Ja, om författaren är Lennart Hellsing och tecknaren Gunna Grähs. Spöket i köket (Eriksson & Lindgren) för oss rakt in i en kaotisk kökssituation med två syskon, förmodligen ansvariga för den okontrollerbara situation, som de beskyller spöket för.
Av spöket ser man bara de extremt långa, grå händerna och någon gång ett spetsigt tandgarnityr. Det är effekterna av den furiösa framfarten som väller fram över sidorna. Matvanor, husgeråd, barn och möbler susar förbi i hetsigt tempo, färgerna är starka, formerna kantiga. Storayster och lillebror står för den gemensamma refrängen "Mamma, hjälp!"
Texten virvlar med på futuristiskt manér, böljar i olika storlek och typsnitt, är en integrerad del av bilden. Det vore spännande att få veta vad barn och vad vuxna tar till sig av den. I Ballongexpeditionen (Alfabeta) av Anna Bengtsson förs vi in i en lugnare, men lika väl genomförd värld. Projektet startar i ett myrkollektiv med flitiga arbetsmyror (honor som alla vet), som jobbar med konstruktionen.
Texten består av kortfattade, parodierade vetenskapliga notiser och associerar till Andres mindre lyckade luftfärd, vilket talar till de vuxna läsarna. Markperspektivet, med åtföljande storleksförskjutningar, humorn och det fyndiga konstruerandet, roar säkert de yngre. Myllret av flitiga myror utnyttjas effektivt, de bildar en stilig massverkan, sidorna påminner ibland om textila mönster.
Jag blir lika förvånad varje gång över att Viveca Lärn Sundvall klarar att hålla samma höga nivå i. Eddies Hus (Rabén & Sjögren) är möjligen ännu mer intressant. Kompositionen, med två parallella handlingar, är tät och spännande. Eddies husbygge i motsvaras av pappa Lennarts och Anders kamp med att göra ett eget rum till Eddie. Ett uttryck för Lennarts verksamhetsbehov, när han försöker hålla törsten stången. Växlingarna i bildvinkel är snabba och persongalleriet ökar för varje bok och alla bär läsaren med sig, känner kärlek och respekt för.
Ny i berättelsen är en stor, försvarslös pojke. Med få penndrag skisserar författaren hans hemmiljö, med älskande, hårt pressad mamma och en trött, fel pappa, som skärmar av sig med freestyle och tidningar.
Inga människor lämnas i sticket. Det är i gestaltningen av relationer, de små anspelningarna, de korta dialogavsnitten som Sundvall visar sin styrka. Det börjar likna något så ovanligt idag som en kollektivroman.
Susanna Ekström
Susanna Ekström är kritiker i Opsis Kalopsis och Vi Föräldrar