Carl Henrik Svenstedt är filmare och författare. De senaste sex åren har han varit kulturråd i Paris.
Vi har det bra här. Vi har dragit ut till Trouville över helgen och hyr det lilla rummet hos madame Mouroy. Tapeterna har snäckmönster och sängen ett hål i mitten dit vi ramlar ihop framåt natten. Mattorna är slitna ner till trävirket och man måste praktiskt taget gå genom deras vardagsrum för att kissa. Men vad gör det när man slår upp de målade fönstren och ser ut över Deauvillebukten ända bort till Prousts Balbec: Cabourg!
Nu är det söndag och klockorna ringer över soldaterna från D-dagen. Femtio år senare,"l'Annee de la Reconciliation" Vi for igår från strandavsnitt till strandavsnitt, Sword, Juno, Gold, Omaha, Utah. Överallt på vägarna var det amerikanska jeepar med minst sextiåttaåriga gubbar vid ratten; för att enrolleras 1944 var man var tvungen att ha fyllt arton. Den äldste som hoppade ner i blodbadet vid Sainte-Mere-Eglise är åttitre nu. Han hoppade i måndags också.
Omaha Beach är ett ruggigt ställe ska du veta. Kusten är hög och skoningslös, stranden flack och naken. I branten hade tyskarna grävt in en fruktansvärd bastion med 50 cms kanoner och tunga kulsprutor. Än idag tystnar människor när de kommer över krönet. Solen försöker skina på grönskan och vågorna försöker klucka nu vid tidvatten. Men allt luktar bara blod och död.
Bakom höjden ligger le bocage, åkerlapparna med sina häckridåer där mördandet fortsatte. Det tog de allierade tre veckor att komma tretti kilometer, till Coutances. Och inte förrän Bradley låtit 2 250 bombare raderat ut landskapet kapitulerade Panzerdivision Leer. I går hade Arte, världens enda seriösa tevekanal, en film där Samuel Fuller regisserade sig själv och en samtida tysk i en re-make av sin egen landstigning -44. Fulla av en morbid entusiasm återskapade de helvetet där de krälat omkring för att döda varandra, alla lika utom sig av skräck. Och hela tiden sköt de sina egna.
Ända tills engelsmännen kom på "klicket", den lilla metallbricka man knäppte med för att identifiera varandra. Vi köper ett klick till Calle vid Frankrikes första befriade cafe, Pegasus Bridge i Benouville. Kaffet smakar surrogat som då; stället drivs av en engelsk dam. Hit gjorde också Pär Rådström sin sista resa.
Fast jag har befrielsen i kroppen är jag verkligen pacifist. Det var inte lika säkert när jag vapenvägrade och satt på Djupvik. Men nu när jag ser filmerna vevas upp igen blir jag fullkomligt övertygad. Det är inte upproret eller frihetskampen man vägrar: det är generalernas logik.
De har stora tider nu igen i Serbien och Ruanda, Jemen och Haiti. Här på Atlantkusten har vi i försoningens år putsat av både Bradley och Rommel. Tyskarna har rest ett försynt kors vid Omaha Beach. Jag råkar ha en gammal jaktrock på mig från filminspelningarna och får genast bord på alla invaderade krogar i Calvados. Inte för att det spelar nån roll längre, men förstod du nånsin vad vi höll på med?
*
Nu flyttar jag hem. Vi satt nere på Les vapeurs mittemot fiskhallen i går kväll och såg båtarna dra ut i natten. Det är inget märkvärdigt man äter, lite musslor mariniere och en äppelsorbet dränkt i calvados. Man blir mätt och det kostar en hundring. Högt tryck hela tiden, kyparna flänger runt borden med förklädena fladdrande. Alla är på ett strålande humör trots världsläget, alla larmar. Nån frågar mig vad jag kommer att sakna av Frankrike? Just detta.
Att vi nämligen befinner oss på befriat område. De borde sätta upp skyltar vid gränserna:
VÄLKOMMEN TILL FRANKRIKE
HÄR FÖRSÖKER VI TÄNKA FRITT
Det hör också till ovanligheterna att man skjuter på varandra om någon tänker tvärtom. Just vad jag har emot det älskade Amerika. Och det älskade Italien där tänkandet visade sig vara till salu.
Femhundrasjuttitusen franska ungar skrev studentuppsats i lördags, fria ämnet:
"Lägger vetandet hinder i vägen för fantasin"?
