|
|
|
|
|
Är hämnden värd en halv miljon döda barn?
Den del av vägen som ligger på Jordaniens sida om gränsen är extremt farlig. Den var aldrig tänkt att fungera som en ekonomisk försörjningsled, men ändå transporteras nu det mesta av Iraks tillåtna handel med omvärlden längs dessa två smala körfiler. Trafiken domineras av oljetankbilar som rör sig framåt i en oändlig konvoj; enstaka personbilar och överlastade bussar syns här och där. De oundvikliga olyckorna har skapat ett grymt panorama längs med vägen av utbrända tankbilar, en buss som ser ut som en krossad konservburk, en Mercedes med officiell FN-skyltning vars en gång privilegierade passagerare nu ligger döda.
Det hämndlystna draget i sanktionspolitiken slog mig en eftermiddag i Bagdad när jag besökte den framstående irakiske skulptören Mohamed Ghalis ateljé. Hans senaste arbete är en tre meter hög skulptur av en kvinna med uttorkade bröst, och ett barn som ber henne om mat; barnets lilla bräckliga kropp försvinner in i kvinnans ben. Kvinnans ansikte är mörkt och konturlöst, en mardröm av sorg och förvirring, som han beskriver det. Hon står i en kö framför en stängd dörr. Kön känner man igen från vartenda sjukhus jag besökte; den ser alltid likadan ut och sträcker sig från sjukhusapotekets disk ut i hettan utanför, med människor som väntar på de livräddande mediciner som bara kommer in i Irak när FN:s sanktionskommitté känner för det. Eller snarare när Clintonadministrationen och dess underhuggare, Blair-regeringen, känner för det. ”Ju längre vi kan hålla på och strula i säkerhetsrådet och låta allting förbli som det är, desto bättre.”, sade en av kommitténs amerikanska tjänstemän till Washington Post (28 januari 1999). 
Medan jag befann mig i Irak var listan på ”förbjudna artiklar” bland humanitära förnödenheter tjugo sidor lång. Det fanns arton förbud rörande medicinsk utrustning, som exempelvis hjärt- och lungmaskiner. I likhet med vattenpumpar, jordbruksutrustning och brandkårsutrustning misstänktes de för att kunna användas i ”dubbla syften”: Saddam Hussein kan också tänkas tillverka massförstörelsevapen av skottkärror, som också fanns på listan. Där fanns också rengöringsmedel. I sjukhusen och på hotellen känner man överallt den kväljande stanken av bensin, som används för att rengöra golven, eftersom rengöringsmedel inte får införas i landet.
Ett exempel: 1995 tillkännagav FN:s jordbruksorgan FAO att den militära ödeläggelsen av Irak och säkerhetsrådets embargo hade orsakat mer än 560 000 barns död. Världshälsoorganisationen WHO bekräftade denna siffra och detsamma gjorde av misstag USA:s utrikesminister Madeleine Albright, när hon i tv-programmet Sixty Minutes fick frågan om en halv miljon döda barn var ett pris värt att betala. ”Vi anser att det är värt priset”, svarade hon. Efter min återkomst från Irak flög jag till Washington och intervjuade James Rubin, biträdande utrikesminister och språkrör för Albright och den amerikanska politiken gentemot Irak. Rubin hävdade att Albrights uttalande i Sixty Minutes hörde hemma i ett annat sammanhang. Jag hade med mig en utskrift av programmet; hennes uttalande var klart och tydligt, och jag erbjöd honom en kopia. ”När man formulerar en politik”, förklarade han, ”tvingas man välja mellan två dåliga alternativ och tyvärr har sanktionerna haft större effekt än vi hade hoppats.” Han hänvisade mig till ”den verkliga världen” där ”riktiga val måste göras”. Han tillade, som förmildrande omständighet: ”Vår uppfattning är att det förekom svår fattigdom och sjukdomar i Irak före sanktionerna.” Uppenbarligen menade han att barnen skulle ha dött i vilket fall.
