har träffat Don Delillo i New York.
Don Delillo personifierar idén om den amerikanske författaren som
sanningssägare, en journalist och forskartyp med känsla för det
fantasieggande, som fascineras lika mycket av historiska dokument som av
populära myter. I sitt författarskap förenar han dessa i en
slipad, litterär stil som nu vinner allt större intresse
såväl inom som utanför USA.
På 70-talet publicerade Don Delillo sex romaner, på åttiotalet tre. Han arbetade fortare fårut, såger han, men håller 80-talsverken, och Mao II, som kom för ett par år sedan, för betydligt viktigare än de tidiga böckerna.
De kommer nu inte desto mindre ut i nytryck i USA, liksom på flera språk världen över. Och John Malkovich sätter upp Libra - romanen om Lee Harvey Oswald - med sin gamla teatergrupp Steppenwolf i Chicago. Som person är han Delillo timid och blygsam, vill helst inte bli fotograferad på en offentlig plats. Han håller på att skriva på en ny bok - om vad vill han inte avslöja - och vill inte slitas från sitt hus i en förort till New York i första taget. Som författare söker Delillo, liksom Norman Mailer, uppträda som språkrör för den amerikanska självreflektionen. På så sätt är anspråken enorma. Delillo vill penetrera de trauman som märker den amerikanska historian; Vietnamkriget, de religiösa sekterna, Kennedymordet.
DD: Jag hade inte kunnat skriva före Kennedymorden. Det var den händelsen som gjorde att vi förlorade känslan för det sammanhang vi förut upplevde som amerikaner. Plötsligt verkade allting slumpmässigt, frågorna blev fler än svaren. Vår amerikanska historia söndersmulades, eller förstördes. Libra var ett försök att skapa en annan narrativ. Allt mitt arbete har på något sätt med den händelsen att göra - som för övrigt inte gjorde något störe intryck på mig när den inträffade. Under årens lopp har dess betydelse växt. Norman Mailer har precis färdigsställt en bok om Oswald i Sovjet.
CS: Kan det vara så att det växande intresset för dina tidiga böcker har att göra med det du nu säger faktiskt är en allmän trend i det amerikanska samhället?
DD: Visst vore det intressant att tänka sig. Att en författares privata, trånga, egna underliga vision till slut blir till den värld vi lever i. Men jag tror att i Mao II började jag känna att vi förlorat det behov av tragisk fiktion och representation en författare kan erbjuda; den mörka narrativ som tycks vara den enda berättelse människor behöver. Männen som skriver det mörka narrativ vi nu lever i tenderar att vara diktatorer, terrorister, mördare. Det är deras vision vi lever i. Landet splittras, ledare engagerar privata arméer, anarkin sprider sig.
CS: Men har det inte alltid funnits en underström av splittring och anarki i USA?
DD: Jo, men det har inte gått in i medvetandet, det har inte färgat vårt personliga liv som nu.
Terroristen är en viktig symbolisk figur i Delillos romaner, terrorhandlingen ofta navet i den mörka narrativ han talar om. Ändå kan terrorism snarare betraktas som ett europeiskt fenomen, i USA måste bombdådet i World Trade Centre betraktas som ett undantag, medan flera europeiska länder befinner sig i ständig spänning. Delillo intresserar sig för figurer som tillhör den allmänna mytbildningen - ensamma mördare, terrorister, galningar.
DD: De har en sådan kraft, de förändrar faktiskt sättet som vi betraktar världen på. Det är inte så stor skillnad mellan våld och populärkultur - de är sammanblandade, ömsesidiga. Folk är attraherade av våld. Charles Manson var på TV förra månaden. Intervjuaren frågade honom "Är du galen?" och Manson svarade "Det är klart att jag är galen, jag är fullståndigt bindgalen. Men förrut betyDD:e det någonting. Nu är alla galna." Det bekräftade min tro att världen nu kommit ifatt den mörka visionen jagtalade om tidigare, ett lägre skikt av medvetandet. Numera finns det så många Mansons att man knappt kan skilja dem åt - seriemördarna. Nu tillhör de livet. Mailers bok om Gary Gilmore visade hur det mediala uppbådet kring hans avrättning - inklusive Mailers egen bok - blir viktigare än jälva händelsen. Själv är jag övertygad om att videon och den perpetuella upprepningen av mord som visas där har en direkt förbindelse med seriemördarens ankomst. Teknologin och våldet är beroende av varandra.
CS: Är det vad som skett med Harvey Lee Oswald också, att han blivit banaliserad?
DD: Oswald var ett märkligt fall. Han ville desperat tro att han hade politiska övertygelser, han ville vara seriös. I April -63 försökte han mörda en högerman, Edmund Walker, i Dallas, men missade. När han försökte mörda Kennedy sju månader senare hade hans motiv ödelagts till den grad att han befann sig utanför politiken, utanför historien, inne i fantasin. Han är ett redskap, en fantasimördare, som Dwight?, mannen som försökte skjuta Reagen. Han halkade ut ur historien och promenerade in i ett slag dröm. Det var en historiens slump att han råkade arbeta i just den byggnaden, just den dagen. Motivet bara kom. Han hade inte gått ett enda kvarter för att skjuta Kennedy - historien kom till honom.
Delillo medger att det har avlossats ytterligare ett skott någonstans ifrån, men han förnekar betstämt den konspirationsteori som...lanserat, och Oliver Stone skildrat i JFK. Det amerikanska traditionen att skapa fiktion av journalistisk låter ibland suDD:a ut gränserna mellan de båda, och ställer frågan om var den historiska sanningen egentligen finns att söka på sin spets.
