Ville inte polisen göra sitt bästa?
Högerextremismen och mordet på Olof Palme, del 1

MORDPLATSEN I hörnet Tunnelgatan–Sveavägen sköts Olof Palme den 28 januari 1986. Karl N Alvar Nilsson ser högerextremistiska spår efter mordet. Foto: BJÖRN ELGSTRAND I utredningarna om mordet på Olof Palme skymtar en koppling till högerextremistiska rörelser och personer, skriver Karl N Alvar Nilsson. Han har ägnat många år åt att kartlägga extremhögern i Sverige. I höst kommer hans bok om Palme-mordet. I dag: Vilka ”blåbruna” kontakter hade Christer Pettersson?

Våren 1987 lämnade Juristkommissionen, tillsatt redan 1986, sin första rapport. Den avsåg polisens arbete de första 12 timmarna efter mordet.

Hösten 1987 kom kommissionens andra rapport. Den behandlade brottsutredningen 1/3 1986–4/2 1987.

Den Parlamentariska kommissionen tillsattes 1987 och skulle följa upp Juristkommissionens arbete.
  1993 beslutade riksdagen om ännu en granskning. Den allmänna misstro som kunde finnas mot myndigheternas vilja att så grundligt som möjligt utreda omständigheterna kring mordet ansågs vara skadlig för vår demokrati och vårt rättssamhälle. I konstitutionsutskottet motsatte sig moderaterna, med Birger Hagård i spetsen, beslutet och det blev träta om huruvida polisspåret skulle utpekas eller inte.

Sommaren 1999 lade Gransknings Kommissionen (GK) fram sitt 900 sidor långa betänkande. I massmedia riktades kritik mot GK för att den uppfattat sitt uppdrag allt för snävt. Från dem som beslutade om kommissionen har det i stort sett varit tyst. Har de läst betänkandet? Tror de att misstron mot myndigheterna nu är undanröjd? Vilka åtgärder har polisen vidtagit med anledning av betänkandet?

   GK sammanfattade Juristkommissionens första rapport så här:
Mördarjakten var oorganiserad
Alla polisresurser sattes inte in
Ingen allmän avspärrning gjordes
Alla polisdistrikt underrättades inte
Avspärrning och bevakning av brottsplatsen var otillräcklig
Befälsförhållandena var oklara
Dokumentationen i ledningscentralen var bristfällig
Rikslarm gick inte ut förrän sent – och när det skedde var det felaktigt

   Polisens insatser under mordnatten var så undermåliga att det fanns skäl att fråga sig om detta berodde enbart på inkompetens eller om det kunde röra sig om en ovilja att göra sitt bästa. Vid tiden för mordet fanns också en befogad misstro mot polisen som bottnade i förekomsten av övervåld och högerextremism inom kåren.

   Juristkommissionen höll förhör med en del av de polismän som under mordnatten deltog i jakten på mördaren. Motstridiga uppgifter lämnades och det går inte att få ett exakt begrepp om vilka åtgärder polisen vidtog och vilka händelser som inträffade när och var.
  Det finns ett antal iakttagelser och åtgärder som vore intressanta att tidsbestämma och placera i kronologisk ordning. Bröderna Poutiainen har i sin bok Inuti labyrinten försökt visa att polisens larm fördröjdes. Polisen själv har aldrig gjort ett samlat försök att fastställa alla relevanta tidpunkter. Ingripanden åsattes tider som kanske var felaktiga. GK anser det anmärkningsvärt att man fäste så liten vikt vid huruvida sambandscentralens dataklockor visade rätt tid. När GK flera år efter mordet besökte sambandscentralen gick klockorna fortfarande fel.
  När mordet ägde rum var Hans Holmér bortrest och högsta polisbefäl var biträdande länspolismästaren Gösta Welander. På förmiddagen 1 mars återkom Holmér och bildade en ledningsgrupp. I den ingick bland andra chefen för Stockholmspolisens kriminalavdelning, Hans Wranghult.
  Den 6 mars 1986 publicerades den så kallade fantombilden av den misstänkte mördaren. Nu vet man med nära 100-procentig säkerhet att bilden inte baserades på en observation av mördaren. Bilden medförde att det strömmade in 7 000– 8 000 tips vilket skapade kaos. Enligt vad Ingemar Krusell, under flera år biträdande spaningsledare, uppger i sin bok Palmemordets nakna fakta var det Wranghult som låg bakom bildpubliceringen. Ett beslut som, enligt GK, var tecken på grav inkompetens.
  Under den period som behandlas i Juristkommissionens andra rapport uppmärksammades två spår: 33-åringen och PKK. När det gäller 33-åringen tilldelades polisinspektör Börje Wingren en central roll. Han hade, enligt GK, dömts för misshandel och urkundsförfalskning i samband med tjänsten och i en uppmärksammad narkotikaaffär hade han 1983 lånat pengar av huvudmannen under och efter målets avgörande.
  GK frågade sig hur en person som misskött sina uppdrag på detta sätt kunde få fortsatta uppdrag inom kriminalpolisen och betros med uppgiften att hålla förhör med den förste huvudmisstänkte för mordet. Den enda förklaring som GK kunde finna var att de krav som ställdes inte var högre än att Wingren kunde väljas lika väl som någon annan. ”Det kan naturligtvis finnas andra föklaringar”, skriver GK.

