Fattar du inte vad jag skriver, Åsa Moberg?

Sociologen Eva Kärfve har skrivit en bok om neuropsykiatriska sjukdomar, framför allt om damp. Foto: KRISTER HANSSON I dag svarar Eva Kärfve på den hårda kritiken från Åsa Moberg i går. De tyska koncentrationslägren, den svenska steriliseringskampanjen och dagens massdiagnos av damp-barn är uttryck för samma tänkande, skriver hon. Människor vars livshållning makten ogillar ska stämplas, avväpnas och fösas ut ur den samhälleliga gemenskapen.

   Huvuddelen av min bok handlar om den bräckliga vetenskapliga grunden för damp som neuropsykiatrisk diagnos. Som jag förstår det tycker Moberg att vetenskapliga debatter är meningslösa, eftersom all ”tilltro till vetenskapen som sådan” gör henne mörkrädd. Att vetenskapen är bunden till samhället och dess värderingar är nog så sant – men utan en tilltro till den vetenskapliga hedern vore fältet fritt för alla sorters charlataner. Min bok är ett försök att rensa upp i den diagnostiska oredan. Invändningen att alla psykiatriska diagnoser skulle kunna nagelfaras på samma sätt kan bemötas av två skäl: för det första är det enklare att göra en sak åt gången, och för det andra gäller det att sovra. I första hand gäller det att granska en diagnos som förefaller växa explosionsartat, både vad gäller antalet konstaterade ”fall” och vad gäller antalet symptom som diagnosen avser att täcka. När Moberg skriver att boken från hennes journalistiska utgångspunkt framstår som pseudovetenskapligt svammel, kastar det en skugga både över henne själv och den journalistik hon utger sig för att företräda. Journalistiken som sådan kan i rimlighetens namn inte avkunna domar av detta slag.

  Människor uppträder nyckfullt och motsägelsefullt. Det är en sak. Man kan välja att låta ”damp” beteckna allt vad som finns av psykiskt lidande och beteendestörningar – i så fall ”finns” naturligtvis damp. Men det är fortfarande inget giltigt medicinskt sjukdomsbegrepp. När Åsa Moberg betecknar var fjärde eller var femte person i den egna bekantskapskretsen som sjuk, undrar man: På vilken grund? Tilltro till vetenskapen gör ju henne ”mörkrädd”. Flertalet människor är normala. Detta framgår av själva begreppet – normalitet är en samhällelig överenskommelse. Om ett samhälle stämplar en femtedel eller en fjärdedel av den egna befolkningen som abnorm, måste man fråga vilka intressen och vilka maktförhållanden som tjänar på detta. Det är en fråga som går att ställa från flera håll, sociologiska såväl som journalistiska.

   Själva navet i det hjul som för ögonblicket rullar på allt fortare är biologismen. Detta är en ideologisk ansats som vill ge biologiska förklaringar till samhälleliga problem. Nittonhundratalet ger rika exempel på samhällsproblem som löstes med hänvisning till människors inneboende defekter. De metoder som kom att användas i koncentrationslägren startade i blygsam skala – med gravt handikappade barn som offer – med hänvisning till att detta var ganska lätt för människor att acceptera. Steriliseringsvågen sköljde över Sverige med samma argument som åtföljer flera av de neuropsykiatriska diagnoserna, däribland damp – det handlar om brister i det genetiska materialet, som på en samhällelig nivå kommer till uttryck i missbruk, kriminalitet och arbetslöshet (!).

   Därav begreppet ”social död”. Åsa Moberg får här inte luft: Hon framställer sig som djupt indignerad över själva uttrycket. Men ”social död” är en sociologisk term som betecknar en faktisk position. Socialt död är en människa som, allt tal om ”människovärde” till trots, inte längre anses höra till den samhälleliga gemenskapen. I de flesta fall är denna position grundad på sociala bedömningar – fattigdom, psykisk sjukdom, arbetslöshet kan leda till att en människa slutgiltigt skuffas ut ur normaliteten. Den samhälleliga sjukstämpeln, som Åsa Moberg själv tydligen använder sig flitigt av, är en av flera metoder som används för att fösa bort och avväpna människor, vars livshållning man helt enkelt ogillar. För barn som får diagnosen damp är risken uppenbar. De neuropsykiatriska diagnoserna sätts av förespråkarna själva i samband med snart sagt alla sociala problem. Asperger-personligheten påstås kunna mörda sina föräldrar och sedan dricka en kopp kaffe, barn med Tourettes syndrom begår sexuellt våld mot sina kamrater, ”damp”-barnen är predestinerade till ett liv i missbruk och kriminalitet. För ett barn som kanske redan vid fyra, fem års ålder får en sådan ”diagnos” – på helt godtyckliga grunder, vilket jag visar i min bok – kommer det sociala utanförskapet att ingå i identitet och personlighetsutveckling.

I min bok visar jag att damp-diagnosen företrädesvis ställs på barn som kommer ur underprivilegierade miljöer. Föräldrarnas brister – dålig ekonomi, arbetslöshet, kanske missbruk – tillskrivs deras genetiska brister. Enligt damp-teorins förespråkare, främst Christopher Gillberg, är social misär ärftlig.