Krzysztof Kieslowski

Ur Kieslowski om Kieslowski

Bilder: Gunder Andersson

/.../ Jag blev glad när jag kom in på filmskolan i Lódz. Det tillfredsställde mitt behov av att visa dem att jag kunde komma in - det var det enda det handlade om - men jag tycker faktiskt inte att jag borde ha blivit antagen. Jag visste ingenting om någonting. Jag begriper inte varför de valde mig. Antagligen för att det var mitt tredje försök. Allra först skulle man visa examinatorerna något man gjort, och sedan blev man betygsatt. Man kunde visa filmer, manuskript, fotografier; man kunde visa en roman, eller tavlor om man var konstnär - vad som helst. Jag visade dem några absurda noveller, absurda i den meningen att de inte alls var bra. Vid ett tidigare examenstillfälle hade jag visat en kortfilm som jag spelat in med 8 mm-kamera. Den var hemsk. Helt fruktansvärd. Pretentiöst skräp. Jag skulle aldrig ha godkänt någon som visat mig något sådant. Självfallet blev jag inte antagen den gången. Så jag skrev noveller i stället. Kanske var det då jag kom in. Jag minns inte. /.../

Vad händer när man spolar på toaletten?

Jag var tämligen beläst, och jag var duktig i konsthistoria tack vare den utomordentliga undervisningen jag hade fått på PLTT, teaterteknikerskolan i Warszawa. Dessutom kunde jag en del om filmens historia. Men uppriktigt sagt var jag en ganska bortkommen pojke - eller snarare man, för jag var över tjugo - ganska bortkommen och inte vidare klyftig. Jag minns tydligt en fråga som jag fick under ett av de muntliga proven - ett prov som var utslagsgivande. Det fanns alltid en grupp sökande som de kände att de borde ta in, och att döma av hur de behandlade mig hörde jag till denna skara. Jag kommer ihåg att de frågade: "Vilka medel för masskommunikation finns det?" Jag svarade: "Spårvagn, buss, trådbuss, flygplan." Jag lade till "flygplan" efter att ha tänkt lite. Jag var fullständigt övertygad om att det var rätt svar, men de trodde antagligen att jag var ironisk därför att frågan var så dum att det vore under min värdighet att svara allvarligt på den. Att ge ett allvarligt svar och säga "radio" eller "TV" skulle ha varit under min värdighet, alltså valde jag att förlöjliga frågan. Det var förmodligen därför jag kom in. Men jag trodde verkligen att trådbussen var ett medel för masskommunikation. Under proven frågade de lite av varje. Till exempel: Vad händer när man spolar på toaletten? Hur fungerar elektricitet? Minns ni första tagningen i någon film av Orson Welles? Eller: Kommer ni ihåg sista meningen i Brott och straff? Varför måste man vattna blommor? Allt möjligt frågade de. De ville bilda sig en uppfattning om ens förmåga att tänka, om hur man bar sig åt när man lät det ena ge det andra, för de försökte ta reda på om man kunde beskriva saker. Det är väldigt enkelt att i en film visa en toalett som står och spolar, men det är faktiskt inte så lätt att förklara hur det går till. Försök att beskriva vad det är som händer - det är ganska svårt, vilka ord man än använder. Man kan visa med hjälp av gester, men det viktiga är att förklara varför det samlas vatten, vad som äger rum när man trycker på knappen som får allt vattnet att börja spola och varför det samlas precis lagom med vatten igen för att man ska kunna spola nästa gång. Ja, allt det där var man tvungen att kunna beskriva. Med hjälp av sådana frågor prövade de berättartalangen, koncentrationsförmågan och även förmågan att tänka. Lektionerna på filmskolan i Lódz är som på vilken annan filmskola som helst. Man lär sig filmhistoria, estetikens historia, fotografi, hur man arbetar med skådespelare. Man lär sig allt, en sak i sänder. Naturligtvis kan man inte lära sig en enda av dessa saker, frånsett filmhistorien, bara genom teoretiska studier. Man måste skaffa sig egen erfarenhet. Det finns inget annat sätt. Skolan går ut på att göra det möjligt för eleverna att se filmer och prata om dem. Ingenting annat. Man måste se filmer, och eftersom man ser och gör filmer pratar man ständigt om dem. Det spelar ingen roll om man pratar om dem under en föreläsning i filmhistoria, under en estetikföreläsning eller rent av under en engelsklektion. Det kommer på ett ut. Det viktiga är att ämnet film ständigt förs på tal. Att man ständigt pratar om det, analyserar, diskuterar, jämför. Filmskolan var lyckligtvis väl genomtänkt. De lät oss göra film. Vi gjorde åtminstone en film om året. Var man skicklig eller hade tur kunde man göra två. Jag lyckades alltid göra en eller två filmer om året. Det var ett av skolans mål: att låta oss träda in i filmens värld, så att säga, och förbli där ett tag. Ett annat mål var att ge oss möjlighet att göra filmer som omsatte alla våra diskussioner i praktiken. Vi