Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetDebatt
MÅNDAG 16 OKTOBER 2000
 
  

Att kalla damp för bluff är rena svamlet

Åsa Mobergs livskamrat Adam Inczèdy-Gombos har en manodepressiv sjukdom som på många sätt liknar damp.
Foto: Natur&Kultur

Eva Kärfve hävdar i sin bok ”Hjärnspöken” att barn märks för livet när de får diagnosen damp och att sjukdomen i sig är bluff och båg.
  Tusentals förtvivlade föräldrar kan skriva under på att sjukdomen finns men att de har svårt att få förståelse och hjälp. Författaren Åsa Moberg har ett stort personligt engagemang i frågan och tycker att mycket i boken är svammel.



SEDAN MITTEN av 70-talet har jag följt ett tiotal familjers förtvivlade kamp för att få en neuropsykiatrisk diagnos, till exempel damp. Men jag har aldrig mött någon som drabbats av en sådan diagnos mot familjens vilja. Eva Kärfve hävdar i boken ”Hjärnspöken – DAMP och hotet mot folkhälsan” (Symposion) att hotet utgörs av diagnoser som ställs mot de berördas vilja och som märker barn för livet.
  Någon måste rimligen ha blivit utsatt för detta. Hur kan det ha gått till? Det framgår inte av boken. Jag undrar fortfarande. De familjer jag känner har kämpat i åratal för att få förståelse och hjälp. Kontakten med specialister som Tore Duvner eller Christoffer Gillberg, två av föremålen för Eva Kärfves aggressiva utfall, har för dem inneburit en enorm lättnad.
  Dock har jag under den senaste månaden ryktesvägen hört talas om ett par fall där diagnos ställts mot föräldrarnas vilja. Det finns säkert fler, kanske med samma bakgrund: Om föräldrarna vill ha barnen placerade i friskolor kräver dessa (inte alltid, får man hoppas) en garanti för att barnet inte har några särskilda problem. Kommunala skolor måste ta sig an alla elever, friskolorna har rätt att välja bort de kostsamma problembarnen.

”Hjärnspöken” är en bok vars budskap kan sammanfattas med att de små hjärnskador som skulle vara orsak till damp och andra beteendestörningar inte finns, och för övrigt visar diagnosernas många namn och namnbyten att allihop är båg och bluff.
  

  Bluffmakare nummer ett skulle då vara neuropsykiatern Christoffer Gillberg. Något förslag till motiv för hans omfattande produktion av bedrägliga forskningsresultat framläggs inte. Jag har aldrig träffat honom, men mitt tips är att han drivs av patienternas enorma tacksamhet. Den finns belagd i många artiklar och böcker som Kärfve inte uppmärksammar. Ett bra exempel är ”En riktig människa” av Gunilla Gerland.
  Som bluffmakare nummer två framställs författaren Märta Tikkanen. Här ska genast sägas att hon är en god vän till mig. Det verkar som Kärfve anser att om inte Tikkanen gett ut ”Sofias egen bok” och ”Sofia vuxen – med sitt mbd” så hade Gillbergs synsätt knappast varit känt för en större allmänhet. Och hade inte andra ”damp-mammor” utgivit liknande personliga berättelser skulle deras barn inte heller haft problem.
  
EN AV DESSA mammor är Åsa Gravander som polisanmält Eva Kärfve för förtal. Det är en begriplig reaktion i ett debattklimat där damp-föräldrarna knappt bereds något utrymme alls, medan Eva Kärvfe som producent av dagens nyhet får komma till tals överallt. Mot henne står specialpedagoger, läkare och tusentals damp-föräldrar. Men föräldrarna möts med kompakt misstroende, just för att de är föräldrar.
  I damp-debatten står massmedierna inför sitt vanligaste dilemma: Finns damp eller finns det inte? Om svaret är antingen ja eller nej blir det svårt att få till stånd en balanserad debatt som också är saklig. Det finns debatter där några har fel och andra har rätt. Tiden brukar utvisa vilket som var vad.
  Att Kärfves bok fått sådan genomslagskraft beror på dess skenbara vetenskaplighet, boken vimlar av siffror och metodgranskningar av neuropsykiatriska forskningsrapporter. ”Vetenskaplig brio” kallas detta i en hänförd anmälan. Men sådan kritik kan riktas mot praktiskt taget all medicinsk forskning, något som också sker i allt högre grad.
  
