vågade titta upp mot himmeln igen.
Denna min svaghet för gris skulle nu för evigt skilja mig från de sanna muslimerna. Grisens frestelser delade upp det muslimska brödraskapet i två läger: de goda och de dåliga. Jag var en dålig muslim. Jag hade ätit gris och inte nog med det - jag hade haft på mig en stjärngossehatt vid ett tillfälle. Den närmast obligatoriska frågan när jag träffade mina muslimska småbröder var:
-Är du muslim?
-Ja! La ilahe ill-allah.
-Har du ätit gris?
-Bara en gång. Jag smakade.
-Då är du ingen muslim.
-Det var ju bara en gång. La ilahe ill-allah.
-Ja, du i alla fall ingen sann muslim.

Så såg det ut. Det räckte inte med att vara omskuren. Hade man smakat gris så var man förlorad för evigt. Jag ser tillbaka med en viss godtrogenhet: synden var förvisso tung men min Islam var enkel. Gris eller ej var den centrala frågan i de teologiska grubblerier vi bedrev som muslimska invandrarbarn på 70-talet. I något avseende var det inte, och borde heller inte vara, möjligt att hålla en tro intakt när man flyttar in i ett nytt och annorlunda samhälle. Någonting händer: gudar och kött konkurrerar.
Idag kan det inte vara lika okomplicerat att vara barn med muslimsk bakgrund. Hur ser den religiösa identiteten och konflikterna ut när det inte längre handlar om grisar utan om demokrati, yttrandefrihet och jämlikhet mellan kvinnor och män. Hur förhåller man sig till sin muslimska identitet när man läser om Rushdie och Nasrin? När folk frågar om islam och demokrati är förenliga? Eller varför inte ayatollor skrattar när påven gör det? Vi vet att islamister, de vi även kallar fundamentalister, är en liten men växande minoritet bland muslimer. En rörelse som inte bara skrämmer västerlänningar utan även muslimer världen över. När det handlar om islam så är det överhängande deras religiösa-politiska ideologier som exponeras i väst. Paradoxalt nog har den islamistiska rörelsen via medierna fått det den inte borde få: makten att definiera vad som är "islam". Det är under denna himmel av grymma och aggressiva bilder som dagens muslimska barn brottas med sin Gud.
De muslimska församlingarna har intagit en förvånansvärd passiv roll i den offentliga debatten. Nödtvunget - som när Taslima Nasrin flydde till Sverige - träder någon representant med diplomati fram i media och ger en kommentar. Man tar avstånd från olika dödsdomar men ingen reser sig i tydlig och markerad protest. Sällan görs det försök att nyansera bilden av islam, sällan initieras offentliga samtal kring de många frågor som så uppenbart kräver samtal.
Hur tänker imamerna som har gudstjänst i Sveriges moskéer? Hur förhåller de sig till Sverige, till kristendom, abort, etik eller jämlikhet? Har jag någonting gemensamt med en imam i Kista? Jag äger en Koran i pocketuplaga för 49:50. Den text jag läser är det samma text som ayatollorna läser?
Fortsätter denna tystnad så är det förmodligen bara en tidsfråga innan begreppet islam helt och hållet jämställs med fundamentalism och fanatism.
Vad gör det då om man ätit lite av grisen eller inte.


Home Page