I morse när jag gick över Liljeholmsbron i den historiska hettan som redan hade löst upp alla konturer, mötte jag en galen man. Han kom vajande från andra hållet, likt ett felbyggt skepp i storm, och kryssade sicksack tvärs över cykel- och gångbanor med armarna utsträckta som en korsfäst. Två cyklister körde in i broräcket och kvinnan, som pinnade på med dokumentportföljen i högsta hugg tjugo meter framför mig, vände sig om och sprang tillbaka - hennes tunna scarf flög av och seglade långsamt ner mot Årstavikens glittrande vatten. Det var inget som helst tvivel om att mannen var galen. Det kunde man känna på hundra meters avstånd. Han befann sig i iskall och nykter kontakt med ungefär tvåtusen olika demoner och sin kamp var han kunglig; han var den siste överlevande, den ende kvarvarande soldaten och han visste att han borde ha medalj och att alla andra hade lämnat honom ensam.
Man möter dem ibland, på stadens gator och torg och särskilt i tunnelbanan dit de galna gärna söker sig, kanske för att miljön påminner dem om den ekande tomma istitutionsatmosfären som de nyligen har sparkats ut ifrån, eller helt enkelt för att det känns tryggt att befinna sig nära ett överblickbart system som erbjuder iallafall en illusion om att det är ordning och reda här i världen.
Sedan mentalsjukhusen mer eller mindre avskaffades har de galna kommit tillbaka till oss, som en elak påminnelse om att den här världen är hjärtskärande omänsklig och egentligen fullkomligt omöjlig att leva värdigt i. Några tog naturligtvis helt stilla sitt liv i sina nya hyreslägenheter, men de andra, överlevarna, går omkring mitt ibland oss och talar med folk vi inte kan se och hukar i hörnen med rädda eller arga ögon och samlar flaskor, dygnet runt.
Jag och den galne mannen närmade oss varandra, obevekligt, som två duellanter på en öde och starkt solbelyst Vilda västerngata. Att vända sig om och springa tillbaka är otänkbart. Om jag inte får se hans ansikte kommer jag att undra hela dagen. Vi möts mitt på brokrönet och han stannar med ett bredbent skutt, slår upp och ner med armarna och skriker åt mig, andemeningen är ett BU, men det låter mer AAARRGH. Jag är så rädd att jag knappt kan andas eftersom jag är nästan säker på att jag kommer att få göra den där fjolliga scarfen sällskap ner i Åstaviken, men jag kan inte låta bli att ta ett steg närmare och se in i hans ögon. Där finns - ingenting. Ingen smärta, ingen vrede, inget hat, inte ens någon galenskap. Bara tomhet. Det är som att kika ut genom två titthål rakt in i ett vacuum. En förvriden, förvirrad, plågad själ kan man stå ut med att se i vitögat även om det smärtar. Men själlöshet är outhärdligt, det är makabert, frånstötande - det är gulögda zombies i lågbudgetfilmer, det jämställer människan med ett tarmpaket eller ett självdött djur. Och igenting skrämmer så mycket som tomhet. Tomhet gör människor tokiga. I sommar har jag som vanligt sökt mig upp till Skogsnäs i Norrland, där livets rymd känns verkligare än här och där alla tycks ingå i ett självklart sammanhang, vilket jag kritiklöst lapar i mig som en ökenvandrare i oasen. Jag målade min dörr blå. I kållandet låg nakna hippies och körde nävarna i den dammande torra jorden. Barnens skratt klingade över älvens fetblanka, gröna vatten, och nu: min son dyker från bryggan i en perfekt båge, hans kropp är mager och kanelbrun och han liknar mer ett djur än ett människobarn. Som alltid blev jag sittande i gräset, tomt stirrande framför mig, halvdöv, med en klibbig känsla av att vara innesluten i en sådan där glaskula som man vände på för att få det att snöa. Bilderna från Rwanda klippte stålaktigt i mitt bröst, klippeti-klipp, klippeti-klipp, och tomheten vällde in; jag längtande cyniskt nog ner till Bosnien och jag längtade efter känslan att sitta där i en av lastbilarna på de gropiga vägarna med mitt ödes trådar löst vilande i min öppna hand. Bara jag slipper möta Babsan på Tuzlas gator, låt mig slippa göra det, Babsan som ska ner och underhålla våra gossar därnere - babbla med Babsan i Bosnien. Min mage är inte så känslig och jag förstår att uppskatta kitsch, som vi ju ska göra, vi som tillhör den så kallade ironiska generationen. Men att behöva se Babsans rosa peruk guppa omkring bland halvsvultna, övergivna och grymt svikna Tuzlabor, det är nog lite mer än jag skulle kunna svälja.
För att muntra upp mig tittade jag tillsammans med två unga, lättpåverkade män på Motorsågsmassakern som nu äntligen har släppts av censuren, och återigen satt jag där, tårögd, förbluffad över hur bra denna så missförstådda film faktiskt är. Få har lyckats visualisera tomheten så effektivt som Tobe Hooper; jag kan bara komma på Sergio Leones spagettiwesterns där de namnlösa männen tycks vara klonade från de karga klippor som omger dem. Det finns en gräns där mänskligheten upphör och all mening störtar samman, där det frånstötande och utträngda har skapat sin egen existens som plötsligt invaderar det bräckliga livet. Där utspelar sig Motorsågsmassakern, och där utspelar sig en hel del groteska scener även i verkligheten, man kan se det i ögon på människor som varit där - det handlar inte längre om förtvivlan utan om ett gränslöst äckel, en själslig konvolsion. En före detta legosoldat som var med och körde lastbil i den första konvojen jag var med i fick den blicken ibland; han hade sett en liten pojke korsfästas i Vukovar, och han hade sett liknande saker på andra ställen, hundratals gånger, men just den här synen blåste hål rakt genom själen på honom, den var som ett trasigt segel som flaxade i vinden.
Efter att ha tagit del av Carl Bildts förslag om att avskaffa barnbidraget känner jag en sådan stor, och liksom upplyst, frid i mitt bröst: jag förstår nu att det är dags att göra som Leatherface och plocka fram motorsågen, nu ska det bli urbenad köttmassa, frysen full.