"Är filosofen nödvändigtvis en man av sin tid?"
"Kan man samtidigt vara fri och besatt av en passion?"
Var konkret säger vi. Var spekulativ svarar fransmännen. Kasta tanken framför dig in i det okända så som stalkern kastade stenen in i mörkret i Tarkovskijs film. Hör man ett plums blir det konkret nog.
Inte är de sentimentala heller, som italienarna. TV frågade en kanadensisk veteran vad han kände när han satte foten på Frankrikes jord. Jag mindes mina stupade kamrater sa han och brast i gråt. Bredvid stod en liten skinntorr fallskärmssoldat ur de Gaulles Fria Franska. Och vilka känslor grep er frågade reportern. Känslor och känslor sa fransosen. Jag sprang som fan för att klippa upp taggtråden och tyskarna försökte hela tiden skjuta ihjäl mig.
Landsmännen våra som söker sig hit är också en brokig skara fritänkare. Inte bara konstnärerna ute i Grez och nere på kusten utan alla de sorter. Häromdan materialiserades en man ur mitt förflutna på trappan. Finns här nåt att göra sa han mitt i Paris; jag kan det mesta. Han ville stanna i Frankrike eftersom han kunde leva på femtonhundra i månaden med sin tjej och ändå äta bra grönsaker. Här reder man sig själv sa han; det är en kultur som passar mig. Han är son till en karl hemma i byn som en dag bara gick rätt ut i skogen och försvann. Jag saknar farsan sa han.
Och jag saknar dig en sån här sommarkväll när solen sänks i det fräsande havet, körsbärsröd som när järnet ska härdas.
*
Du kommer hem till ett annat land säger de till mig. Fan trot. Det är nog samma land fast lite tydligare. Man glömmer så fort.
Här är i alla fall samma land som när jag kom för fem år sen. Frankrike sköts av en klass yrkespolitiker som till förväxling liknar varandra i Mitterands system. Nu protesterar allt folket, eller i varje fall en tredjedel, genom att rösta på populisterna i de tre lägren:
baronen de Villiers till höger, gatpojken Tapie till vänster och huliganen Le Pen ute i den svarta marginalen. Det visar att vi måste bli tydligare säger gaullisterna som förlorat. Mer passion är vad som behövs säger socialisterna som också förlorat.
Men ingen av de tre vinnarna är någon Berlusconi. Det är dessutom fel land. Frankrike är det enda spridningsområde där hans Kanal-5 gått i konkurs. Här försöker man tänka fritt.
Michel Rocard satsade på Europavalen och Den nya vänsteralliansen för att återuppstiga som "naturlig" presidentkandidat. Det gick åt skogen, igen. Fjorton procent. Vad är det för självbestraffningsmekanism som gör att socialister och socialdemokrater satsar på sådana losers som ledare? Det står skrivet i ansiktet på Rocard och Scharping och Carlsson att de är födda förlorare. Och det är ansiktet som gäller, åtminstone i Femmans och CNNs värld.
Men inte hade du röstat på Tapie och inte på de Villiers heller. Hemma på landet känner vi igen både hästskojare och rövarbaroner när de uppträder i Kungliga Televisionen.
Jag har sett många val här under de fem åren. Parlament, president, kommunal, kantonal. Populister har uppstigit och socialister har fallit, gaullister triumferat och republikaner krossats. En försvarsminister har avfallit till vänster, en annan har gått i fängelse. Premiärministern har skjutit sig för pannan. Politik är passion.
Du som läst Svenska Dagbladet hela ditt liv, förstod du Per Ahlmarks flagranta misstag i den debatt som man nu måste flytta hem till? Han tror det är fel just på passionen, hjärtat som brinner. Men eldsjälarna har alltid rätt, det är praktiken som går åt helvete. Makten som lockar fram manipulationen. Glöm aldrig Spanien, minns Molotovpakten. Här i landet skickade stalinisterna hästskosöm i stället för kulor till de omringade motståndsmännen,"de andra'! Läs Malraux. Nu gäller det Berlusconis Italien där stalinisterna åter manipulerar fram fascisterna.
Allt verkar lugnt i Italien, meddelar Fidel från Kuba.
Aldrig lita på en kommunist, det är en sund anarkistisk inställning.
*
På väg norröver letar vi oss fram till Calleville som ligger inbäddat i det smörgula normandiska bonnlandet. Här slog sig vikingarna ner, Calle, och blev bönder igen som de alltid velat. Tredje sonen for, han som inte fick någon jord hemma och inte gick in i politiken. Men reser man tillräckligt länge står det alltid en vacker bondflicka vid vägkanten.