gjorde spelfilmer och dokumentärer. Jag gjorde båda delar. Jag har för mig att jag tredje året gjorde spelfilmer som var tjugo minuter långa. Ibland byggde vi arbetet på noveller. Filmerna måste vara korta, så det var inte tal om att filma en roman. Men i stort sett skrev vi våra manus själva. Det fanns ingen nämnvärd censur på skolan. De visade oss olika filmer som vanligt folk inte fick se. De importerade filmer för att eleverna skulle lära något av dem, inte bara se dem som hopplock av intressant information eller förbjudna politiska nyheter. Vi fick förstås inte se några James Bond-figurer slåss mot KGB, men vi såg filmer som vanligtvis inte visades i Polen, eller också såg vi dem långt innan de gick upp på biograferna. Jag tror inte att deras filmval styrdes av någon politisk censur. Kanske var det ändå så, men i så fall kände jag inte till det. De visade Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin och andra högklassiga ryska filmer som var intressanta på ett eller annat sätt. Skolan genomsyrades inte av någon kommunistpropaganda. Den var faktiskt obunden - och det var därför den var så bra - ända fram till 1968. Vissa filmer har jag bevarat i minnet helt enkelt därför att de är så underbara. Jag minns dem därför att jag inte trodde att jag någonsin skulle kunna åstadkomma något sådant i livet (helt visst är det alltid sådana filmer som gör starkast intryck), inte för att det saknades pengar eller för att jag inte hade resurser eller folk nog, utan för att jag inte hade den fantasi som krävdes, för att min begåvning eller talang inte räckte till. Jag brukade alltid säga att jag aldrig ville bli någons assistent men att jag gärna skulle koka kaffe åt exempelvis Ken Loach om han bad mig om det. Jag såg Kes, falken på filmskolan, och efter det visste jag att jag gärna skulle koka kaffe åt honom. Jag ville inte vara regiassistent eller något sådant - bara förse honom med kaffe så att jag kunde se precis hur han bar sig åt. Sak samma med Orson Welles eller Fellini, kanske också med Bergman. En gång i tiden fanns det fantastiska regissörer, men nu är de döda eller har dragit sig tillbaka. Dessa individualister tillhör det förflutna - de stora filmskaparnas epok. När jag såg deras filmer kände jag inte ens avundsjuka, för man kan bara vara avundsjuk på något som man åtminstone i teorin kan uppnå. Sådant kan man vara avundsjuk på, men man kan inte vara avundsjuk på något som vida övergår ens egen förmåga. Ingenting kändes fel. Tvärtom, allt kändes som det skulle: jag kände en viss beundran och blev imponerad av att något liknande var möjligt - och insåg att jag aldrig skulle nå sådana höjder. En gång, jag tror det var någonstans i Holland, bad man mig välja ut ett antal filmer som jag tyckt särskilt mycket om. Jag gjorde ett urval. Jag minns inte alla, men jag gjorde ett urval och gick till och med på två föreställningar. Sedan gick jag inte fler gånger. Jag hade nämligen märkt att det mytiska skimret kring mina förväntningar på dessa filmer och mina känslor för dem - som jag tydligt kommer ihåg - helt hade försvunnit med tiden. Jag minns att jag såg Fellinis La Strada utan att bli berövad några som helst illusioner. Jag tyckte lika mycket om den som förut, om inte mer. Och sedan såg jag Bergmans Gycklarnas afton, och jag kommer ihåg att jag mindes den som en lysande film. Men där satt jag och såg på någonting som lämnade mig fullständigt likgiltig, som var mig fullständigt främmande. Jag kunde inte begripa vad jag sett i den tidigare, frånsett tre fyra scener eller så. Jag upplevde ingenting av den konfliktfylldhet som jag erfarit tidigare. Men senare gjorde Bergman flera storartade filmer som fortfarande skapar denna form av spänning. Det är bland annat den som gör att filmduken förtrollar oss: plötsligt sitter vi i publiken på helspänn därför att vi har trätt in i den värld som regissören visar upp för oss. En värld som är så genomförd, så uttömmande beskriven och så laddad att vi förflyttas in i den och hålls i spänning därför att vi upplever det spända förhållandet mellan rollfigurerna. Jag vet inte varför jag kände på det sättet, för de här filmerna gjordes ungefär vid samma tid. Man kan nog säga att Fellini och Bergman tillhör samma epok. De är bägge stora regissörer. Men La Strada har inte åldrats, vilket Gycklarnas afton har gjort. Jag vet inte riktigt varför. Man kan självfallet analysera det hela och kanske till och med förstå fenomenet, men jag undrar om det är värt besväret. Sådant filosoferande får kritikerna hålla på med. Andrej Tarkovskij var en av de senaste årens största regissörer. Han är död, likt de flesta av dem. De flesta av dem är döda, eller också har de slutat göra film. Eller också har