Sanningen är naturligtvis den motsatta. Som UNICEF har rapporterat var Iraks befolkning 1990 en av de hälsosammaste och bäst utbildade i världen; barnadödligheten hörde till de lägsta i världen. I dag är den en av de högsta. Säkerhetsrådet har självt undersökt och rapporterat att mer än 4 000 barn under fem år dör varje månad till följd av sanktionerna. I dag kan en utländsk besökare inte undgå att bli vittne till hur barn dör i onödan.Läkare efter läkare skrev i mitt anteckningsblock upp vilka livsnödvändiga mediciner och sjukvårdsmaterial de behöver. Medicinerna kommer bara in i landet sporadiskt och efter långa dröjsmål på grund av den New York-baserade sanktionskommitténs svårbegripliga undvikande svar. Läkare nekas till och med blodpåsar, till och med medicin mot dysenteri och tuberkulos, till och med morfin som möjliggör för de dödssjuka att dö med värdighet. ”Det liknar tortyr”, sade doktor Jawad Al-Ali, en cancerspecialist. ”Vi kanske kan behandla patienter i en femtedel av fallen, men jag tycker nästan att det är värre än ingen behandling alls eftersom det ger människor hopp, och för många finns det inget hopp.” ”Få av oss”, skrev dramatikern Arthur Miller, ”kan utan vidare ge upp tron på att samhället på något sätt är förnuftigt ordnat. Tanken på att staten har blivit vansinnig och bestraffar så många oskyldiga människor är outhärdlig. Och därför måste vi inom oss förneka bevisen.” På FN-högkvarteret i New York är förnekandet av bevisen lika surrealistiskt som någonting jag bevittnade i Irak. Det finns en trevlig subventionerad restaurang inte långt från den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna, med dess stipulerade rätt till frihet och, framför allt, liv.
Jag träffade Kofi Annan där och frågade honom: ”Som generalsekreterare för Förenta Nationerna, som upprätthåller sanktionerna mot Irak, vad har du att säga till föräldrarna till de barn som dör?” Han svarade att säkerhetsrådet nu överväger ”smarta sanktioner”. Dessa ska ”inrikta sig på ledarna” i stället för att fungera som ett ”trubbigt instrument som slår mot barn”. Han kunde inte gå in på några detaljer, och ingenting har hänt sedan jag träffade honom, förutom en resolution som erbjöd Irak en partiell lyftning av sanktionerna i utbyte mot nya vapeninspektioner, vilket Saddam Hussein inte gick med på, förutsägbart nog. Under tiden fortsätter ”det trubbiga instrumentet att slå mot barn”, i storleksordningen 150 döda om dagen.Peter Van Walsum är Nederländernas FN-ambassadör och den nuvarande ordföranden i FN:s sanktionskommitté. Det som slog mig när jag träffade denne diplomat med makt över miljoner människors liv och död på andra sidan jordklotet var att han, i likhet med James Rubin, tycktes förknippa Irak, det civiliserade samhället, med Saddam Hussein, mördaren, som om det hade rört sig om en och samma sak. Han tycktes också tro på idén att hålla oskyldiga människor gisslan hos en diktator och dennes ovilja att böja sig, en diktator som de inte har något inflytande över. Den typen av moralisk och intellektuell förvrängning är vanlig inom FN-högkvarteret, och det amerikanska och brittiska utrikesdepartementet, som en stående ursäkt för ”den folkmordsliknande ödeläggelsen av en hel nation”, som Dennis Halliday beskrev sanktionernas effekter den dag han avgick i protest från posten som FN:s humanitära samordnare i Bagdad. Jag hade följande samtal med ambassadör Van Walsum: ”Varför ska civilbefolkningen, oskyldiga människor, straffas för Saddams brott?”, frågade jag. ”Det är ett svårt problem”, svarade han. ”Du måste inse att sanktioner är ett av de motmedel som säkerhetsrådet har till sitt förfogande... och det är klart att de gör ont. De liknar på det sättet en militär åtgärd.” ”Men vem är det som drabbas