FRÅN MIN journalistiska utgångspunkt framstår boken som pseudovetenskapligt svammel. I förbigående redovisar Kärfve några utgångspunkter som gör mig mörkrädd. Det handlar om hennes tilltro till vetenskapen som sådan, hennes missuppfattning av den svenska psykiatrin och hennes dröm om ett oföränderligt samhälle där inga diagnoser byter namn.
  Psykiatrin arbetar med över 300 diagnoser. Det meningsfulla i det systemet kan verkligen ifrågasättas. Kärvfes huvudinvändningar mot damp-diagnosen är att den i Sverige först kallades mbd och numera kan kallas adhd. De föräldrar jag känner suckar samfällt: ”Vi skiter i vad det kallas, bara man kan få hjälp!”
  Det är ungefär vad jag själv känner som anhörig till en person med mano-depressiv sjukdom, nu på väg att döpas om till ”bipolär sjukdom”. Båda diagnoserna kanske försvinner, på samma sätt som sjukdomsdiagnosen ”homosexualitet”, avförd av Socialstyrelsen 1979: tillståndet finns kvar, men upphör att räknas som sjukdom när omgivningens kunskap leder till ett annat bemötande.
  Diskussionen om vad problemen ska kallas kan pågå i evighet. Under tiden föds ständigt nya människor som har eller får problem som den närmaste omgivningen inte kan klara av på egen hand. Att tro något annat är det verkliga hjärnspöket.
  Mitt intresse för dessa problem har vuxit sedan Adam Inczèdy-Gombos kom in i mitt liv med sin manodepressiva sjukdom. Det finns så många likheter mellan damp-barnen och en vuxen mano-depressiv människa att man inte kan låta bli att fundera över tillståndens släktskap. En likhet är det som tycks inge Eva Kärfve särskild fasa: att dessa tillstånd inte följer några riktlinjer, att de kan yttra sig hur som helst. En mano-depressiv person kan vara hyperaktiv och genial, eller deprimerad intill gränsen för ren dumhet. En och samma person kan vara på alla sätt, i olika kombinationer. Den sjuke kan ibland vara en hyperaktiv idiot, ibland ett deprimerat geni, diagnosen är densamma. Nån jävla ordning borde det väl vara på en sjukdom! Eller åtminstone en hjärnskada? Verkligheten är tyvärr inte så välordnad.
  En annan central punkt i Kärfves kritik är att skattningarna av hur många barn som skulle lida av damp varierar. Hon lägger ihop och drar ifrån och kommer fram till att om så många som en fjärdedel av barnen antas ha dessa problem så visar blotta mängden att alltihop är feltänkt.
  Jag undrar det. Sedan ”Adams bok” kom ut för ett år sedan får jag höra ständigt nya berättelser om svåra familjeproblem. Av dessa vittnesmål drar jag slutsatsen att det finns allvarliga psykiska problem hos var fjärde eller var femte människa, i alla slags familjer, men man talar bara om dem om man vet att man kommer att mötas med förståelse.
  Ett grundläggande misstag i Eva Kärfves resonemang är hennes syn på psykiatrin. Psykoanalysen utnämns till ”det konkurrerande förklaringssystemet” i förhållande till neuropsykiatrin. Det ”psykodynamiska och humanistiska synsätt” som uppges dominera dagens psykiatriutbildning skulle vara hotat av neuropsykiatrin.
  
FÖR OSS SOM tvingas till närkontakt med vuxenpsykiatrin är det en gåta var detta humanistiska, psykodynamiska och psykoanalytiska synsätt skulle finnas. Det synsätt som dominerar är den farmakologiska psykiatrin, nu senast upphöjd genom årets nobelpris i medicin. Den koncentrerar sig på hjärnans kemi och reaktion på mediciner. Den sorten nämns inte med en rad av Kärfve.
  Det finns kemiska reaktioner även på samtal, men psykiatrin ägnar sig inte åt sådant. För läkarnas fortbildning svarar läkemedelsindustrin, i vissa landsting enbart den. I jämförelse med fundamentalismen bland vissa pillerdoktorer framstår neuropsykiatrin som frigörande. Den utgår från olikheterna i människors hjärnor.

Jag förutsätter att damp finns och tar sig otaliga uttryck, på samma sätt som mano-depressiv sjukdom. Kan det då avdramatiseras? Ja, om man talar om saken. Eva Kärfve avvisar den tanken: damp väcker oro och ”DAMP-litteraturen, vare sig den är författad av läkare eller av prövade föräldrar, bidrar dessutom med all säkerhet till att öka denna oro.”
  

  Kan man jämföra damp med andra sjukdomar? ”Jag ses inte som en sämre människa för att jag har astma”, citeras Tore Duvner. Nej, konstaterar Kärfve: ”Men man ses faktiskt som en sämre människa om man får diagnosen DAMP”. Så står det i ett kapitel som slutar med det isande konstaterandet: ”Att beskrivas som en person som har ett allvarligt fel på hjärnan innebär kort och gott social död.”
  Där fick ni, alla ni som verkligen har en hjärnskada. Lars Mullback eller Jesper Odelberg med sina cp-skador, Bosse Högberg eller Carl Fredrik Reuterswärd med sina sviter av stroke, skulle de vara socialt döda? Hur kan en skribent som hävdar att hjärnskadade medmänniskor är ”socialt döda” överhuvudtaget tas på allvar?
Åsa Moberg
författare


VAD TYCKER DU?
Är man ”socialt död” om man har en hjärnskada?

epost: debatt@aftonbladet.se
tips: 08-725 2000
fax: 08-562 528 99
växeln: 08-725 20 00

   

 
  FLER DEBATTARTIKLAR