någonting hos dem oåterkalleligen gått förlorat under resans gång - en föreställningsvärld, en tankeskärpa eller en berättarteknik som var unik för just dem. Tarkovskij hörde avgjort till dem som inte tappat stinget. Tyvärr dog han. Förmodligen därför att han inte orkade leva längre. Det brukar vara därför folk dör. Man kan säga att det var cancer eller en hjärtinfarkt eller att någon blev överkörd, men egentligen dör människor därför att de inte orkar leva längre. När jag blir intervjuad får jag alltid frågan vilka regissörer som påverkat mig mest. Jag vet inte vad jag ska svara på det. Av många olika skäl är de så många att det inte går att urskilja någon självklar förebild. När tidningarna frågar räknar jag alltid upp Shakespeare, Dostojevskij, Kafka. Då blir de förvånade och undrar på vilket sätt de är regissörer. "Det är de inte", säger jag. "De är författare." Och det tycks vara viktigare för mig än film. I själva verket har jag sett drösvis med film - särskilt på filmskolan - och många av filmerna har jag tyckt mycket om. Men kan man kalla det påverkan? Jag tror att jag än i dag med få undantag tittar på film som en del av publiken snarare än som regissör. Det är ett helt annat sätt att se. Givetvis granskar jag filmen med en yrkesmans blick om någon till exempel har bett mig om råd. Då försöker jag analysera filmen, betrakta den ur professionell synvinkel. Men om jag går på bio - vilket händer väldigt sällan - försöker jag se filmerna på samma sätt som publiken. Det innebär att jag försöker tillåta mig att ryckas med, förtrollas av den vita duken och tro på historien som berättas. Och då blir det svårare att tala om påverkan. Om en film är bra och om jag gillar den, så ser jag på den mycket mindre analytiskt än om jag inte gillar den. Och man kan knappast tala om påverkan när det gäller dåliga filmer; det som påverkar oss är de filmer som är bra. Och bra filmer försöker jag se - ja, jag ser dem i den anda i vilken de gjordes. Jag försöker inte analysera dem. Det var samma sak på skolan. Jag såg En sensation (Citizen Kane) hundra gånger. Om någon begärde det skulle jag förmodligen kunna sätta mig ner och teckna eller beskriva enskilda tagningar, men det var inte det som betydde något för mig. Det viktiga var att jag levde mig in i filmen. Jag upplevde den. Och jag kan inte se något fel i att stjäla. Har någon valt en väg som tidigare visat sig vara framkomlig bör man så fort man kan gå i samma spår. Om jag stjäl ur filmer som är bra och sedan införlivar detta med min egen värld, så stjäl jag utan betänkligheter. Detta händer ofta helt utan att jag är medveten om det, men det betyder inte att jag inte gör det - det äger rum, men det behöver inte vara avsiktligt eller utstuderat. Det är inte att bara plagiera. Man kan också säga att filmerna faktiskt är en del av våra liv. Vi stiger upp på morgonen, vi går eller går inte till arbetet. Vi går och lägger oss. Vi älskar. Vi hatar. Vi tittar på film. Vi pratar med våra vänner, med våra familjer. Vi tar del av våra barns bekymmer eller deras kompisars bekymmer. Och filmerna finns också där någonstans. De finns kvar någonstans inom oss. De blir en del av våra liv, av våra inre världar. De dröjer sig kvar i oss i lika hög grad som verkliga händelser. Jag tror inte att de skiljer sig från allt det som verkligen äger rum, det är bara det att de är påhittade. Men det spelar ingen roll. De finns kvar i oss. Jag stjäl tagningar, scener, lösningar ur filmer på samma sätt som jag stjäl berättelser och efteråt inte ens kan komma ihåg från vem jag stal dem. Jag försöker ständigt övertala yngre kolleger som jag undervisar i manusförfattande eller regi att gå till sina egna liv. Inte för att någon bok eller något manuskript ska bli bättre, utan för deras egen skull. Jag säger alltid: Försök komma ihåg den viktiga händelse som ledde till att du nu i dag sitter här i denna stol bland dessa människor. Vad hände? Vad var det egentligen som förde dig hit? Det måste du ha klart för dig. Det är utgångspunkten. Åren då man inte analyserar sig själv på detta sätt är i själva verket bortkastade. Man kanske känner eller förstår saker intuitivt, och då blir resultaten godtyckliga. Inte förrän man uträttat arbetet med sig själv kan man urskilja en viss logik i ett händelseförlopp. Jag har själv försökt komma underfund med vad som fört mig till denna punkt i livet, för utan en ärlig, grundlig och obarmhärtig analys av detta slag kan man inte berätta en historia. Förstår man inte sitt eget liv tror jag inte att man kan förstå de liv som figurerna i ens berättelser lever - man kan inte förstå andra människors liv. Filosoferna har insett detta. Socialarbetarna har insett det. Men konstnärerna borde också inse