   Utredningen om 33-åringen missköttes. Valkonfrontationer föregicks av fotovisningar och två pojkar som kunde ge 33-åringen nära nog 100-procentigt alibi efterlystes inte, efter beslut av ledningsgruppen, förrän åklagaren gav en direkt order om det.
  En fråga som ligger nära är: Var det viktiga för Wingren och ledningsgruppen att någon blev fast för mordet, även om det inte var mördaren?
  Samma resonemang går att föra kring PKK-spåret; det gällde att binda organisationen till mordet. Men någon koppling mellan PKK och mordet och mordplatsen gick inte att finna.
  Efter Holmérs avgång inriktades utredningen på mordplatsen och biografen Grand. Hösten 1988 blev Christer Pettersson huvudmisstänkt. I tingsrätten 1989 dömdes han för mordet. Bevisningen bestod i att Lisbet Palme pekade ut honom som gärningsman och att ett antal personer med stor säkerhet ansåg att det var Pettersson de sett vid biografen Grand. Hovrätten underkände bevisningen och friade Pettersson. Hovrättens dom kan, bortsett från underkännandet av identifieringen, synas märklig:
  Vad som framkommit om Christer Petterssons personlighet och livsföring – en förtidspensionär som missbrukar sprit och narkotika – talar snarast emot att han skulle begå ett brott som det nu aktuella ( - - -) Det måste också tillmätas betydelse att det inte visats, eller ens gjorts antagligt, att Pettersson haft motiv att mörda statsministern.

   Vad talar emot att en missbrukande förtidspensionär skulle kunna vara mördare? Och det är märkligt att åklagarna inte redovisade några motiv för Christer Pettersson att begå brottet.
  Vid husrannsakan hos Pettersson hittade man den Palmefientliga boken Land du förskingrade av Carl Göran Edqvist. När Pettersson tillfrågades om hur boken kommit i hans ägo vägrade han att svara. Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson uppger i sin bok Extremhögern att Land du förskingrade getts ut av organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS). Det måste också ha varit känt att Edqvist fungerade som ett slags juridisk expert åt ”bombmannen” Lars Tingström (sprängningen i Skattehuset med mera) som var nära vän med Pettersson. Enligt Krusell hade Tingström ett djupt rotat hat mot socialdemokratin och i synnerhet mot Olof Palme. Allt talar för att Christer Pettersson fått boken av Tingström eller av Edqvist.
  Edqvist var en välkänd högerextremist som redan 1931 deltog i ett revolveröverfall på tidningen Ny Dags expedition. Efter att 1944 ha angett en dansk motståndsman för tyskarna anslöt han sig i Norge till Waffen SS och dömdes efter kriget för bland annat olovlig underrättelseverksamhet. Efter avtjänat fängelsestraff bosatte han sig i Stockholm och åkte fast för bedrägeri, grov stöld, brukande av osann urkund, förskingring, trolöshet mot huvudman med mera.
  Genom kontakterna med rättssystemet fick Edqvist ett visst juridiskt kunnande och började uppträda som rådgivare åt olika brottslingar. När Expressen 1965 avslöjade Carlbergska stiftelsen som nazistcentral blev Edqvist juridiskt ombud åt Björn Lundahl och ersatte denne som ledare för stiftelsen.
  1976 gav Edqvist ut en falsk valtidning riktad mot socialdemokraterna. 1979 utkom hans Land du förskingrade.

   Advokaten Pelle Svensson pekar i sin bok Sanningen om mordet på Olof Palme ut Edqvist som den andlige fadern till mordet. Det är förvånande att Edqvist inte förekommer i GK:s betänkande.
Det går således att finna en länk mellan Christer Pettersson och svensk högerextremism.

   GK redovisar förhör som hållits med olika högerextremister och som tycks ha gått ut på att ta reda på vad dessa personer gjorde på mordkvällen. Ulf Hamacher, ordförande i Sveriges Nationella Förbund (SNF), låg och sov, Alf Enerström färdigställde ett pamflettutskick riktat mot socialdemokraterna, de högerextrema poliserna var i de flesta fall hemma...