Nya offer skördas i katastrofens byar i Nicaragua

EVAKUERADE SVENSKARNA VID GOTT MOD De åtta svenskar som evakuerades i fredags från staden Estelí i norra Nicaragua mår efter omständigheterna bra. De två grupperna beslöt sig i fredags att försöka ta sig mellan Estelí och Managua. Estelí har, liksom stora delar av norra Nicaragua, varit helt isolerat efter att vägar och broar förstörts under orkanen Mitchs framfart.   Läget i Estelí var dock inte katastrofalt, och flera svenskar som är bosatta i där ville inte bli evakuerade.   De fyra lärarna från Linköping återvände till Sverige på i lördags. Gruppen består av Thomas Håkansson, Benny Fredriksson, Annette Karlsson och Bernt Karlsson. Deras bagage blev dock kvar i Estelí, bagaget transporterades med helikopter till Managua men kom en halvtimme för sent för att komma med planet.   De fyra gymnasieflickorna Sara Johansson, Jessica Johansson, Katarina Norberg och Jenny Åberg från Sundsvall beslöt sig dock för att stanna i Nicaragua och vila upp sig efter resan. Gruppen reste till området kring San Juan del Sur i södra Nicaragua, nära gränsen till Costa Rica och de väntas resa hem först nästa söndag.   Enligt deras kontaktkvinna Sofia Sanchez i Nicaragua är gruppen trött men vid gott mod och de kände att de ville stanna i Nicaragua fram till resan tillbaka till Sverige.   Tidigare under veckan evakuerades de två svenskarna Kent Thorn och Kjell Göransson med en amerikansk militärhelikopter från byn Las Rincones i norra Nicaragua. Räddningsverket skickar observatörer Räddningsverket skickar på måndagen tre observatörer till Centralamerika för att följa räddningsarbetet.   De skall hjälpa Sida med rekognoscering för ett eventuellt svenskt brobygge i katastrofområdet. De skall också kartlägga andra behov, till exempel av vattenrening.

Området kring Posoltega drabbades kanske värst av orkanen. Vindarna drog med sig allt och alla i dess väg; mer än en vecka efteråt påträffas fortfarande nya offer.
  Ett par hundra meter bort ser jag brinnande lik som dränkts i bensin.
  Man ser dem på håll, man får inte komma för nära. I förruttnelsen frodas bakterierna.
  Lågorna och lukten av bensin blandas med den genomträngande och obegripliga stanken av massiv död.

Kan inte förstå
  De överlevande har vant sig vid stanken. Men de har ännu inte förstått vad som hänt, byn är i ett chocktillstånd. Varenda överlevande bär på tragedin.
  Byn liknar alla andra fattiga små samhällen som lever av jordbruk allena, den stenlagda vägen som skär genom byn kantas av blästrade hus i klargrönt och blått.
  Katastrofen slog till som en naturens jättehand, svepte bort människor och plöjde en kanske femhundra meter bred fåra genom landskapet.
  - Där låg en liten by som kallades Sandino, du ser ingenting av den, säger Yader Jirón.
  Vi får lov att passera, eftersom vi har med oss mat och medicin, in på lervägarna där bilen fastnar i gyttjan och där män hugger ned buskar till stöd för hjulen. De bär fram bilen för att hjälpa oss att komma dit där hjälpen behövs bäst. Myggorna sätter sig i sjok, just de myggor som snart bär på malaria och den än värre dengue-febern.

Förbjudet område
  Grinden öppnas till ett "förbjudet område" där familjer satts i karantän i ett träskjul med svart presenning över. 44 överlevande personer i tre familjer. De döda räknas inte längre.
  - Vi har varit utan vatten i dagar, maten är slut, säger Maria Moran.
  - Nu tär sjukdomarna på oss, speciellt på barnen, säger hon medan dunkar med vatten, ris och konservburkar, mediciner, skor och kläder överlämnas.
  - Men vad ska vi göra med treåringen här? Hon har haft hög feber och diarré i dagar.
  Vad gör man som reporter när en mamma ber en att rädda hennes treåriga dotter? Vad gör man när föräldralösa barn ber om hjälp?
  Småskvättar av katastrofhjälp når fram, och förhoppningsvis blir det bättre när vägar och speciellt broar har reparerats. I helgen brast två viktiga broar på vägen norrut från huvudstaden Managua.

Minor
  Enda sättet att ta sig fram är att promenera en mil, få skjuts på en cykel ett par kilometer och så på häst över leran. Sedan kommer man till en ny flod, där vattnet går upp över låren. Lukten är förintande, djurkroppar har svällt upp och ruttnar vid strandkanten. Men än värre är risken för minor. Under inbördeskriget i Nicaragua dumpades minor i floderna. Nu har de flutit upp ur gyttjan. De har redan skördat dödsoffer.
  Vid varje steg känner man hur foten tränger ned i leran och man hoppas att foten bara ska känna lera och ingenting annat.
  Men det finns eldsjälar som trotsar alla faror. Läkaren Moisés Gomez har just återvänt från områden där inga vägar finns. Under en vecka har han och elva andra läkare från ett sjukhus i Managua gett första hjälpen.

"Värre än vi trodde"
  - Situationen är värre än jag kunde föreställa mig. Vi fann barn som i dagar irrat runt och letat efter sina föräldrar - som troligtvis är borta, berättar Gomez för TT. Små barn hänger i våra tröjor, undernärda och uttorkade, byxorna solkiga av diarré och fötterna uppluckrade av svampsjukdormar.
  - Människor dör framför ögonen på oss. De har druckit av det förgiftade vattnet, de är utmattade. Risken för kolera är förstås akut. Men även lunginflammation drabbar barnen. Svampsjukdomar sprider sig i fukten, och ögonsjukdomar, säger Gomez. Flera av sjukdomarna kan botas med antibiotika och salvor och vi behöver stora mängder med myggmedel.
  - De enklaste skor till barnen skulle också hjälpa.
  Gomez hade inte sett till vare sig räddningsstyrkor eller Röda korset.
  Vi lämnade området. Men längs vägarna finns hemlösa och evakuerade människor i varenda skola eller öppen plats där svarta presenningar spänts upp till skydd för natten. De väntar på att förbannelsen över "la zona contaminada" - det förgiftade landet - ska försvinna. Det kommer att ta tid. Och kräva nya liv.