DE FÅR INTE GÅ I SKOLAN - I SKOLAN
Rwyda Sarkis, Nergis Marda, Vian Rizga, Salah Siyamand och Shokan Maruf går alla på det individuella programmet på Celsiusskolan i Uppsala. Hela klassen med 35 elever trängs i skolans blå baracker. Många känner sig diskriminerade. - Vi är kanske inte tillräckligt viktiga för det svenska samhället, säger en elev.
Här måste invandrare plugga i baracker
UPPSALA.
I de tio blå byggbarackerna undervisas 35 elever.
Alla är invandrare.
Svenskarna får gå inne i huvudbyggnaden.
- Det blir vi här ute och de där inne. Jag tycker inte om det, säger Rwyda Sarkis, 16.
Det är strax lektion i engelska. Fyra tjejer sitter kvar i sina bänkar inne i barackens trånga klassrum.
Det är kvavt. Den tunga luften från förmiddagens lektioner ligger kvar. Genom de tunna väggarna hörs stoj från ett par elever som dröjt sig kvar i kapprummet utanför.
En av väggarna inne i klassrummet pryds av ett collage - en blond kvinna i blågul folkdräkt, ett lodjur och ett urklipp av möbeljätten Ikeas logotype. Allt bilder av Sverige.
Jag kände mig utanför. I barackerna går bara invandrare. Jag hade ingen kontakt med svenskar
Felek Doyu, 19 år
|
Här, i de blå barackerna på Celsiusskolan i Uppsala, får nyanlända flyktingar lära sig svenska. De är alla mellan 16 och 20 år. Syftet är att läsa in grundskolan för att sedan gå vidare i gymnasiet. Programmet kallas IVKK och står för individuella programmet, kompletteringskurs.
Vian Rizga, 18, har gått i barackerna, eller Blå husen som skolan väljer att kalla dem, i åtta månader.
Hälften av eleverna har invandrarbakgrund
- Jag trivs inte. På vintern är här alldeles för kallt och elementen går inte att ställa om. Det drar från fönstren och är dålig luft, säger hon.
Celsiusskolan är ett helt vanligt gymnasium. Här har nära hälften av eleverna invandrarbakgrund.
Anita Urell är biträdande rektor och ansvarar för IVKK. Det märks att hon tycker om sina elever.
- De flesta har ett kaos i sitt inre när de kommer hit. Vi blir stadgan i deras liv, säger hon.
Tanken med IVKK är att de unga flyktingarna snabbt ska komma in i det svenska samhället. Gymnasieskolan ska bli mötesplatsen mellan invandrare och svenskar.
Men Aftonbladets stora undersökning bland nära 7 500 ungdomar runt om i Sverige visar en annan verklighet.
Nära hälften av invandrarungdomarna - 41 procent - anser att skolan behandlar elever olika beroende på bakgrund.
Dessutom tycker var tredje invandrarelev att lärarna inte lyssnar på just deras åsikter.
På Celsiusskolan i Uppsala finns en frustration över att IVKK-eleverna särbehandlas. Den märktes tydligt under debatten som hölls i samband med Aftonbladets stora skolturné i landets gymnasier förra hösten. På just Celsiusskolan var de blå byggbarackerna debattens stora fråga. Flera ungdomar kände sig diskriminerade.
De har lovat att ta bort barackerna men inget händer
Dermne Adinda, 19, var en av dem som hördes mest. Nu går han inne på Celsiusskolan men gick tidigare ute i barackerna.
- De har lovat att ta bort barackerna, men ingenting händer. De kanske inte tycker att vi är tillräckligt viktiga för det svenska samhället, säger han fundersamt.
Nu, fyra månader efter debatten, besöker vi skolan på nytt. Runt ett bord i en av huvudbyggnadens korridorer träffar vi åtta elever som alla tidigare undervisades i barackerna.
- Jag kände mig utanför. I barackerna går bara invandrare. Jag hade ingen kontakt med svenskar, säger Felek Doyu, 19.
Men det fanns också fördelar.
- Det hjälpte oss att ha ett eget klassrum. Vi kom inte för sent, säger Özkan Gülkzle, 19.
Uppsala kommun hyr barackerna av byggbolaget NCC och de är tänkta som en tillfällig lösning.
Den tillfälliga lösningen har nu varat i två år.
Att just IVKK-klasserna går där beror på att eleverna är tillräckligt få för att rymmas i barackernas trånga lektionssalar.
Politikerna har beslutat att bygga om Celsiusskolan. Redan i år påbörjas arbetet med nya köket och gymnastiksalen.
Det finns planer på att få in IVKK-eleverna i skolan, men ännu har inga beslut fattats.
- Helst av allt vill jag att vi bygger ut skolan så att inte invandrareleverna blir isolerade i ett hörn, säger Anita Urell.
Är barackerna diskriminering?
Anita Urell blir tyst en stund. Så säger hon:
- Ja, det är klart att sitta en bit ifrån kan vara diskriminering.
Men de fyller en funktion. Det är ingen bra lösning, men vi har inget alternativ.
Publicerad: 2001-04-08
[an error occurred while processing this directive]