| Publicerad: 2007-04-08 | Tipsa en vän | Skriv ut | Textstorlek: |
|
|
”Vapen gör hemska ljud”
Barnen i Irak betalar ett högt pris för de vuxnas krig.
De måste försöka leva som vanligt mitt i kaoset. Men hur lätt är det att leka och gå i skolan när man är hungrig, rädd och plågas av mardrömmar?
Aftonbladets Johanne Hildebrandt och Mats Strand har träffat Hadeel – en förståndig liten sexåring som är rädd för nästan allt men ändå har spring i benen.
De måste försöka leva som vanligt mitt i kaoset. Men hur lätt är det att leka och gå i skolan när man är hungrig, rädd och plågas av mardrömmar?
Aftonbladets Johanne Hildebrandt och Mats Strand har träffat Hadeel – en förståndig liten sexåring som är rädd för nästan allt men ändå har spring i benen.
|
Vi står i en liten park omgiven av förfallna skjul i Bagdad. Hadeel ser på sina kompisar som springer runt och leker och hon får svårt att stå stilla, börjar skruva på sig.
– På nätterna drömmer jag att en skurk hänger en man som säger snälla, snälla, låt bli. Men han dör. Sedan vaknar jag och gråter, berättar hon med saklig röst.?
Plötsligt går det inte att vara stilla längre, hon skuttar bort till sina kompisar och börjar leka kull. Barnen springer runt och försöker fånga varandra.
I bakgrunden hörs en dov explosion men barnen reagerar inte, skrattande fortsätter de att jaga varandra. De har lärt sig att höra skillnad på självmordsbombare, bilbomber och vilken typ av vapen som avlossas. De vet när det är riktigt farligt.
– När jag hör en stor explosion blir jag rädd, då springer jag till mitt hus och gråter, säger Hadeel när hon återvänt från sin lekutflykt, lätt andfådd och med tindrande ögon.
Springet i benen finns fortfarande kvar men nu är hon nyfiken och vill prata mer.
”De dumma dödar de snälla”
Iraks barn betalar ett högt och grymt pris för de vuxnas maktkamp.
När WHO och Iraks hälsoministerium intervjuade 600 barn i Bagdad mellan 3 och 10 år hade 47 procent haft en stor traumatisk upplevelse de senaste två åren. Fjorton procent hade fått posttraumatiska stresssyndrom. Ju äldre barnen är desto sämre mår de.
Ändå finns ingen barnpsykolog i Irak. Intellektuella som läkare och lärare mördas och de som kan flyr landet.?
– De dumma dödar de snälla. De dödar alla, sunni och shia. De borde säga till dem att sluta och ta deras vapen, säger Hadeel.
Amerikanerna försöker genomföra just det, som denna förståndiga sexåring föreslår, genom en ny säkerhetsplan. Fler soldater ska patrullera Bagdad, säkra de områden där rebeller och terrorister befinner sig, finna vapendepåer.
– Det kommer ta månader innan vi har Bagdad under kontroll, därefter ska vi ta bältena runt staden. Vi vinner när irakierna vinner, när våldet är nere på en acceptabel nivå, säger överstelöjtnant Christopher Garver, talesman för USA:s armé.
De delar på chokladbitarna
Genom att utbilda irakiska soldater och poliser ska den USA-stödda regeringen bli stark nog att ta kontroll över landet. Men misstron mot regeringen är stor och korruptionen är utbredd. Enligt Stuart Bowen, inspektör på Iraks rekonstruktionsmyndighet, är svinnet fyra miljarder dollar per år.
Bristen på lag och ordning är med andra ord katastrofal. Poliserna anses vara mer lojala mot sina klaner och sekter än sitt jobb. Amerikanska soldater berättar att de har blivit erbjudna att köpa kokain av dem.
Hadeel har sin uppfattning klar om Iraks ordningsmakt.
– Jag är rädd för polisen, de har också vapen. Vapen gör hemska ljud, säger hon och börjar studsa upp och ned med glittrande ögon, ovetande om att hon satt fingret på ett annat stort problem, överflödet på vapen.
Men Hadeel kan inte stå still, trots att hon verkligen försöker. Dagen är varm och det finns så mycket kul att göra. Vi går till den lilla kiosken bredvid lekplatsen och köper fem chokladbitar. Hadeel tar en till sig själv och delar sedan bestämt ut de andra till lillasyster och kompisarna.
