Det är nämligen så att nedskärningarna i kommunerna fortsätter hela 1995, med dramatiska siffror. Och trots regimskiftet är det ganska få kommuner som höjer skatten, vilket vore en av de få möjligheterna att upprätthålla kvaliteten på skola och dagis. Politikerna envisas med att inte höja skatten, trots att en majoritet av svenska folket (Sktf:s IMU-undersökning) är beredda att göra detta för att behålla standarden på skola, äldrevård, barnomsorg. Man kan bli galen för mindre. Som en förskollärare föreslog mig för några år sedan: -Vi borde bilda en förening för att få betala skatt svart!
På senare tid har det också kommit flera rapporter som visar att barn tvingats ta betydligt mer än sin procentuella andel av nedskärningarna i kommunerna. Barnombudsmannen Louise Sylwander lämnade med anledning av detta in en rapport till regeringen med slutsatsen att Sverige inte lever upp till intentionerna i FN:s barnkonvention, där det fastslås att barns verksamheter ska prioriteras även i ekonomiskt svåra lägen. Hon föreslog att kommunerna skulle upprätta kommunala handlingsplaner på barnområdet, och att regeringen skulle formulera nationella mål.
Det har fått två direktörer på Kommunförbundet - Karl Knutsson och Louise Fernstedt - att tugga fradga. Det behövs inte alls, tycker de. "Det är nämligen i kommunerna den kunskap BO efterlyser finns. Det är där man vet hur barns behov ska tillgodoses på bästa sätt" skriver de i Kommunaktuellt (28/94)
Märkvärdigt. De kan knappast ha tagit del av socialstyrelsens rapport "Barns villkor i förändringstider" där man visar hur de redan utsatta barnen - särskilt i storstadsområdenas förorter - drabbats hårdast av nedskärningarna. Men Knutsson/Fernstedt, Stockholmsföreträdare, är belåtna. Har förortsbarnen alltså "tillgodosetts på bästa sätt"?! Är också det faktum att antalet barn i storstadsområdena som söker akut psykhjälp ökat dramatiskt helt i sin ordning?
Medan dessa Kommunförbundets direktörer okunnigt slår sig för bröstet, bygger landet vidare på den sociala katastrofen i förorterna. Det är svårt att förstå deras raseri över ett blygsamt förslag om handlingsplaner som annat än att de i smyg vill kunna fortsätta raserandet av barnens verksamheter. Louise Sylwander hoppas i sitt svar på en framtida konstruktiv dialog med Kommunförbundet. Där tror jag hon hugger i sten. Kommunförbundet fortsätter säkert att gå i spetsen för systemskiftet i kommunerna, oavsett politisk majoritet.
Som tur är kan Louise Sylwander redovisa stort intresse från kommunerna både för att upprätta planer och för att skaffa kunskaper om FN:s barnkonvention. Låt oss hjälpa till att sprida dessa idéer, så att inte ännu fler barnkullar råkar illa ut.
Margareta Norlin