Ozan SunarOzan Sunar
När jag en vårsöndag besöker en mångkulturell gala på Skansen så kan jag inte låta bli att imponeras av det gedigna programmet. På scenen skall över 30 olika etniska och nationella grupper uppträda - under loppet av 4 timmar! I programbladet kan vi läsa att Sverige inte längre ser ut som det gjorde för hundra år sedan, att vi nu lever i ett mångkulturellt samhälle. Vi skall under dagen få ett smakprov på denna mångfald. Det är soligt och behagligt. Det serveras "mångkulturell" mat. Det serveras öl. Efter välkommsttal av Skansenchef, kommunalpolitiker och arrangörer slår det mig att det återstår drygt tre minuter var på scen för våra mångkulturella vänner. Då har jag inte räknat med den tid det tar för Loffe Carlsson att dra vitsar om hur tokigt det kan bli när kommunikationen inte funkar mellan svartskalle och svensk. Det är roligt. En anda av samförstånd råder. Exotismen är kontrollerad och angenamt varierande. Publiken är dock övervägande pensionärer - dom sitter vända mot den efterlängtade vårsolen. Invandrarna lyser med sin frånvaro. Vid halvtid är det dags för Lill Lindfors. Därefter går många hem.
Det borde finnas all anledning att glädjas över ett arrangemang som denna. Avsikten är god: att skapa förståelse mellan svenskar och invandrare, att minska främlingsfientlighet och rasism.
Ändå blir jag upprörd. Frågor snurrar: Vad är detta egentligen? Hur ser det samhälle ut som serverar något som kallas en mångkulturell gala, ett samhälle vars riksradio plötsligt bestämmer sig för att utlysa en mångkulturell radiodag i P3? Vem vill man vad? Vad gör den med minoriteterna? Ökar den förståelsen mellan svensken och invandraren? Eller bidrar den tlll att göra invandraren mer och mer obegriplig, mer och mer otydlig?
När Ingvar Carlsson i en intervju får frågan om hur hans mångkulturella Sverige ser ut svarar han: "När jag kommer ut på en folkrörelsedag så är det alltid, jag säger alltid, invandrare med. De spelar, de sjunger, de visar upp sin kultur. Det är något vi alla har glädje av. De har ju satt färg på Sverige."
Det är fint. Denna reducering av invandrare till ett resande cirkussällskap är - tycker jag - en bra beskrivning på hur farligt naivt man från officlellt håll kan förhålla sig till invandraren. Denna starka önskan att visa att allt är frid och fröjd. Att vi är vänner. Och glada. Och att vi endast genom att berika legitimerar vår närvaro. Men också denna envisa och märkvärdiga förmåga att blunda för den dans som inte går att dansa på soliga Soliden - den där svarta dansen som allt fler invandrare tvingas dansa. Detta att glömma att invandringen inte bara skapar konflikt mellan minoritet och majoritet, utan även mellan minoriteter, mellan generationer, mellan religioner, mellan den som talar rent och den som bryter, mellan greken med ljust hår och greken med mörkt hår. En komplexitet som växer i en takt som inte kommer att lösas med några mångkulturella kavalkader inom de närmsta åren.
Det är därför märkligt att ett land, vars tionde medborgare är invandrare, ännu inte har en offentlig och legitim mötesplats där invandaren själv får formulera sin problematik kring invandrarskap, svenskhet, exil, främlingsskap, identitet, kultur eller vad det nu månde vara - i dialog med svensken. En plats där omvända förhållanden råder - där invandraren är värd och svensken gäst. Ett hus där hon kan förbereda, analysera och presentera sin situation och kultur, istället - som så ofta sker - få det definierat och besvarat av en svensk offentlighet.
Idag är det nog riktigare att påstå att vi lever i ett djupt segregerat samhälle - låt vara mångkulturellt. Ett samhälle där minoriteterna inte lyckats tränga sig in den svenska offentligheten. Där minoriteterna ännu är isolerade och tysta. Vad är mer skrämmande än en främling som tyst?