Jag tänker att för oss kunde det varit fem fasansfulla år på Svenska kulturhuset i Paris. Häromdagen var vi på det ungerska som hade poesikväll med recitation. Om jag ska uttrycka mig grovt så satt där fem kärringar i försenad landsflykt och tre lokala dårar bakom den halvsovande ambassadören medan min arme kollega svettades i nackhåret. På scenen läste en inbilsk fransos dikter av Gyula Illyes medan en tillgjord pianissa i svart sammetstrasa klinkade modernism på flygeln. Salen var ett under av tristess med falska pilastrar och en ljussättning som på gamla Borgarskolan. Sen drack vi en tokajer som smakade vidbränd sherry. Alla log och visade tänderna.
Kulturen blir löjlig i de här sammanhangen, kära mor. Den tappar varje fotfäste i passionen den sprungit ur, blir dekor och tom återklang. Givetvis tappar den i samma ögonblick kontakten med människorna som frågat efter den och blir krusiduller i det diplomatiska protokollet.
Inget är lättare än att driva ett kulturhus på det sättet och inget ar mer meningslöst. Jag skulle kunnat påstå att inget är svårare än att skapa ett levande hus för kulturen men det är inte sant. Konstnärerna finns ju där hela tiden, och publiken finns. Sammanför man de båda med en bra lokal och lite pengar, lite elegans och mycket lyhördhet så blir det Fest & Fyrverkeri, som de sa i Amadeus! Vi flyr till Eldsnätterna i Chantilly.
Fransmännen är världens bästa festarrangörer. Les Nuits de Feu i departementet Oise är helt enkelt världsmästerskapen i fyrverkeri sen åtta ar tillbaka. Eller "ljud-och-ljus-spektakel" som de säger här.
Mitt i natten den första helgen i juni varje år strömmar tiotusentals människor med barn, hundar och picnic-korgar ut över kapplöpningsfälten vid det osannolika rövarslottet och slår sig ner under ekarna intill stånden av korvoch vinförsäljare. Merguezen osar, champagnekorkarna smäller och vid midnatt bränner tyskar, engelsmän, kanadensare och spanjorer av sina pyrotekniska mästerverk.
Musiken dånar ur gigantiska högtalare, berättare skildrar stormningen av Montreal eller landstigningen vid Arromanches, himlen färgas bengaliskt gul eller kinesiskt grön av de mest otroliga pjäser. Eldmästarna, les Maltres de feu, hyllas som fotbollsstjärnor och skulpterar bokstavligen natten med sina verk. Första gången blev jag fullständigt chockad och insåg att jag inte ens kunnat stava till FYRVERKERI tidigare.
Så slocknar alltsammans som livet självt och man vandrar hem genom de kungliga parkerna med sitt vemod och sin lycka över det efemära. Ett fyrverkeri kan aldrig fångas med kamera. Det lever bara i ögonblicket.
*
När jag sen stod vid graven hemma på vår svenska bonnkyrkogård tyckte jag det var mycket vackert och egendomligt att man ställde ner den gröna urnan sådär i den bruna jorden. Som om askan kunde kunde bevara minnet av elden när mörkret fallit!
Calle satt på huk framför den utskurna gräsfliken och såg fundersam ut; tanken har en alldeles bestämd frihet när man är sju. Sen när vi vände oss om slutade regnet och en regnbåge slog upp över slätten, från fäste till fäste. Eftersom du läst bibeln för alla ungarna kunde Yi tecknet: Det nya förbundet.
Så den 14 juli tågar tyskarna på nytt nedför Champs-Elysees.
Först kommer det en handfull lätta bandvagnar ur Eurocorps med soldater från De Tolv huller om buller. Vi applåderar och tjoar bakom barrikaderna. Men sen kommer Panzerbattaillon 294 i sina väldiga tyska tanks som far marken att skaka i Frankrikes hjärta. Applåderna slocknar längs färdvägen, folket tystnar. Det blir plötsligt bedövande tydligt vem som är störst och starkast, igen. Bakom mig står några små gubbar i basker som kastade molotovcocktails på just såna där tanks och just här.
Då blir femti år som ett ögonblick, Försoningens År 1994.
Alla hälsar, var du nu befinner dig -
Carl Henrik