Att kläder alltid är för trånga framför livets obarmhärtiga hallspegel vet inte Olivia än. Hon är bara sex och illvrålar med röst och kropp så som bara Toruddtjejer kan. Den ensamma (?) mamman har kultiverat sitt känsloliv vid flygeln - dock knappast mindre påträngande.
Tonerna forsar över sidorna. Ä det revirkamp på gång? Än anger Olivia tonen och baxar mamman bort från flygeln. Olivia ska ha en ny klänning och mamman syr. Blir Olivia nöjd?
Nix! Inte förrän ute på olovlig stråt och knallgul maskrosäng dit flygeln inte når glömmer hon sig och är bara glad. Hon binder en maskroskrona. Hon är en prinsessa i nya stassen. Strax måste mamman se. Men hallspegeln berättar åter dyster sanning. Maskrosfläckar över hela klänningen. Mamman dundrar där inne vid flygeln. Olivia gnuggar fläckar på toaletten.
Furioso! Hon spolar ned eländet. Inför sanningens minut när trasan dras upp ur toastolen tystnar alla ljuden. Besvikelsen är dubbel, sorg går i moll. Men undrens tid är ej förbi. Följande morgon ligger Olivias klänning nystruken och beströdd med vita stjärnor på stolen vid hennes säng. Hur orkar mamman?
En överraskande och textlös slutbild kastar sedan ett förklaringens skimmer över berättelsen. Ilska och tålamod är nog bara variationer på samma kärlekstema i denna rimmade och komiskt allvarliga bildsymfoni.
Kaj Wistbackas omslagsbild till Mats Wahls I ballong över Stilla havet (Bonnier/Carlsen) signalerar pojkbok i ännu orört femtiotal. Gränsen mellan sol och skugga är knivskarp. Berättaren är verkligen berättare. Han är tolv och heter Olof. Nog ser och hör han fragment ur de vuxenliv som omger och drabbar honom, men han kämpar envist för rätten att blunda och odla sina egna fantasier.
När verkligheten tränger upp honom i hörn lyfter han gärna i ballong över Stilla havet. Han stavar som en kråka - men flyger. Den berättarkonst som drar över sommarviken är obetalbar. Scenen för denna roman om Olof och hans värld är ett samhälle på
Gotlandskusten där ännu överläraren, telefonstationsföreståndaren och frisörmästaren groggar i trädgårdens lusthus. Då smyger tolvårsgrabbar under vinbärsbuskarna och hör vad de ej bort höra. Genom badhusets kvisthål ser de vad de ej bort se.
Tolvårsvilsenhet och tolvårslust är ett klassiskt tema i litteraturen. Mats Wahl har skrivit ännu en bok att växa i. Luktar det regn. Song of Be (Norstedts, övers Kim Dahlén) av den sydafrikanska författarinnan Lesley Beake handlar om samma men också ett helt annorlunda uppvaknande. Det är en enkel, och uppslitande svanesång från en ung bushflicka. Hon ha just stuckit giftpilen i sin kropp. Hon har dödat sig själv.
Giftet verkar sakta och Be låter oss se och förnimma det liv hon känt och upplevt vidöppet och i självklar tillit. Hon har andra bilder, andra tankar än vi. Boken är skriven ur djup inlevelse i och kännedom om Ju/'Hoanfolkets villkor i Namibia. Det är en bok om förtryck, om vitt och svart - men den målar aldrig i svart och vitt.
Be äger berättandets kraft och sinnets nyanser. Det är sorgen över allt som går förlorat som dödar henne. På bokens sista skälvande sida lever hon än. Den unge Kuh söker inge henne hopp. Om han lyckas får vi inte veta. Song of Be är ett stilla vatten i bokfloden. Att spegla sig där vidgar synfältet.
Lisa Henriksson