det, åtminstone de som berättar historier. Det är möjligt att musiker inte behöver någon sådan analys, även om jag tror att tonsättare gör det. Målare behöver den kanske inte i så stor utsträckning. Men för sådana som jag, som berättar historier ur livet, är det alldeles nödvändigt att göra en uppriktig analys av sitt eget liv. Uppriktig i den meningen att denna självförståelse inte är allmängods som jag kan tänka mig att dela med vem som helst. Den är inte till salu, och ingen kommer att upptäcka den i mina filmer. En del saker är väldigt lätta att få korn på, men ingen kommer någonsin att förstå hur mycket mina filmer eller mina historier betyder för mig och på vilket sätt. Aldrig någonsin. Jag vet det, men jag är den ende som ska veta det. Alla som vill predika något för mig eller leda mig eller någon annan mot ett visst mål skrämmer mig, eftersom jag inte tror att det fungerar om man inte själv väljer väg. Jag hyser en oresonlig skräck för alla sådana människor. Det är därför jag är rädd för psykoanalytiker och psykoterapeuter. De säger förstås alltid att de inte har några färdiga svar, utan bara hjälper en att hitta rätt. Jag känner till de där resonemangen. Tyvärr är det bara så i teorin; i praktiken talar de om hur det förhåller sig. Jag vet mängder av människor som mår hur bra som helst efteråt, men jag vet också många som mår förskräckligt dåligt, och jag tror att de som mår bra i dag kommer att må betydligt sämre i morgon. Jag har en mycket omodern inställning i sådana frågor. Jag vet att det är på modet att gå i alla möjliga olika gruppterapier och enskilda terapier eller söka psykiatrisk hjälp. Det vet jag mängder av människor som gör. Mig skrämmer det, helt enkelt. Jag är lika oresonligt rädd för psykoterapeuter som för politiker, präster och lärare. Jag är rädd för alla de där människorna som visar oss vägen, som vet. Anledningen är att det egentligen - och detta är jag fullkomligt övertygad om, jag är helt förvissad om det - att det egentligen inte finns någon som vet, med några få undantag. Tyvärr slutar dessa människors gärningar vanligtvis i tragedier i stil med andra världskriget eller stalinismen. Jag är övertygad om att Stalin och Hitler visste exakt vad de höll på med. De visste utomordentligt väl. Men så är det. Sådan är fanatismen. Så är det när man vet. Så smakar det att veta allt. I nästa ögonblick är det marschkängorna på. Det slutar alltid på det viset. Jag gick på en bra filmskola. Jag blev klar 1968. Skolan hade ett visst mått av frihet och kloka lärare, men sedan blev den fördärvad av kommunisterna. De började med att kasta ut en del av lärarna därför att de var judar och slutade med att beröva skolan dess relativa frihet. De förstörde den. Med hjälp av retorik försökte de dölja censuren som de införde. Till exempel fanns det vid ett tillfälle en grupp unga människor som eftersträvade maktpositioner på skolan. De var förespråkare för experimentell film, vilket betydde att de klippte hål i filmen eller ställde kameran i ett hörn och lät den gå timmar i sträck eller klottrade bilder på filmremsan och liknande. Totalitära regimer stöder alltid sådana riktningar om dessa kan krossa andra riktningar. Och denna riktning var stark nog för att krossa en annan riktning på skolan som gick ut på att försöka se efter vad som hände i världen, hur folk hade det och varför de inte hade det så bra som de borde, varför deras liv inte var så bekymmersfria som tidningarna beskrev det. Det var det våra filmer handlade om. Myndigheterna hade kunnat stänga skolan, men det skulle ha sett illa ut, för då skulle folk ha sagt att myndigheterna kvävde den konstnärliga friheten, så de agerade betydligt mer utstuderat. Myndigheterna riktade intresset mot de människor som gav sig ut för att göra konstnärliga filmer. "Det är meningslöst att filma människor och deras levnadsförhållanden. Vi är konstnärer, vi måste göra konstnärliga filmer. Helst experimentella filmer." Jag minns att jag återvände till skolan 1981 tillsammans med Agnieszka Holland när dessa unga människor fanns där. De leddes av en av mina tidigare kolleger, som till varje pris ville bli rektor och tillbringade större delen av sin tid med att klippa hål i magnetband. Vita hål. Man såg en svart duk, och då och då dök det upp ett vitt hål någonstans på duken, ibland litet, ibland stort. Till detta spelades något slags musik. Jag är ingen vän av sådana filmer, och jag sticker inte under stol med att de går mig på nerverna. Men det är inte det saken gäller, för det finns människor som gillar sådana filmer, och det måste göras hål för att tillgodose deras behov. Det har jag absolut ingenting emot, så länge dessa hål inte används för att tillintetgöra något annat.