Tyvärr saknar de vuxna irakierna samma självklara rättvisekänsla. Minoriteten, sunni, avstod från att rösta i valet men känner sig nu förfördelade eftersom de inte är politiskt representerade och vissa grupper slåss mot både shiiter och amerikaner.
Iraks president Nuri-al Maliki verkar oförmögen att hantera extremisterna inom sin egen sekt. Den shiitiska Mahdi-armén står bakom många fruktansvärda våldsdåd i landet.
Amerikanerna ser otäcka ut
En orsak till att det hopplösa våldet fortsätter är fattigdomen.
– Folk har inte mat till sina barn. Vad ska de göra? Till slut går de till terroristerna som säger: ”Okej, vi gör en deal. Här är några tusen dollar, om ett år ska du placera ut en väska”, berättar en irakisk man som vill vara anonym.
Amerikanerna, som länge varit hatade, anses nu bland många vara den enda stabiliserande faktorn i Irak. De ska vinna irakiernas ”hearts and minds” men Hadeel tycker de ser otäcka ut med sina stora skyddsvästar, hjälmar, solglasögon, bepansrade bilar och stora vapen.
– Jag är rädd för dem också. De borde ut från Irak, säger hon.
– Du är rädd mycket du, säger jag.
Hadeel nickar allvarligt.
– Vad gör dig glad då?
– Att sjunga, säger Hadeel och ansiktet spricker upp i ett brett leende.
Två rum med plywoodväggar
Sedan börjar hon sjunga ”Snälla pappa låt mig leka, käraste far” med hög röst och alla ledsamheter är försvunna.
– Bush är galen och det är Iraks president också. Förr tyckte jag inte om Saddam men nu gör jag det för vi hade det bättre då han levde, säger Hadeel när sången är slut.?
När vi frågar var hon bor visar hon ivrigt vägen till ett av skjulen vid lekplatsen. Två små rum med plywoodväggar. Här lever hon med sina föräldrar och två syskon.
– Hadeel är duktig i skolan men hon har hemska mardrömmar. Jag försöker hålla barnen lugna, säger att explosionerna sker någon annanstans, säger mamma Majida.
Hon är 28 år gammal, har väldigt sorgsna ögon och ser trött ut, som om livet blivit outhärdligt tungt att leva.
El har familjen bara några timmar per dag. Kranvattnet går inte att dricka. Allt blir bara dyrare. För bara några dagar sedan höjdes bensinpriset vilket ledde till att alla priser höjdes igen.
Hadeels pappa tjänar bara 150 dollar i månaden så familjen har svårt att klara sig. Livet, förutom den ständiga rädslan och ångesten, är svårt på varje tänkbart sätt.
– Jag hoppas bara att vi kan få lite säkerhet snart, säger Majida.
Hadeel, som nu stått stilla i en evighet, nästan fem minuter, skuttar in i rummet där familjen sover och visar sina två leksaker, en rosa plastväska och en plasthäst. På väggen har hon klistrat upp bilder på deltagarna i irakiska ”Idol”. Hon rabblar upp namnen på deltagarna, därefter sätter hon sig på golvet och börjar skriva i en skolbok. Till skillnad från så många andra barn som stannar hemma av rädsla för kidnappningar går Hadeel i skolan.
– Jag vill bli läkare när jag blir stor, bota barn, säger hon när jag lämnar henne med en stor kram.
”Jag har inga drömmar längre”
Det närmsta året lär avgöra om Hadeels dröm har en chans att gå i uppfyllelse. Före USA:s invasion ansågs de irakiska kvinnorna vara de friaste och mest utbildade i Mellanöstern. Nu håller de islamistiska krafterna emot och förbjuder kvinnor att arbeta. De kan inte längre gå ut obeslöjade.
– Jag har inga drömmar om framtiden längre, säger Rageed, 13, sorgset och ser ut genom fönstret.
Lägenheten där hon bor med sin mamma Salil och fyra bröder bär spår efter ett svunnet välstånd. Möblerna är fina, men börjar bli slitna, tv:n är stor men gammal.
Hit går Rageed direkt när skoldagen är över, sitter sedan i lägenheten, tittar på tv och lyssnar på musik. Livet är tomt.
– Det enda vi pratar om i skolan är explosioner och skjutningar. Det enda vi tänker på är säkerhet, säger hon.
- MMS/SMS
- 71000
- E-post
- 71000@aftonbladet.se
- Telefon
- 08-411 11 11