Björn Ranelid är en fåntratt - limited editionkrönika

Extra extra read all about it! Här kommer en krönika i limited edition. Bara på bloggen! Indie-krönikan! Den skulle publicerats i morgon i tidningen, men jag skriver en annan, istället.

Björn Ranelid är en absurd gammal fåntratt.
Han ser sig själv som godhetens apostel, samtidigt som han spyr på arbetarklassen.
Inte ett nobelt beteende av en tantsnuskförfattare som vill vara fin.


Björn Ranelid dyrkas av sexualfrustrerade medelklasstanter och lär vara fantastisk på att läsa högt.
Jag läste en bok av honom en gång. För tre, fyra år sedan. Den var okej. Sinnliga ord gled fram som smör i en teflonpanna. Kälkborgerligt, fiiint, trevligt i sidenskjorta och Troppan-bränna.
Det är jättelätt att göra sig lustig över Ranelid. Öppet mål. Han är pompös och självgod. Men vill nog väl. Så jag har aldrig velat.
Men nu har Ranelids godhetskåtma slagit slint. Att göra fascistiska klassindelningar och slå neråt mot arbetarklassen är osexigt även bland skrivarstekare.

"Magnus Hedman och Magdalena Graaf är två av alla dessa människor som tar för givet att deras namn och personer är av vikt och betydelse för allmänheten. Media borde tysta ned alla deras försök att synas och höras och förpassa dem till platsen där de hör hemma, nämligen bland parasiterna som livnär sig på dumheten, den andliga fattigdomen och bottenlösa enfalden", skriver Ranelid i Dagens Arbete:

Blodiga ord från en självutnämnd så fin och god människa. En författare som bor i självaste folkförkämpen August Strindbergs gamla lägenhet på Hornsgatspuckeln.
Det är därmed på sin plats att meddela herr Ranelid att det inte finns någon avsevärd skillnad på honom och Maggan Graaf.
Bägge är bimbokändisar. Ranelid är inte bättre för att han har akademiska poäng, kan stava och bär linne. Han skriver böcker med stor text för lärarinnor som grillar nåt lite tjusigare än fläskkarré och som vill vila hjärnan med något trivialt i de fina björkträmöblerna.
Det är allt. Tantsnusk är inget samhällsbärande yrke. Ranelid är småborgarkulturens Arne Anka, till typen född i ett feodalt 1800-tal och fullproppad med skånsk fläskkorv.

Det är nåt otäckt med den där proppmätta generationen kulturborgare. De är små män. Stora män behöver inte spy på underklassen. Det är inte nobelt. Det borde en fin människa veta.
Fredrik Virtanen

hits