Lodz, en hemsk men faciserande stad

Min examensfilm var också min första riktiga film. Jag gjorde den på WFD (Statens dokumentärfilmsateljer) i Warszawa, och därför gick det lätt att komma in i branschen. Filmen bekostades gemensamt av skolan och WFD. Jag minns inte längre de finansiella villkoren - dem var det ändå ingen som brydde sig om då. Jag vet bara att jag inte hade så mycket pengar, men de räckte. Filmen hette Från staden Lodz och var en kort dokumentär, drygt tio minuter lång. Sådana gjorde alla då: korta dokumentärer i en akt som kunde visas som förfilmer på biograferna. Den handlade om Lodz, en stad som jag kände till väl, eftersom jag bodde där medan jag gick på filmskolan, och som jag tyckte väldigt mycket om. Lodz var en tuff och särpräglad stad. Märkligt pittoresk med sina förfallna byggnader, förfallna trappor och stympade människor. Den var mycket mera förfallen än Warszawa, men också mer enhetlig. Lodz hade bara fått lindriga skador under kriget, så mina filmskoledagars stad såg faktiskt ut som den gjorde före kriget. Och eftersom den var precis som före kriget och det aldrig hade funnits pengar till reparationer och upprustningar, så var samtliga husfasader avflagnade, putsen lossnade överallt i form av flingor. Och detta var förunderligt pittoreskt. Det var inte någon vanlig stad. På filmskolan brukade jag och mina vänner ofta leka en lek som var mycket enkel men krävde att man inte fuskade. På väg till skolan på morgonen skulle vi samla poäng. Såg man någon som saknade en arm fick man en poäng, saknades bägge armarna fick man två poäng, ett ben gav två poäng, bägge benen tre poäng och för både armar och ben, det vill säga någon som bara hade bålen kvar, fick man tio poäng och så vidare. En blind gav fem poäng. Det var en fantastisk lek. I skolan träffades vi på frukostrasten vid tiotiden för att se vem som vunnit. Alla brukade få i genomsnitt mellan tio och tolv poäng. Om någon fick femton kunde han känna sig ganska säker på att ha vunnit den dagen. Det här visar hur många människor i Lodz som saknade armar eller ben eller var torsoer utan vare sig armar eller ben. Det var en följd av den oerhört efterblivna, urgamla textilindustrin i staden, där människor jämt och ständigt fick lemmar avslitna. Det var också en följd av de ytterst smala gatorna, där spårvagnarna körde tätt intill byggnaderna. Man behövde bara ta ett ouppmärksamt steg för att hamna under en spårvagn. Ja, den sortens stad var det. Den var hemsk, men det var samtidigt det som var så fascinerande.