DD: Historien är en sådan stark kraft. Jag behöver den för att bli seriös. Det är inte nog för mig att uppfinna mönniskor som agerar arbiträrt. Jag måste dränka mig i fakta innan iag börjar skriva. Inför Libra reste jag till New Orleans, Miami, Dallas, spenderade en lång tid i bibliotekskällare där jag tittade på gamla fotografier, läste Warrenrapporten som är 26 volymer. Jag behöver det för att komma till kärnan i det jag arbetar med. I Libra var det ett tekniskt problem att fylla i luckorna där den dokumenterade historien saknas. Jag försöker göra historien sömlös, bara en mycket välinformerad läsare vet vilken mindre karaktär som är uppfunnen. För mig finns det ingen skarv mellan fiktion och historia eftersom de flesta människor ändå betraktar historien som en fiktion.
CS: Anser du att fiktionen hjälper till att nå en djupare historisk sanning?
DD: Fiktionen räDD:ar historien från förvirring. Den hjälper oss att återskapa det narrativ som behövs för att skapa en nationell medvetenhet. Mem det handlar naturligtvis om att vidga fiktionen, om att låta den inrymma det ofta hemliga liv som omger oss i form av historien.
CS: Just nu pågår det i USA en stor debatt appropå Schindlers List, som har fått kritik för att dramatisera ett skeende som för många anser vara omöjligt att representera, och ännu mindra så i den sentimentala form som alltid följer med Hollywood, mer eller mindre. Man jämför Schindlers List med Shoah, dokumentären, som anses vara moraliskt otvivelaktig i jämförelsen just därför att det är en dokumentär.
DD: Det finns ingen historisk händelse vars sanning inte på något kan fiktionaliseras. Man har skrivit romaner om Holocaust i 40 år. Det handlar kanske om ett annat sätt att förstå världen. Å andra sidan har historien så ofta ljugit för oss, att romanen mycket väl kan nå en annan nivå av sanning.
CS: Historiens fiktion låter den ofta inkarneras i individer, som Lee Harvey Oswald. Vilket är motsatsen till den kollektivets kraft som beskrivs i Mao II.
DD: När jag skrev den var det två saker som fäst sig i minnet;
det ena var en bild av JD Salinger, vars bild inte tagits sedan 40-talet, men
som plötsligt satt på omslaget på New York Post 1988. De hade
legat och lurat på honom utanför snabbköpet och hoppat fram
när han minst anade det. Det var en överraskande, chockerande bild.
Det andra var en bild på ett massbröllop i Korea, en sekt som
lät gifta 16000 människor samtidigt. 
Dessa två bilder kom att
representera de polära extremer som bildar grund för Mao II.
Ärkeindividen och massan som klär sig, ser ut och är likadana.
Vad är förbindelsen? Det tycks som om det finns en drift bort
från individen, från självets börda. En författare
har inte råd att separera sig själv från massan, han
måste försöka att förstå.
CS:: Ett projekt som Canetti också försökt undersöka, men då sedd mot fascismens bakgrund.
DD: Ja, idag är det nationalismen som skapar massan.
CS: Har du sett Barbara Krugers verk, en affischkampanj som hon ställde upp över hela Sverige med en bild på en massa med texten: Tänk som vi, älska som vi, tala som vi?
DD: Hur reagerade folk?
CS: De troDD:e att det var en valkampanj.
DD: Så de är bereDD:a att rösta på henne nu, skrattar Delillo och håller med om att det är en amerikansk föreställning, detta att en enda man kan gå in och ensam ändra historiens gång.
DD: Den europeiska synen på historien handlar om massa och makt, den
amerikanska om en indvid som skiljer sig från massan. Här
händer historien snarare i form av en person som går ut ut
historien. Det kan kallas postmodernism, eller postindividualism. Film spelar
en oerhört stor roll för den amerikanska förståelsen av
historien. Mordet på Kennedy har visats på Sapruderfilmen på
TV en enda gång och det var på 70-talet. 
Mordet på Oswald har
visats så många gånger att den står alla upp i halsen-
som en Warhol-film. Deras dödar följde en social distinktion.
CS: Beror inte fascinationen inför Kennedymordet också på en mytbildning och en föreställning om en gyllene tidsålder som föregick brödernas död, en armerikansk stormaktstid?
DD: Manipulationen och förhemligandet av historien skedd:e inte genom mordet utan efteråt. Före mordet hade folk litat på sin regering. Men då man författade Warrenrapporten struntade man i vissa spår, regeringsbyråer vägrade att offentliggöra dokument, dokument stals, försvann, hemligstämplades. Allt gav intryck av lömsk mamipulation, även om det inte var det. Det var det nya, för amerikaner.
CS: Du talar om bildens, filmens och teknologins stora inverkan på det moderna livet. Vad kommer då författarens plats att vara i framtiden?
DD: Som författare befinner jag mig mer i modernismens slut än i postmodernismen. Själv är jag inspirerad av europeisk film, som Godard, Bergman, Antonioni. Men författaren kommer alltid att ha något ingen annan har - språket, som kan nå den inre själ man inte kan komma till på något annat sätt. Jag älskar att skapa i språk skulptera meningar och ord, och arbetar på en gammeldags skrivmaskin. Det finns en rent taktil njutning i skrivandet.
CS: I sin essä om Konstverket i reproduktionsåldern skriver Walter Benjamin att moderna media gör att vår uppfattning om tingen förändras.
DD: Benjamin skriver att konstveket förlorar sin aura då det mångfaldigas. Jag skulle vilja applicera det förhållandet på verkligheten. Allt vi har kvar är aura - det är verkligheten som håller på att bli en produkt, genom denna koncentration på bilden. Det som återstår är ett skimmer som markerar verklighetens realitet.
CS: Media representerar inte längre verkligheten, utan tvärtom?
DD: Något sådant, ja.
Cecilia Sjöholm