| Publicerad: 2007-03-22 | Tipsa en vän | Skriv ut | Textstorlek: |
|
|
Tränar för livet
Utanför gymmet spränger bomber sönder soldaterna
I dag kände jag för första gången den krypande känslan av rädsla. Det var oväntat för allt var stilla på militärbasen, få soldater syntes till, många var ute på patrull.
Tidigare: ”Kriget har lärt oss att vi måste klara oss själva” Explosioner skakade fönstren hemma hos familjen Maysem när de chattade om sitt liv”Vi lever inte, vi håller oss bara vid liv” Tre familjer i tre generationer bor tillsammans.Demonstrationer mot Irakkriget Över en halv miljon irakier har dött Irak direkt på aftonbladet.se Aftonbladet på plats i Bagdad - chatta direkt med irakiska familjer |
Han berättade om hur pressande det var att åka ut på patrull, dag ut och dag in, och veta att en vägbomb när som helst kan explodera. Hur han försökte blockera sin rädsla och inte tänka på den.
’Lätt att glömma vad som pågår’
Det var då jag blev rädd, förmodligen för att jag funderar på att följa med honom på patrull, eller kanske för att rädsla smittar.
Vägbomber sliter sönder människokroppar, river köttet av benen och bränner sönder köttet. Jag såg det i somras, på akutrummet på militärsjukhuset i Bagdad. Irakier och amerikaner bars in på bårar. De skrek av smärta, långa, nästan djuriska skrik. Några dog där på bordet i akutrummet omgivna av sjukhuspersonal som försökt rädda deras liv.
Det är lätt att glömma bort vad som egentligen pågår när man går omkring på basen, hur slumpartat allt är. Här hände ingenting under en månad men så i fredags dödades en soldat och tre skadades svårt.
Till det yttre syns ingenting. Fallskärmsjägarna på basen småpratar och är hjälpsamma.
Jag tittar på dem, letar efter flackande blickar, tecken på hur de egentligen mår under ytan.
En undersökning visar att 31 procent av hemvändande soldater drabbades av psykiska och sociala problem.
Lär sig leva med rädslan
I ett år tjänstgör soldaterna här, under den tiden har de två veckors semester. Livet där hemma sköts per telefon.
–?Det är klart att jag är rädd men man lär sig leva med det. Det blir för påfrestande att ta farväl av sig själv varje dag, säger sergeant Rick Selvester.
–?Och fler amerikaner dör i bilolyckor varje år än i Irak, tillägger han.
På den irakiska militärbasen springer en mager hund omkring bland de risiga barackerna. Här ser betydligt fattigare ut än hos amerikanerna.
Åt djurmat – för att överleva
En man berättar att hans fru både är orolig och glad för att han arbetar som militär. Hon vet att hans jobb är farligt men det var det enda sättet han kunde försörja frun och de fem barnen. Och familjen hade redan haft det svårt. Efter Saddams fall var de så fattiga att de åt djurmat för att överleva. Så vill de aldrig ha det igen, så han tar risken.
–?Människor har det svårt. Regeringen har ingen kontakt med folket. De har precis höjt priserna på bränsle och då steg genast alla priser, säger Ali, en rundlagd irakier i 45-årsåldern.
Förutom det ständigt närvarande våldet är arbetslösheten skyhög och ingenting verkar fungera från sophämtning till el.
’Ingen vet om pengarna gör nytta’
Det värsta är att det inte borde vara så här. Irak har överskott i sin budget, många länder vill hjälpa till med återuppbyggnaden. Sverige skänker, via FN, 80 miljoner till Irak varje år. Men ingen vet om pengarna gör nytta för här finns ingen svensk ambassad, ingen expert som kan kontrollera om projekten som stöttas är vettiga.
–?95 procent av folket är oskyldiga, 5 procent står för våldet. Men opinionen har svängt den senaste tiden, man litar mer på amerikanarna. Men de lägger också mycket pengar på att bygga sjukhus, vägar och sådant, säger Ali.
Strax efter att solen gått ned över kraftverkets fyra höga skorstenar och två Blackhawk-helikoptrar flugit förbi berättar en soldat att de börjar bli lite oroliga. Den konvoj som körde i väg i morse har inte kommit tillbaka.
Ingen vet vad som har hänt med dem.
- MMS/SMS
- 71000
- E-post
- 71000@aftonbladet.se
- Telefon
- 08-411 11 11