Med gränslös sympati för staden som håller att försvinna

Staden är förändrad nu. Många moderna byggnader har uppförts, och de gamla har rivits, men jag tror inte att de moderna är bättre - jag tycker faktiskt de är sämre. Helt utan karaktär. Staden håller på att mista sin karaktär på grund av att man river de gamla husen i stället för att reparera dem. Den egendomliga, förföriska lockelse som staden en gång utövade håller på att försvinna. Och den var verkligen stark. Det är det Från staden Lodz handlar om. Den är gjord med gränslös sympati för staden och dess invånare. Jag minns den inte tillräckligt väl för att kunna säga exakt vad som händer i den. Arbetande kvinnor förekommer. Och en man i en park med en speciell apparat som gav elektriska stötar. Man höll i den negativa ledningen med ena handen och i en positivt laddad ledning med den andra. Och så slog han på strömmen. Det hela gick ut på att se vem som kunde tåla högst spänning. Hur mycket klarar man? 120 volt? Om man var en man eller inte, till exempel, berodde på huruvida man klarade 380 volt eller inte. Alltså inte 120. Ett barn klarade sextio eller sjuttio och släppte sedan genast. Men det fanns allvarliga, fetlagda män som stod och höll i 380 volt och sa: "Okej, ge mig mer." Men han hade inte mer. Han hade bara 380 volt. Jag tror att jag uthärdade in i det sista. Jag var tvungen, hela gänget tittade ju på, så jag hade inget val. Ja, sådana lekar lekte vi i Lodz. Men mannen tjänade pengar på det. Han tog en zloty för att koppla in oss.

Vi lekte för att vi var intresserade av livet

Vi brukade leka en annan lek också. Det fanns en kvinna som bodde precis bredvid skolan. Vägen närmast skolan var ganska bred på ett ställe där det låg en park. Kanske tjugofem meter bred. För varje meter ritade vi ett kritstreck på vägen. Den gamla kvinnans hus låg på ena sidan av vägen, parken låg mittemot. Och där parken började fanns en offentlig toalett med en trappa som man var tvungen att kliva nerför om man ville kissa. Ungefär vid tiotiden varje förmiddag, när vi samlades på frukostrasten, brukade den gamla kvinnan komma ut ur huset, i vilket det förmodligen inte fanns någon toalett, och styra stegen mot den offentliga toaletten. Hon var, hur ska man säga, mycket gammal. Hon tog sig fram med stor möda. Vadhållningen gick till så att vi varje timme, när lektionen var över, gick ut och såg efter vilket streck den gamla gumman hunnit till. Hon gick så långsamt att det tog henne åtta timmar att nå fram till toaletten. Ibland sju. Ibland sex. Sedan måste hon kliva nerför trappan. Efteråt måste hon ta sig upp igen, och framemot kvällen gick hon hemåt. Hon gick och lade sig. Sov. Steg upp på morgonen och begav sig till toaletten igen. Och vi slog vad - givetvis inte om pengar, det gällde bara äran och att ha roligt - om till exempel vilket streck gumman skulle befinna sig vid klockan tolv. Jag kanske sa det fjärde. Någon annan det tredje. Ytterligare någon det sjätte. Och så gick vi ut och såg efter hur långt hon kommit. Sådana lekar roade vi oss med. De kan förefalla grymma i dag, men vi lekte dem för att vi var intresserade av livet, av andra människors liv, av världar som var helt annorlunda än dem vi växt upp i. Jag hade kommit till Lódz från Warszawa efter att ha gått på teaterteknikerskolan. Alla mina vänner var från Warszawa. Lódz var en helt annorlunda stad och en helt annan värld. /.../

*Översättning: Thomas Andersson

Home Page