av dem?” ”Ja, det är naturligtvis det som är problemet...men också när det gäller militära åtgärder så har man det eviga problemet med oavsiktliga skadeverkningar.” ”Man kan alltså beskriva en hel nations öde som en oavsiktlig skadeverkning? Är det korrekt?” ”Nej, jag menar bara att sanktioner har [liknande] effekter...Jag ...du inser...du förstår, det här är någonting som vi måste studera noggrannare.” ”Anser du att människor har rättigheter oavsett var de bor och under vilket system de lever?” ”Ja.” ”Innebär inte det att de sanktioner du upprätthåller kränker miljontals människors mänskliga rättigheter?” ”Det har också dokumenterats att den irakiska regimen har begått svåra brott mot de mänskliga rättigheterna...” ”Det råder inget tvivel om den saken. Men vilken är den principiella skillnaden mellan de människorättsbrott som begås av regimen och de som orsakas av din kommitté?” ”Det är en mycket komplicerad fråga, mr Pilger.” ”Vad har du att säga till dem som beskriver sanktioner som har lett till så många döda som ett massförstörelsevapen, lika dödligt som kemiska stridsmedel?” ”Jag anser inte att det är en rättvis jämförelse.” ”Är inte en halv miljon döda barn ett exempel på massförstörelse?” ”Jag tror inte att du kan använda det argumentet för att övertyga mig... Det här handlar om Iraks invasion av Kuwait 1990.” ”Låt oss anta att Nederländerna togs över av en holländsk Saddam Hussein, och att sanktioner infördes, och att de holländska barnen började dö som flugor. Hur skulle du känna inför det?” ”Jag tycker inte att det är en särskilt rättvis fråga... vi talar om en situation som orsakades av en regering som invaderade sitt grannland och som innehar massförstörelsevapen.” ”Men varför finns det i så fall inga sanktioner mot Israel [som] ockuperar en stor del av Palestina och angriper Libanon nästan varje dag. Varför finns det inga sanktioner mot Turkiet, som har drivit tre miljoner kurder på flykt och orsakat 30 000 kurders död?” ”Tja, det finns många länder som gör saker som vi inte är glada över. Vi kan inte vara på alla ställen samtidigt. Jag upprepar, det är komplicerat.” ”Hur mycket makt utövar USA över din kommitté? kommitté?” ”Vi agerar genom konsensus.” ”Och vad händer om amerikanerna protesterar?” ”Då agerar vi inte.” Sista kvällen i Irak gick jag till Rabat Hall i centrala Bagdad för att höra Iraks nationella symfoniorkester repetera. Jag ville träffa Mohammed Amin Ezzat, dirigenten vars personliga tragedi står som en symbol för bestraffningen av det irakiska folket. Eftersom elförsörjningen är så oregelbunden har irakierna tvingats använda billiga fotogenlampor för ljus, uppvärmning och matlagning; och dessa lampor exploderar ofta. Det var det som hände Mohammed Amin Ezzats hustru Jenan, som omkom i lågorna. ”Det var förödande”, sade han, ”därför att jag såg min hustru brännas till döds framför mina ögon. Jag kastade mig själv över henne för att kväva elden, men det tjänade ingenting till. Hon dog. Jag önskar ibland att jag hade dött med henne.” Han stod på sitt dirigentpodium, med sin svårt brända vänsterarm orörlig, och med fingrarna sammanpressade. Orkestern repeterade Tjajkovskijs Nötknäpparsviten, och det förekom märkliga missljud. Rörblad saknades på klarinetter och strängar på fioler. ”Vi kan inte få dem från utlandet”, sade han. ”Någon har fastslagit att de inte är tillåtna.” Partituren är slitna, som gamla pergament. Det finns inget papper att tillgå. Bara två medlemmar av den ursprungliga orkestern är kvar; resten har lämnat landet. ”Man kan inte klandra dem”, sade han. ”Lidandet i vårt land är för stort. Men varför har det inte stoppats? Det är den fråga som alla civiliserade människor borde ställa.”
 Kulturens webbredaktör Pia Nilsson Till toppen av sidan |
